Truppanalys del 2: Mittfältet

Silly Season är här. För att komma underfund med Real Madrids behov tar vi avstamp i säsongen som varit och analyserar lagdel för lagdel. Idag: Mittfältet

Säsongen 2010/2011 är sedan en tid över och den alltid lika intressanta Silly Season är åter här. För Real Madrids del har det redan presenterats tre nyförvärv men innan vi diskuterar och argumenterar för spelare hit och dit kan det vara på sin plats att utvärdera det som varit. Hur var egentligen Jose Mourinhos första säsong i Real Madrid? Vad har varit bra, vad behöver utvecklas? Redaktören tog det hela i egna händer och analyserar i tre delar säsongen som varit. Idag: Centralt Mittfält

Senast gjorde vi en liten djupdykning i Real Madrids bakre led, nu flyttar vi fram positionerna och försöker analysera hur det är ställt när det gäller lagets centrala mittfält. När det gäller analysen av försvaret så gäller nog en ganska liknande bedömningsram oavsett nivå, försvarna ska i första hand hålla tätt bakåt och för ytterbackarna är det bra att vara mångsidiga för att även bidra i anfallsspelet. Det kanske inte blir svart på vitt men det finns inte överdrivet många faktorer att väga in när en fyrbackslinje ska bedömas i jämförelse med mittfältet där måttstocken kräver att man på ett tydligare sätt väger in spelfilosofi, taktisk disposition och individuella spelstilar. Varje lag har oftast en väldigt klar bild över vilken typ av fotboll man vill spela, utifrån det beslutas om formationer och vilken typ av spelare som ska ha specifika roller. Det handlar om att bestämma vilken typ av försvarsspel man vill bedriva och det handlar om vilken typ av anfallsspel man vill bedriva och helst ska givetvis dessa synkas med varandra. I Real Madrids fall går det sällan motivera något annat än en offensiv grundtanke där det dock kan se lite olika ut beroende på tränare och spelarmaterial. Med Jose Mourinho vid rodret förväntade sig vissa en överdrivet defensiv inriktning men vad vi har fått se är en Mourinho som visat en imponerande anpassningsförmåga då han strävar efter att hitta en balans mellan Real Madrids offensiva karaktär och sin egen mer strukturerade fotboll där laget byggs bakifrån. Utan att gå händelserna i förväg kan man motivera hur spelarmaterialet Mourinho haft till förfogande nästan kliniskt passar in på hans egen målbild över hur fotboll bör bedrivas för att vara så effektiv som möjligt, detta har dock både sina för och nackdelar och vad jag menar med det får vi anledning att återkomma till längre ned.

Jose Mourinho valde som beskrevs i föregående del ett relativt lågt men likväl väldigt aggressivt försvarsspel som utgångspunkt för fotbollen han ville spela med Real Madrid. Med ett "relativt lågt försvarsspel" menas att presspelet oftast sattes igång runt mittlinjen där Madrid oftast försöker samla sig och stänga av den centrala delen av planen för att sedan ställa om blixtsnabbt vid bollerövring. Detta har varit den grundläggande idén för Real Madrids spel, d.v.s. att alltid söka omställningen och de raka bollarna när möjlighet ges för att utnyttja snabbheten och den individuella skickligheten hos de offensiva spelarna. Detta har också varit ett oerhört vägvinnande spel som inte sällan gör att sifforna rinner iväg mer än vad matchbilden kan ge sken av. Real Madrids omställningsfotboll har i långa perioder varit bäst i Europa och mestadels skapar man mängder med målchanser genom sin direkta fotboll. Vad som däremot blev Real Madrids fall under den gångna säsongen är ett bristande flyt i det uppställda anfallsspelet. Real Madrid har från och till svårt att få igång ett eget anfallsspel i många matcher och det har delvis varit svårt att urskilja någon direkt struktur i det egna anfallsspelet vilket först och främst kan härledas till två saker. Dels handlar det fortfarande om en process för att skapa en fullt fungerande enhet med många nya spelare men det beror såklart också på vilken typ av spelare man har på planen. Följande centrala mittfältare fanns tillgängliga för Jose Mourinho inför den senaste säsongen.

Spelfördelare: Alonso, Gago, Granero.

Bollvinnare: Lass, Khedira, M.Diarra.

Real Madrid har i 90 % av säsongens matcher använt sig av 4-2-3-1 som taktisk formation. Sett med offensiva glasögon kan valet av sifferkombination jämföras med en prioritering mellan olika lockelser där du måste välja bort en. När jag var väldigt liten gick det att köpa tuggummi för 50 öre och i den lokala butiken hade man tre sorter (Jenka, Shake och Dance) och hade du olyckligtvis bara en krona med dig kunde du aldrig slänga alla tre i påsen. En fotbollstränare har aldrig 1.50 när han ska prioritera mellan att spela med två anfallare, spela med två offensiva kanter eller att spela med en fri spelare i rollen som nummer tio utan måste alltid välja bort en. Det händer fortfarande att jag ser drömelvor med den omöjliga diamantuppställningen 4-4-2 där man tror att en stackars mittfältare ska täcka upp för de fem där framför. Jag tycker vi kan göra väldigt klart att det inte fungerar riktigt så, såvida du inte har tillgång till Claude Makélélé i 2002-form. När Mourinho skulle göra sitt val var det relativt givet att han skulle offra en forward för att hitta sin balans, 4-2-3-1 var kort och gott det spelsätt som fick ut mest av Real Madrid med befintligt spelarmaterial. Varför det är så kan man säkert resonera mycket kring och för att maximera förutsättningarna för en spelare som Mesut Özil gör man självklart bäst i att ge honom rollen som tia men tysken kan utan problem anpassa sig till andra roller precis som många andra också kan fungera i olika typer av konstellationer. Den spelare som har störst "skuld" till att Real Madrid spelar 4-2-3-1 är i mina ögon Xabi Alonso då 4-2-3-1 på många sätt är uppbyggt efter just spelare som Alonso, centrala mittfältare som både kan vinna boll och fördela boll.

När Xabi Alonso värvades 2009 sågs han som den perfekta parhästen till Lass Diarra där Alonso skulle stå för speluppbyggnad och fransmannen för det destruktiva spelförstörandet, precis samma rollfördeling som Xabi tidigare haft med Mascherano. Vad man snabbt blev varse var dock att 4-2-3-1 inte är exakt samma sak i England som i Spanien, inte exakt samma sak i Liverpool som i Madrid. Analysen efter 2009/2010 landade trots det "ideala" mittfältsparet i att det centrala mittfältet var den största skillnaden mellan Real Madrid och konkurrenterna i Europa, d.v.s. precis samma visa som förut. När vi nu summerar 2010/2011 går det inte att använda lika stora bokstäver men med kritiska glasögon kan man fortfarande inte sätta en stor grön bock efter mittfältetspelet. Hur menar jag nu? Xabi Alonso hade en väldigt stark förstasäsong i Real Madrid som har följts upp av en fullt godkänd andrasäsonng. Lassana Diarra har gjort sin bästa säsong i Real Madrid och nyförvärvet Sami Khedira kunde också gå på sommarlov med hedern i behåll. Likväl är det svårt att sätta annat än en stark trea för lagdelen som helhet och på ett individuellt plan hamnar alla i den nämnda trion någonstans i gränslandet mellan en trea och fyra och det är väl bra. Men samtidigt känns det långsökt hur dem gemensamt skulle kunna åka särskilt mycket längre än betyget 4 och det kanske inte är tillräckligt om laget strävar efter att vara bäst i världen. Så vad är det då som saknas? Jag skrev såhär om Sami Khedira för ett knappt halvår sen och det ringar in stora delar av problamatiken.

"Xabi Alonsos spelstil gör det ganska svårt att hitta ett perfekt balanserat lag. Alonso tar alltid rollen som den djupaste mittfältaren och gör det med bravur. Men basken kan ändå inte fullt ut betecknas som en defensiv mittfältare med bollvinnaregenskaper a la Makélélé eller Essien utan han trivs som bäst när han har någon bredvid sig som hjälper till med den biten. Den direkta konsekvensen av att spela en bollvinnare som exempelvis Lass bredvid Alonso blir ofta att laget blir baktungt, enkelspårigt och lättläst i offensiven. Mourinho hade naturligtvis noterat detta inför säsongen och sökte efter tvåvägsspelare som både kan vinna boll och följa med i anfallen. Steven Gerrard, Bastian Schweinsteiger och Daniel de Rossi var alla objektiv men hopplösa förhandlingslägen tvingade Madrid på andra jaktmarker. Khedira var aldrig något förstaval men ett fint VM och en på papperet hyfsad potential att passa in bredvid Alonso gjorde honom som bekant till maräng i juli månad. Sedan dess har det gått ungefär som man kunde förväntat sig, aldrig riktigt bra, aldrig riktigt dålig.

Tysken har på olika sätt visat att han är fullt kompatibel med Alonso, han vinner en hel del boll och drar iväg i sina patenterade djupledslöpningar. Hade han spelat i ett lag som aspirerat på Europa League hade han varit en nyckelspelare i stil med Javi Martinez för Athletic. Men i Real Madrid är kravbilden annorlunda och hans offensiv är helt enkelt för svag för att bidra på det sättet som Madrid behöver när de oftast är spelförande. Balans är ett ord som oftast nämns med defensiv betydelse men genom att placera en tvåvägsspelare bredvid Alonso vill man ju också nå en offensiv balans vilket man i grunden får med Khedira. Alonso/Khedira passar alltså väldigt bra ihop och deras spelstilar är klart kompatibla. Det är bara det att det krävs ännu mer av spelaren bredvid Alonso. Sami Khedira gör en helt okej debutsäsong i Real Madrid, frågan är bara hur mycket bättre det kommer bli? Jag är tveksam till att Khedira inleder 2011/12 som ordinarie utan det centrala mittfältet i Madrid kommer säkerligen bli en följetong på Marcas löpsedlar även denna sommar…"

Sedan jag skrev dessa rader har Khedira sakta men säkert vuxit någon nivå till och jag är absolut helt på det klara att tysken spelar en viktig roll med sin lojala personlighet och sin mångfasetterade reportoar. Det är också på sin plats att tillägga hur Khedira i grund och botten inte är någon utpräglad bollvinnare eller defensiv mittfältare utan har "Box-Box" som etikett vilket ibland inte vägts in i analyser om tysken där man ibland försvarat hans offensiva anonymitet med att han är defensiv mittfältare och att han har en annan roll i Madrid jämfört med det tyska landslaget vilket är direkt felaktigt. Khedira ska vara lungorna i laget, har en något underorndad roll i förhållande till Alonso men ska likväl vara spelaren som följer med upp och bidrar på offensiv planhalva. Det sistnämnda fick vi se mer av under våren och förhoppningen är självklart att ett års anpassning kommer göra att Khedira vågar ta ännu mer plats under nästa säsong. Samtidigt som Khedira tagit något steg sedan i vintras måste det också påtalas hur Alonso gått lite i motsatt riktning och har framförallt bekymmer när tempot skruvas upp vilket inte minst understryks i mötena med Barca.

Att få ett kvickare, mer tempostarkt och bollskickligt mittfält är ett givet utvecklingsområde för Real Madrid om man vill ta ännu ett steg. Jag nämnde ovan hur anfallsspelet, och då åsyftas i huvudsak passningsspelet, måste uppgraderas då det varit den främsta anledningen till att Real Madrid inte nådde målen i ligan eller Champions. Här är det dock viktigt att både väva samman och separera problematiken då Real Madrids dilemma grundas i samma problembild men synliggörs på två helt olika sätt. Real Madrid förlorar ligan och Champions för att man inte kan eller tillåter sig att vara bättre än Barcelona, taktiken är för passiv, lagsspelet offensivt är för enkelspårigt och på ett individuellt plan är det några spelare för mycket som förlorar sin match i matchen när det gäller teknik och spelintelligens. Real Madrid förlorar också ligan av flera av dessa anledningar men uppvisas genom tappade poäng mot sämre lag där man misslyckats med att föra spelet och hota motståndet i den utsträckning som krävts. Ska man dra ner allt detta till en sammanfattad bild har Real Madrid inför 2011/2012 ett behov att utveckla sitt anfallsspel och med det tillkommer ett behov av att tillföra mer spelskicklighet.

Real Madrid visar genom sin värvning av Nuri Sahin att man gjort sin hemläxa och förhoppningsvis kan vi när Silly Season summeras räkna in ytterligare någon eller några spelare som har en liknande profil även i andra lagdelar. Mourinho ges nu möjlighet att spela en mer possessioninriktad fotboll där Sahin bidrar med kreativitet och kan testas brevid Xabi, Mou kan fortfarande välja att spela vidare med Khedira och då blir Sahin garantin för att inte spelet totalhaverar om Alonso är borta och slutligen är det nog inte heller uteslutet att använda alla tre i några matcher. Ser vi till den nuvarande mittfältsuppsättningen finns det dock ett överskott på mittfältsspelare där Sahins intåg borde resultera i att Gago lämnar klubben. Dessutom talar det mesta för att vi sett det sista av Lass i Madridtröjan då kravet på en viktigare roll tar Lass till en ny klubb. Genom att släppa Lass bildas dock en lucka i truppen som jag är ganska övertygad om att Mourinho vill täppa till. Alintop har förvisso tagits in och kan användas på innermittfältet men har nog i första hand tagits in för att roteras med på ytterbacksplatserna och har inte heller den profilen som behövs för att täcka upp för Lass. Trots vetskapen att Pepe kan användas som defensivt monster på mittfältet lär det nog ändå vara prioriterat hitta en ersättare för Lass som kan användas i svårare bortamatcher, inte minst om Khedira skulle vara indisponibel. Det hela ger oss följande mittfältspool inför kommande säsong.

Kreatörer: Alonso, Sahin, Granero

Bollvinnare: Khedira, NY, (Pepe)

Allround: Altintop