En annan era – ett annat Real Madrid
Eror kommer och eror går. En era som födde väldigt många nya madridistas, undertecknad inräknad, var den där Real Madrid inom loppet av fem säsonger vann Champions League tre gånger och La Liga två. En era som sedan mynnade ut till Los Galácticos och allt vad det innebar. Men hur började egentligen det hela?
I början av 90-talet led Real Madrid av en ordentlig titeltorka i skuggan av Barcelonas ”Dream Team” som vann Europacupen 1992 och La Liga 90/91, 91/92, 92/93 och 93/94. Under dessa fyra säsonger vann Real Madrid ingenting förutom en Copa del Rey-titel efter finalseger mot Real Zaragoza med 2-0. Missnöjet i Madrid växte och den sittande presidenten Ramón Mendoza, som innehaft sin position sedan 1985 – och i början av sin presidenttid haft stora framgångar i den inhemska ligan – började starkt ifrågasättas. Den 19 februari 1995 utmanade den 47-årige entreprenören och före detta politikern Florentino Pérez den sittande presidenten men förlorade med 698 röster efter ett smutsigt val kantad av korruptions- och bedrägerianklagelser. Kanske var tajmingen för Don Florentino inte heller den bästa då Real Madrid bara en månad tidigare besegrat Barcelona med 5-0 på hemmaplan? Hur som helst så var Ramón Mendozas tid som president räknad, och inte ens ett efterlängtat ligaguld senare samma år kunde rädda honom. Misskötseln av klubben och den dåliga ekonomiska situationen var för stor för att ett ligaguld skulle väga upp det hela. I slutet av november 1995 tvingades han avgå, efter tio år på posten, då Real Madrid efter fjorton omgångar av La Liga låg på en blygsam sjätteplats i tabellen, elva poäng bakom serieledande Atletico Madrid.
Känslan var att laget hade hamnat efter i utvecklingen. Det behövdes bra spelare av internationell kaliber och den nye presidenten – Lorenzo Sanz – var helt på det klara med det. Han var affärsman och beredd att investera eget kapital i klubben för att få till ett slagkraftigt lag som inte bara utmanade i La Liga utan också i Europa. Real Madrid hade inte vunnit Europacupen sedan 1966 och jakten på La Séptima var inne på sitt 30:e år. Det hade blivit något av en förbannelse, en förbannelse som var tvungen att brytas.
Under sommaren 1996 lyckades den nye presidenten värva Milans succétränare Fabio Capello till Madrid, han som bara två år tidigare besegrat Barcelonas ”Dream Team” med förkrossande 4-0 i finalen av nyutnämnda Champions League. En verklig prestigevärvning och den nye tränaren visste precis vad han behövde för att göra Real Madrid till ett fruktat lag igen. Förutom att ta med sig Christian Panucci från Milan hämtades Mijatovic från Valencia, Davor Šuker från Sevilla, Clarence Seedorf från Sampdoria, Roberto Carlos från Inter och Bodo Illgner från FC Köln. Över en sommar hade Real Madrid plötsligt fått ett slagkraftigt lag och en väldigt duktig tränare. Capello visste exakt hur man skulle bygga vinnande lag med världsstjärnor blandat med egna produkter som Manuel Sanchis och Raúl. Capellos första säsong blev också lyckad. Han gjorde vad han värvats för att göra och vann La Liga – två poäng före ett storsatsande Barcelona med världsstjärnor som Ronaldo, Luis Figo, Hristo Stoichkov och Pep Guardiola.
”Jag satte ihop ett väldigt bra lag och vi vann ligan före ett fantastiskt Barcelona. Det där laget kom att vinna väldigt mycket under de kommande åren och de flesta spelarna var valda av mig. Men sen kom jag att göra mitt största misstag någonsin inom fotbollen” berättar Capello.
Capello satte ihop ett väldigt bra lag.
När säsongen tog slut valde nämligen Fabio Capello, efter ett telefonsamtal från Silvio Berlusconi, att plötsligt lämna sitt nya projekt i Real Madrid, efter enbart en säsong, för att återgå som tränare för Milan.
Med Capellos plötsliga avsked värvades istället tyske Jupp Heynckes från Tenerife. Truppen spetsades också ytterligare med spelare som Fernando Morientes och Christian Karembeu. Men Real Madrid lyckades inte försvara sitt ligaguld, som istället togs av Barcelona. Men vad gjorde det när laget bröt en 32 år gammal förbannelse och äntligen vann La Séptima? Med Capellos lag lyckades Jupp Heynckes ta sig förbi kvartsfinalen i Champions League mot Bayer Leverkusen för att i semifinalen möta de regerande mästarna Borussia Dortmund. Real Madrid vann den första matchen på hemmaplan med 2-0, efter mål av de båda nyförvärven Morientes och Karembeu. Returen i Tyskland slutade 0-0 och Real Madrid var alltså i sin första final på sjutton år. Den förra gången – 1981 – gick det inte vägen för Los Blancos som förlorade med 0-1 mot Bob Paisleys fantastiska Liverpool. Men nu hade man äntligen fått en ny chans att bryta den långa förbannelsen av att inte vinna den turnering man på 1950-talet fullständigt dominerade. Finalmotståndet var de italienska mästarna Juventus med spelare som Zinedine Zidane, Edgar Davids, Del Piero, Inzaghi och Deschamps.
”Vi gick till finalen i vetskap om att en otroligt tuff match väntade, men vi trodde på oss själva och visste att vi hade chansen att skapa historia” berättar Raúl.
”Jag minns i den matchen att Juventus började riktigt starkt och att jag fick känslan av att detta skulle bli oerhört svårt, men efter ett tag satte sig matchen och vi började stänga av Zidane. Sen hade vi tur att få målet från Mijatovic och då var det bara att vänta på slutsignalen för att få lägga händerna på bucklan” minns Morientes.
Real Madrid lyckades besegra ett favorittippat Juventus med 1-0 och bryta den 32 år långa förbannelse som gäckat så många duktiga upplagor av Real Madrid. La Séptima var hemma och Real Madrid återigen bland Europas kungar. En ny era hade påbörjats.
Men trots vinsten i Champions League valde Lorenzo Sanz att sparka Jupp Heynckes baserat på den dåliga ligasäsong som Real Madrid trots allt gjorde – laget slutade på en blygsam fjärdeplats, elva poäng bakom seriesegrande Barcelona. In kom istället Guus Hiddink, som i fyra år tränat det holländska landslaget. Han fick dock sparken redan i februari 1999 – efter knappt ett halvår som huvudtränare – då han fått en trög start på ligan där förlusterna avlöste varandra, bland annat mot lag som Real Oviedo och Mallorca samt en smärtsam 0-4-förlust mot Deportivo. In kom walesaren John Toshack, han som tidigare tagit Real Madrid till ligaseger säsongen 1989/90. Han kunde dock inte vända på skutan helt, men i en jämn tabell slutade ändå Real Madrid på en andraplats, elva poäng bakom Barcelona, och var därmed klara för kommande års Champions League.
De dåliga resultaten tvingade Lorenzo Sanz att öppna plånboken – och öppna plånboken gjorde han. Från Arsenal värvades Anelka, från Fenerbahçe plockades Elvir Baljic, från Espanyol kom Helguera och från Celta Vigo kom Míchel Salgado. Även Steve McManaman anslöt på free transfer från Liverpool. Capellos lagbygge från 1996 förstärktes rejält.
En intressant detalj är att Real Madrid under sommaren 1996 totalt spenderade €24 miljoner på nyförvärv som Roberto Carlos, Mijatovic, Seedorf, Šuker och Panucci. Sommaren 1999 – alltså bara tre år senare – betalar Real Madrid €34 miljoner enbart för Anelka och spenderar totalt €95,7 miljoner. Folk måste ha skrikit sig hesa över att Anelka minsann aldrig kunde vara värd så otroligt mycket pengar. Att det var en löjlig summa, osv. Samma sak går att höra alltför ofta även i dagens marknad och börjar faktiskt bli ganska tröttsamt. Spelare har inget ”egentligt värde” utan det enda värde en spelare har är vad en klubb är beredd att betala. Så kan vi alla enas om att sluta med intetsägande kommentarer som ”han är inte värd dem pengarna”?
Hur som helst, med en rejäl storsatsning inför säsongen 1999/00 var pressen hård på Real Madrid att leverera. Laget hade inte vunnit ligan på två år och med så mycket pengar spenderade var ett ligaguld ett måste. Men Real Madrid öppnade ligaspelet uruselt och på de tio första matcherna hade laget bara två segrar – två segrar. John Toshack fick sparken och in kom klubblegendaren Vicente del Bosque – med över trehundra matcher som spelare i den vita tröjan. Men del Bosque fick ingen bra start som Realtränare då han bland annat fick vara med om den största hemmaförlusten på 25 år för Los Blancos då Real Zaragoza hade lekstuga på Santiago Bernabéu och vann med 5-1. Men precis som för Jupp Heynckes säsongen 1997/98 kom säsongen 1999/00 ändå att medföra en ytterligare Champions League-titel.
”Det gick snett för oss i ligan och vi kunde aldrig riktigt förbereda oss för att vinna, men vi kunde däremot förbereda oss för Champions League” berättar del Bosque.
I kvartsfinalen av Champions League ställdes Real Madrid mot de regerande mästarna Manchester United.
”Det var ett Manchester United i deras bästa era med Giggs, Cole och Beckham. Ett fantastiskt lag” säger del Bosque.
Första mötet i Madrid slutade 0-0 och allt skulle komma att avgöras uppe i Manchester. Ett självmål från Roy Keane gav Real en behaglig 1-0-ledning i pausvilan, men det var i den andra halvleken som matchen exploderade. Raúl sköt 2-0 till Real Madrid i den 50:e matchminuten och bara två minuter senare ökar han på till 3-0. Men det är inte målet som är ihågkommet utan Fernando Redondos lekstuga mot norske Henning Berg. Med en fin klack fick han Berg högst upp på Old Traffords läktare för att beställa korv med alla möjliga tillbehör, och kunde sedan hitta en fristående Raúl som med öppet mål bara hade att lägga in den. En fantastisk prestation och ett ögonblick som enligt undertecknad endast slås av Zidanes volleymål i finalen 2002. Slutminuterna av matchen kom dock att bli aningen nerviga då Scholes reducerade till 2-3 på straff med två minuter kvar av ordinarie matchtid. Men United behövde trots det göra två mål till för att gå vidare, något man inte mäktade med.
I semifinalen ställdes Real Madrid mot La Bestia Negra – ”den svarta besten” – som Bayern München kallas nere i Madrid. Bayern München och Real hade mötts tidigare på säsongen då båda spelat i samma grupp. De två gruppmötena hade slutat med två segrar för tyskarna och förkrossande 8-3 i målskillnad. Men det var ett pånyttfött Real Madrid man mötte den här gången och redan efter fyra minuter gav Anelka de vita ledningen. Matchen slutade 2-0 och returen slutade med en 1-2-förlust efter att Anelka kvitterat till 1-1 – och i princip dödat dubbelmötet – innan Élber avgjorde matchen i den andra halvleken.
Återigen stod alltså Real Madrid i en final, bara två år efter att man äntligen vunnit La Séptima. Denna gång mot spanskt motstånd i form av Valencia – som krossat Barcelona med 4-1 på sin väg till finalen. Men Real Madrid var erfarna efter finalsegern 98 och Raúl har tidigare berättat att de inte alls var lika nervösa som inför finalen mot Juventus. Förbannelsen var ju redan bruten!
Real Madrid var också ett steg tyngre än Valencia genom hela matchen och hade 1-0 med sig in i den andra halvleken. Finalens kanske bästa spelare Steve McManaman kunde öka på till 2-0 i den 67:e matchminuten och när Valencia tryckte på som mest för att få till en reducering lyckades Raúl komma fri med målvakten från halva plan och gjorde inget misstag när han rundade Cañizares och satte spiken i kistan för fladdermössen.
På tre säsonger hade alltså Real Madrid vunnit Champions League två gånger. Förbannelsen var definitivt bruten och Real Madrid återigen ett av Europas bästa lag. Lorenzo Sanz hade byggt upp ett riktigt bra och vinnande lag, och påbörjat en era – ändå förlorade han presidentvalet som hölls under sommaren 2000. Kanske berodde det på att han under sina nästan fem år vid makten enbart vunnit La Liga en enda gång? Kanske berodde det på att utmanaren – Florentino Pérez – lovade något extraordinärt? Don Florentino lovade nämligen att han skulle värva Barcelonas stora mittfältsstjärna Luis Figo till klubben, och att han dessutom skulle rensa klubbens skulder och värva de bästa spelarna som fanns. Florentino Pérez vann valet – och höll sitt löfte. Sommaren 2000 värvades Luis Figo till Real Madrid för en rekordsumma på $60 miljoner och en ny era påbörjades: Los Galácticos. En era som verkligen etablerade Real Madrid som en av världens bästa och rikaste klubbar och som lade grunden till den status Real Madrid idag besitter. Vissa menar att Florentino Pérez – trots Champions League-titeln 2002 – förstörde den trupp och den era som Lorenzo Sanz byggt upp. Kanske har de rätt? Men utan Don Florentino hade vi madridistas aldrig fått uppleva den era som vi idag befinner oss mitt i, och nya madridistas kanske aldrig hade fötts?
Början på en ny tid.
Eror kommer och eror går, men det är ett fantastiskt privilegium att få ha upplevt två stora eror där Real Madrid dominerat och vunnit ute i Europa. Passa på och njut alla madridistas – för vi vet aldrig när nästa era kommer!
Källor: Marca, Sky Sports Documentary, AS, livefutbol.com, expansion.com, wikipedia.com
