Gästkrönika: Believe you can and you’re half way there
Tankar och känslor hos en madridista en vecka efter finalvinsten i Lissabon.
Nu när den gångna säsongen summeras kan jag utan några som helst svårigheter relatera till ordspråket som säger att den som väntar på något gott inte väntar för länge. Det här är historian om hur vi vithjärtade som stod med halsdukarna uppsträckta under alla miserabla år har trott och rest oss upp, om hur vi har fått ta del av vad som är riktig kärlek och om hur vi har revanscherat och fått se nya kungar i Europa krönas. Om hur vi har målat fotbollseuropa vitt och om hur madridismon har vuxit sig starkare än någonsin förut.
Jag har under mina år som vitklädd supporter fått ta en hel del stryk i olika former. Tårar har fällts, fula ord har sagts och drömmar har krossats. Efter fiaskot mot Lyon som ägde rum under seklets första decennium möttes jag av burop och tidningsartiklar när jag öppnade dörrarna till skolans huvudentré och året innan det hade min mamma fått torka mina tårar efter att Gerrard hade skjutit Liverpool vidare till kvartsfinal. Kompisarna i skolan räknade högt till sex och faktum var att Real Madrid för sjätte året i rad inte hade kunnat ta sig förbi åttondelsfinalen och hade fått lämna Europas mest prestigefyllda turnering redan i kvarten. För att skrämma bort det omtalade åttondelsspöket hade tränare bytts och spelare köpts in för kolossala summor. Spöket försvann visserligen men den efterlängtade finalen nåddes aldrig. Hemskheter som Pepes utvisning efter Alves filmning, Ramos straffmiss mot Bayern och Lewandowskis fyra mål i Dortmund hade stoppat Real från att få spela finalen alla drömde om.
Livet som madridista har naturligtvis inte alltid varit sorgset och jag har under min supportertid fått uppleva många lyckliga stunder. Jag kommer aldrig glömma känslan jag fick när jag för första gången besökte hemmaborgen Bernabeu och fick vara en del av den fantastiska atmosfären. Innerst inne har jag dock alltid vetat att det inom fotbollsvärlden existerar högre grader av eufori att uppnå och att få se kaptenen lyfta pokalen som skulle motsvara den tionde inom Europasammanhang var något jag under de år som präglades av misslyckanden inte ens kunde föreställa mig.
I skrivande stund har det gått sex dagar sedan dramat i Lissabon ägde rum och känslorna jag hade inför drabbningen är nästintill omöjliga att beskriva. Uppladdningen hade börjat flera dagar tidigare och nervositeten gjorde mig inkapabel att göra ågot annat än att tänka på matchen och hur det skulle kännas om barndomsdrömmen hade fått gå i uppfyllelse. Men efter Casillas felbedömning i den 36:e matchminuten, som resulterade i mål för Atleticó, såg det väldigt mörkt ut. Ett underläge skulle hämtas upp och spelarna lämnade planen i halvlek med en stor besvikelse. Alla förstod hur matchbilden skulle se ut i den andra halvleken: Atleticó skulle försvara med alla möjliga resurser samtidigt som Real skulle ösa på för att kvittera. Men bollen ville inte nå nätet och hoppet avtog successivt efterhand som klockan tickade. Minnena om de tidigare misslyckanden väcktes till liv och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag trodde inte på en mirakelvändning och jag förberedde vad jag skulle skriva på Facebook efter slutsignalen. Jag kom fram till att det bästa var: ’’För alltid vit!’’. Kort och utan kommentarer om matchen, precis som vanligt. Jag väntade bara på att domaren skulle blåsa av matchen så att ännu ett fiasko kunde bli bekräftat.
Men vi är ju Madrid och kommer alltid tillbaka, oavsett vad. Precis som Arbeloa skrev efter ligaförlusten mot Sevilla: ’’Believe you can and you’re halft way there’’. Det var precis det vi hade gjort, vi hade nått den efterlängtade finalen efter alla misslyckanden och varför skulle vi då släppa guldet så enkelt? Den assisterande domaren visade att det skulle bli fem minuters övertid och i den 92:a matchminuten gick bollen över kortsidan på Atleticós planhalva, hörna till Real. Luka Modric, magikern som hade briljerat på mittfältet hela säsongen skulle slå hörnan som var Reals sista chans till en kvittering. Tiden stod stilla från och med att han hade slagit till bollen och som en superhjälte i en tecknad film hoppade Sergio Ramos, som så många gånger denna säsong räddat oss, upp och nickade in den. Jag kollapsade, föll ner på marken och lät skriket väcka de döda. Kunde det vara sant? Hade Real Madrid ännu en gång, mot alla odds, rest sig upp och revanscherat?
Domaren blåste slut på ordinarie speltid och finalen skulle bli en riktig rysare som möjligtvis skulle avgöras på straffar, men först 30 minuters förlängning. Den långe motståndarmålvakten Courtis är tveklöst en mycket bättre straffmålvakt än vad Casillas är och därför ville jag inte ha ett avgörande från elva meter. Ett fortsatt tryck från Reals sida var alltså vad jag ville se och visst fick jag som jag ville. I den 109:e matchminuten vände Di Maria ut och in på motståndarförsvaret och miljardvärvningen Gareth Bale nickade in returen. Jag brast ut i tårar och fullkomligt skrek av glädje. Real Madrid hade ännu en gång gjort det. Efter att ha fallit så långt ner som möjligt hade de ännu en gång rest sig och gjort det omöjliga! Allt som nu krävdes var bara att hålla tätt bakåt i tio minuter till och sen skulle guldet vara säkrat. De sista minuterna var sagolika och matchen slutade hela 4-1 i Reals favör. Efter tolv långa år hade pokalen äntligen hittat hem och firandet pågår än idag.
Vi, som trotsat alla väder, som alltid trott och som alltid älskat fick äntligen utdelning för allt skit vi fått ta. Pokalen hittade hem och min dröm gick i uppfyllelse. Som jag tidigare nämnde har det nu gått sex dagar sen dramat utspelade sig och jag har fortfarande inte smält det. Aldrig mer ska någon ha rätten att reta mig för mitt bländvita hjärta och om vi någonsin faller igen vet jag att vi kommer resa oss upp starkare än något annat, för madridismon kommer för alltid leva kvar i våra själar.
