A por La Décima: Skotten i Glasgow 1960
Det finns finaler, det finns historiska finaler, sedan finns det även legendariska finaler. Real Madrid mot Eintracht Frankfurt spelades den 18 maj 1960 på Hampden Park, Glasgow. Med en publik på 134 000 åskådare sattes ett nytt publikrekord i den Europacupen, ett rekord som står sig även till denna dag anno 2014. I rekordpubliken i Skottland fanns det speciellt en ung skotte som var helt ovetandes om vad som väntade honom.
Året var 1959 och det glada 60-talet stod och knackade på dörren. Fyra upplagor av Europacupen för klubblag hade spelats och den 26 augusti 1959 drog det åter igång igen. Ännu en gång skulle Real Madrid försvara titeln som Europas bästa klubblag. Den titel man haft sedan turneringens början. 26 lag var det totalt som tävlade i Europacupen säsongen 1959/1960. Detta var bland annat det första året som ett grekiskt lag deltog i form av Olympiakos.
Den 26:e augusti sparkades den första matchen i gång, i den första omgången. I egenskap som regerande mästare var det först i den andra omgången, åttondelsfinalerna, som Real Madrid kom till spel. Där ställdes man mot Jeunesse Esch ifrån det lilla Luxemburg. I den första matchen körde man totalt över luxemburgarna med hela 7-0 efter ett hattrick från Puskás och ett mål var för Di Stéfano, Herrera och Mateos. I returen slutade det med 2-5 till marängerna som alltså gick vidare efter den totala ställningen 13-2.
Kvartsfinalen mot franska Nice började med en förlust 3-2 på borta plan. Trots att man tog ledningen med två kassar mot noll efter första halvleken kom fransoserna tillbaka. Detta tack vare ett hattrick signerat Victor Nurenberg. Men väl i Madrid var det inget snack om saken, 4-0 med fyra olika målskyttar och man var klar för semifinal.
Barcelona var regerande spanska ligamästare och det lag man skulle ställas emot. Bara två dagar innan första matchen hade den sista omgången i ligan spelats. Barca och Real hade slutat på samma poäng och målskillnad fällde avgörandet till katalanerna som därmed försvarade ligaguldet. Med det var ligan, nu var det en helt annan historia. Hemma i Madrid satte Di Stéfano 1-0 efter 17 minuters spel, Martinez kvitterade tjugo minuter senare. Men närmre än så skulle inte katalanerna komma. Puskás och ännu ett mål av Di Stéfano fixade 3-1. I Barcelona gjorde man tre mål och släppte bara in ett i den 89:e matchminuten. Barca kanske var mästare i Spanien men i Europaspelet var det inget snack om vilka kungarna var. I den andra semifinalen möttes tyska Frankfurt och skottska Rangers. Över de två matcherna stod Frankfurt för turneringens dittills största demolering. I matchen i Västtyskland blev det hela 6-1, Rangers kunde bara göra sitt enda mål på straffspark. Returen på Ibrox Park blev målrik den också: 3-6 till gästerna, Frankfurt stod för fart och fläkt matchen igenom. När slutsignalen på Ibrox ljöd applåderades tyskarna av planen, och där och då sågs Frankfurt som det lag som skulle kunna slå ner de mäktiga Real Madrid från tronen.
Inför vad som skulle bli den första finalen med Real Madrid som Ferenc Puskás kom att spela gav han några kommentarer om lagets styrka och dess filosofi:
"Every man in our team is an attacker and we have the quality so many British sides envy. That is to be able to pull something out of the bag when things are not going well. Many people thought we were tired and would not win our semi-final against Barcelona, but my quick goal gave us an advantage. Indeed it is our policy to go for an early lead in every game".
När matchen hade börjat stod det klart att man var tvungen att lägga filosofin åt sidan och fokusera på sin styrka i stället, detta därför att tyskarna tog ledningen i den 18:e minuten via Richard Kreß. Frankfurt hade fram tills målet dominerat matchbilden och hade redan i den första matchminuten fått till en crossboll som nästan hade letade sig hela vägen fram i mål, Madridkeepern Rogelio Domínguez fick peta den bollen i ribban. Men i stora matcher kliver stora spelare fram och utgör skillnaden. Alfredo Di Stéfano gjorde återigen mål i en final, och det stod 1-1 i matchen. Tre minuter senare gjorde han 2-1 och där och då var det aldrig något snack om vem som skulle vinna. Puskás avslutade halvleken med att göra 3-1 precis innan visslan ljöd för paus. I andra halvlek lekte man fotboll och Puskas gjorde tre nya mål inom loppet av femton minuter. Di Stéfano avslutade Reals målskörd i den 73:e minuten med sitt tredje för kvällen. Minuten innan hade Stein reducerat till 6-2 och samma spelare fick göra matchens sista mål i 75:e, vilket gav 7-3 till Real Madrid. Publiken på Hampden hade med all säkerhet aldrig sett någon match i dess like. Lagkapten Zarraga lyfte bucklan till skyarna och publikens hyllningar fyllde atmosfären. Aldrig någonsin skulle hyllningar från en neutral publik komma att höras likt den på Hampden Park den 18 maj 1960.
"Eintracht Frankfurt won the semi final against Rangers who I supported. They beat us 12-4 on aggregate! 12-4! They scored six goals at Ibrox. As a Rangers fan you were thinking this team were Gods, they must beat Real Madrid in the final. But they got slaughtered 7-3. It was an unbelievable gulf."
– Sir Alex Ferguson i en intervju 2012, efter att hans Manchester United blivit utslaget ur Champions League av Real Madrid. Skotten som satt på läktaren år 1960, var ingen annan än en ung Alex Ferguson.
Europacupen hade tagits till nya höjder. En tävling som vid starten 1955/1956 inte setts som någon speciellt prestigefylld turning. Men den era som Real Madrid besatte under åren 1956 till 1960 väckte stor beundran och en avundsjuka som framförallt finns hos klubbar och supportrar idag. Det skulle förvisso, efter fem raka titlar i Eeuropacupen dröja fem år tills man återigen skulle lyfta bucklan till skyn igen. Men segern i finalen mot Eintracht Frankfurt var inte slutet på en europeisk storhetstid, det var början på en legend.
* * *
Källor: www.telegraph.co.uk, en.wikipedia.org, www.europeancuphistory.com, www.manchestereveningnews.co.uk