Säsongssummering: Stolhet och glädje. Bitterhet och sorg.
En nästan perfekt säsong är lagd till handlingarna. Varför gick det som det gick och vad kan bli bättre? Redaktören summerar, analyserar och lämnar information om framtiden i redaktionen.
Säsongen 2011/2012 är genom gårdagens seger mot Mallorca avslutad och det har blivit dags att summera, utvärdera och sätta punkt. Vi var många som var med redan natten till den 17:e juli förra året då försäsongen kickade igång mot Galaxy. Sedan Beckham & co utmanövrerades i försäsongsstarten har Real Madrid avverkat 67 matcher, av vilka man har vunnit 55, spelat oavgjort sju gånger och förlorat fem. De enda lagen som lyckats besegra Real Madrid under säsongen är Levante, Barcelona och Bayern München. Racing Santander och Valencia är de enda lag som hållit sin nolla mot Los Blancos. Real Madrid tar alltså 100 poäng i ligan vilket är nytt rekord. Under hela säsongen (alla matcher) har laget gjort 192 mål och släppt in 57 vilket ger ett målsnitt framåt på 2.87 och bakåt på 0.85. 118 av de gjorda målen kommer från trion Ronaldo/Benzema/Higuaín och precis som förra säsongen är det Mesut Özil som vinner assistligan, den här gången med 25 målgivande pass.
Även om jag själv inte så överdrivet förtjust i att mäta segrar och framgång i enbart resultat och statistik så har det varit en säsong som till mångt och mycket handlat om siffror och rekordslakteri såväl kollektivt som individuellt. Rekorden och siffrorna kan såklart vara kul att uppehålla sig till men de resultat som har överordnad relevans när vi nu utvärderar säsongen som gått är dem som kan mätas i förhållande till klubbens målsättning vilken var att vinna ligan och Champions League. Rent krasst innebär det alltså en till hälften lyckad och till hälften misslyckad säsong, och när vi nu dyker lite djupare i säsongens prestation kan man också landa i en något tudelad slutsats, vi börjar med den positiva vågskålen.
Det viktigaste och överlägset bästa med den här säsongen är naturligtvis att Real Madrid bröt Barcelonas segerrad i världens bästa liga. Barcelona, inte sällan benämnt som tidernas bästa lag och som förstärkte med spelarköp för närmare 80 miljoner euro inför den gångna säsongen föll alltså till korta och efter sju sorger och åtta bedrövelser kom också Madrids seger i el Clásico. Under tre års tid har Madrid långsamt ätit sig närmare Barca, och även om ett koppel med plågsamma förluster mot just Barca genomlidits längs vägen så har denna historiska tvekamp tagit klubbarna till en gemensam särställning i Europa (även om det aldrig blev en symbolisk CL-final). Kanske är detta den svåraste av dem 32 ligatitlarna som Real Madrid ståtar med och genom ligatiteln får klubben nu ett slutgiltigt erkännande och bevis på att man är tillbaka i toppen efter nästan ett decennium präglat av misslyckanden.
För första gången sedan 2008 vinner Real Madrid La Liga, man gör det på ett synnerligen imponerande sätt och man behöver inga färgade Madridögon för att konstatera att ligatiteln var fullt rättvis. Real Madrid har varit bäst sett över hela säsongen och varit närmast immuna mot formsvackor och när de väl kommit så har poängen likafullt trillat in vilket brukar ses som ett klassiskt mästarsignum. Laget har haft en del spelmässiga up and downs, framförallt under våren men på det hela taget har det varit en oerhörd jämnhet över prestationerna både lagmässigt och för majoriteten av spelarna. Vi har också sett hur bredden i Madrids trupp gett utslag samtidigt som man lyckats undvika allvarligare skador på nyckelspelarna.
Förutom poängrekord, målrekord och andra sköna ting så är det också viktigt att betona bortaspelet som varit brutalt med 16 vinster, två oavgjorda och en enda förlust. Förutom bortasegern i el Clásico och den avgörande vinsten på San Mamés väljer jag att ta med några andra bortamatcher, vunna på tre olika sätt, som direkt avgörande för den här triumfen. I kronologisk ordning har vi 3-2 vinsten på Mestalla en sen lördagskväll i november där en höghastighetsduell mot Valencia kunde vinnas genom defensiv uppoffring och sylvasst omställningsspel. Två månader senare vänds ett 0-1 underläge på Mallorca till seger 2-1 efter en minnesvärd slutforcering med Callejon som matchhjälte. Sist ut är derbysegern på Calderon för en månad sen som säkerställde säkerhetsmarginalen på fyra poäng inför el Clásico. Derbysegern visade i vanlig ordning hur Real Madrid vinner alla matcher mot Atletico men får också fungera som en liten symbol för Real Madrid och Cristiano Ronaldo 2011/2012 där man trots ett pressat läge, och trots halvtaskigt spel går in och gör 4-1 efter att Ronaldo skjutit sönder Courtois.
Inför säsongen fanns det en del frågeställningar runt hur Mourinho skulle utveckla laget under sitt beryktade andra år. Några större taktiska förändringar har vi dock inte sett under säsongen utan segerreceptet har i översiktliga termer handlat om hur allting blivit lite bättre. En del i utvecklingen kan säkert kopplas till den rent tidsmässiga faktorn där laget fått ytterligare en säsong att träna och spela tillsammans. Rent kollektivt ser vi hur ett fungerande Real Madrid spelar Europas snabbaste och mest effektiva omställningsfotboll och det är i sig inget nytt från den föregående säsongen, det har bara blivit ytterligare lite bättre. Några nya spelare har heller inte spelat några roller för utvecklingen utan det handlar istället om hur några redan befintliga spelare tagit enskilda kliv som höjt lagets slagkraft.
Defensivt har många under en längre tid talat sig varma för Sergio Ramos som mittback och även om ledningen inte verkade tänka i dem banorna förra sommaren då det återigen gick en mercato utan högerbacksköp så kom Mourinho snabbt till insikten om fördelarna med att spela vicekaptenen som mittback. Ramos mittbacksspel har gett laget ytterligare en dimension och han agerar dessutom alltmer som den ledare alla vill att han ska vara. I den offensiva delen finns det väl inga superlativ kvar för Cristiano Ronaldos hysteriska målproduktion, 46 ligamål är vansinne och framförallt är flera av dem där målen direkt avgörande för utgången. Ronaldos prestation är dock, hur sjukt det än må låta, mer en naturlig fortsättning på det som varit och en bekräftelse på att han är en precis så viktig målgörare som han förväntas vara. Progressionen har istället legat i utvecklingen hos hans offensiva kamrater där både Özil och Benzema har tagit ytterligare karriärskliv och tillsammans varit arkitekterna till mycket av den fotboll laget visat upp.
Ligaseger, 100 poäng och 121 mål kommer för alltid stå i böckerna och som Madridista bör man gå oerhört stolt ut från den här säsongen. Men sedan finns det ju en annan sida av den här säsongen som vi inte kan blunda för när vi summerar. Smolken i bägaren är givetvis semifinalförlusten mot Bayern München som till viss del förtar lite av glädjen och som håller tillbaka lite av bröstdunkningarna då Real Madrid trots alla rekord inte vinner den titel som ger erkännandet som Europas bästa klubblag. Själva förlusten i sig är ingen skam men när man sätter in den i ett sammanhang så är den fruktansvärt svår att smälta då det sällan kommer vara mer upplagt för en CL-seger än vad det var i år. United och City utslagna, nästan genant enkel lottning fram till semifinalen och genom Chelseas bragd inget Barca i finalen. Bayern München var laget att slå den här säsongen, där låg grunden till en tionde CL-seger, Real Madrid var en straffläggning ifrån att göra det och kröna en fantastisk säsong med La Decima men det ville sig inte den här gången heller. Ligasegern och rekorden är en sanslöst bedrift, men att den här chansen till seger i Champions League missades kommer alltid medföra en viss bitterhet när man minns tillbaka på säsongen 11/12.
Innan vi går vidare vill jag bara poängtera hur ett uttåg på straffar i en semifinal inte på något sätt utgör en grund för att ifrågasätta eller kritisera en annars fantastisk säsong rent resultatmässigt, men mötena med Bayern ringar in mycket av det som fortfarande kan bli bättre med den här upplagan av Real Madrid på ett väldigt slående vis. Det är också så att ett fullt fungerande Real Madrid alla gånger hade haft kapaciteten att vinna över Bayern, i de båda matcherna nådde Los Blancos upp i cirka 80 % av sin kapacitet medan Bayern närmast maxpresterade och var också rättmätiga vinnare. Däremot visar matcherna som sådana upp väldigt mycket av det som gör att Real Madrid inte känns riktigt färdiga i sin process. Tidigare har lagets svagheter manifesterats antingen genom svårigheter att genom ett eget spel klara av att dyrka upp uppställda försvar och i andra ändan har bristen på ett eget spel kraftigt försämrat möjligheterna i dem avgörande matcherna mot Barca där Madrid många gånger gått förlorande. Gemensamt för tillfällena när Real Madrid inte presterat är oftast problem med att kontrollera mittfältet där oförmågan hos innermittfältare att hålla igång passningsspelet och hantera ett högre tempo ofta tvingar laget till längre bollar och konsekvensen blir många bolltapp och hafsigt spel.
Matcherna mot Bayern tydliggjorde också Real Madrids brister på ett emellanåt plågsamt sätt. Då Barca-matcherna oftast präglas av väldigt specifika matchupplägg som till viss del skiljer sig från det vanliga spelsättet så var semifinalerna mot Bayern på många sätt en examen för den fotbollen Mourinho velat spela och det hela slutade med att Real Madrid försattes i ett mellanläge där man inte kunde lita på sitt försvarsspel och samtidigt inte hade tillräckligt med skicklighet för att utmana Bayern om initiativet. Genom dem här matcherna uppvisades med klar tydlighet hur det alltjämnt finns stora utrymmen för förbättringar i Real Madrids spel och troligen är dem här förbättringar ett måste om spelet ska räcka hela vägen kommande säsonger då det troligen vankas fler svåra matcher längs vägen än vad som varit fallet under dem två första åren med Mourinho vid rodret.
Lyon, Tottenham, CSKA och APOEL är lagen Madrid slagit i CL-slutspel under Mourinho, så samtidigt som man slår sig för bröstet över en vunnen liga och två raka semifinaler i Champions League så måste man samtidigt ha förmågan att se hur laget inte fått mäta sina krafter med tuffaste motstånd annat än mot Bayern och Barca då det blivit respass. På samma sätt bör man också komma ihåg hur det varit mycket stolpe in under säsongen även i ligan när straffar och utvisningar kommit i gynnsamma lägen, där resultaten ofta visat större skillnader än spelet och där individuella prestationer räddat laget i matcher där spelet inte har stämt. Med dessa ord vill jag inte förta något av det laget presterat, jag vill bara utrycka min förhoppning om att man inte stirrar sig blind på de fina siffrorna utan också har utrymme för insikter om vad som behöver förbättras för att höja de spelmässiga insatserna till den nivån som krävs för att dels upprepa ligatriumfen men framförallt för att vinna ”den där jävla Champions”
Jag har upprepade gånger skrivit om Real Madrids spelmässiga utvecklingsområden och efter förra säsongen fanns det uppenbara skäl till att efterfråga en del förändringar. Under sommaren fick vi väldigt lite signaler som indikerade att man ville förbättra dem svagheter som fanns. För andra året i rad kom det ingen högerback och det värvades inte något alternativ till Di María vilket i stor utsträckning berodde på att man behöll Kaká i truppen och därigenom blockerades möjligheten att förse offensiven med mer kreativitet och spelskicklighet. Det enda behovet som tillfredsställdes var det centrala mittfältet där Nuri Sahin blev den enda egentliga nyheten. Sahins skadeproblematik gjorde att han missade första halvåret och därefter fanns det aldrig några bra lägen att spela in en till synes timid, matchotränad och osäker Sahin. Konsekvensen av alltihopa är att det har varit samma Real Madrid under den här säsongen som under den föregående. Ovan har vi läst om hur det laget vunnit en liga och slaktat rekord. Orsakerna till det finner man i första hand i att styrkorna som redan fanns blev ännu starkare. Däremot har det visat sig hur svagheterna till största del levt kvar och inför den kommande sommaren ska det därför bli väldigt intressant att se vilka insikter Mourinho har kommit till.
Sammantaget har laget har tagit ytterligare kliv i förhållande den senaste säsongen, till stor del p.g.a. individuell utveckling hos ett par spelare. Möjligen kan det kramas ur ytterligare någon procent hos ett par fötter men därefter tror jag personligen att den här spelidén och det här spelarmaterialet har sitt tak. Troligen krävs det att det där taket höjs för att öka möjligheterna att vinna dem där tuffaste matcherna där Real Madrid haft återkommande tendenser att dra det kortaste strået. Det handlar dels om att vissa enskilda spelare inte riktigt räckt till men det handlar också om ett mer generellt ställningstagande kring spelsättet. Ska Real Madrid förlita sig på ett omställningsspel så måste försvarsspelet blir betydligt mer stabilt, då har man kanske inte råd att låta den offensiva mittfältstrean tulla på försvarsarbetet utan då måste det till ett mycket mer samlat försvarsspel. Det ska i sin tur ställas mot möjligheterna att utveckla anfallsspelet till att bli mer dynamiskt och mångsidigt och där man oberoende av motstånd utgår från en grundtanke att bestämma över matchen och inte minst klara av att vinna det centrala mittfältet.
Oavsett vilken väg man väljer krävs det att truppen kryddas på ett par positioner, dels genom direkta förbättringar men också genom andra spelartyper som möjliggör ovanstående. Hur behoven inför sommaren ser ut, och vilka alternativ som är aktuella hade jag tänkt återkomma till i en separat text men intressant nog är alltså Real Madrids utvecklingsområden inför nästa säsong precis desamma som dem var för ett år sen. Högerbackspositionen är alltjämnt under luppen och med utgångspunkt från att 4-2-3-1 bibehålls skulle det offensiva mittfältet alltjämnt må bra av att få ett alternativ till Di María på högerkanten och som också har egenskaperna att användas på Özils position. Den mest intressanta frågan återfinns dock återigen på det centrala mittfältet med 10 000-kronorsfrågan, ”Vem ska spela bredvid Alonso?”. Dem här frågorna får vi dock anledning att återkomma till när vi analyserar truppen och läget inför Silly Season längre fram.
Genom den här texten vill jag också annonsera mitt avsked från SvenskaFans. SvenskaFans har varit en del av min tillvaro sedan sent högstadium och jag har varit engagerad i redaktionen i närmare tio år, varav de senaste som redaktör och huvudansvarig. Tiden på SvenskaFans har varit fantastiskt rolig och lärorik och har gett upphov till mängder av minnen. Allting har dock sitt slut och det har blivit dags att kliva åt sidan och överlåta ansvaret åt andra. Mitt avhopp handlar i första hand om en alltmer påtaglig tidsbrist som gör att jag inte har möjligheten lägga ner så mycket tid som jag vill och som jag tycker krävs för att fortsätta utveckla redaktionen. Jag kan meddela att Drilon Pollozhani blir min efterträdare som redaktör och han är från och med imorgon officiellt huvudansvarig för Real Madrid-redaktionen. Drilon har funnits med i redaktionen ett antal år och visat både kunnande och engagemang. Bakom sig har han ett väldigt kompetent och sammansvetsat gäng och det är med både glädje och trygghet som jag överlåter ansvaret till Drilon och den övriga redaktionen.
Under en längre tid har tanken varit att få avsluta tiden på SvenskaFans med en avskedskrönika som sedan länge ligger färdig i hårddisken. När jag började engagera mig på Svenskafans hade Real Madrid nyligen vunnit sin nionde CL-seger och därför hade det varit ett perfekt slut att låta cirkeln slutas tio år senare med den tionde titeln. Tyvärr fick det inte bli det ett sådant vackert slut men jag är övertygad om att lidandet för något gott med sig och förr eller senare hittar Champions League pokalen tillbaka till rätt famn.
Jag vill rikta ett stort tack till SvenskaFans och till alla personer jag arbetat med och kommit i kontakt med under dem här åren. Framförallt också ett stort tack till alla läsare för all feedback och för alla givande diskussioner. Det har blivit dags att ta ett kliv tillbaka men sannolikt kommer kärleken till fotbollen och till Real Madrid innebära ett och annat gästspel och som nämnt ovan är redan ett inplanerat då jag inte kan hålla mig ifrån att traditionsenligt fundera lite över transfermarknaden…
Återigen ett stort tack för den här tiden och en trevlig sommar!
Hala Madrid!
