Gästkrönika: När lillebror växt upp
För Atlético har lyckats med något anmärkningsvärt. Minst sagt. På två år, har de vuxit upp från att vara den lilla, tysta lillebrorsan som inte gjorde en fluga förnär till att bli en irriterande tonårsbrat som sätter käppar i hjulet på storebrorsans framfart.
Inför Champions League-finalen den 24 maj 2014 var goda råd dyra för Los Blancos. April månad hade gett oss oförglömliga minnen men lämnade även en bitter eftersmak. Ligan var mer eller mindre bortkastad på bara några veckor efter tre raka poäng tapp som förseglade våra titelambitioner. Å andra sidan hade vi besegrat vår ärkerival tillika eviga kombattanter Barcelona och bärgat Copa del Rey, samt tagit oss till vår första Champions League-final på tolv år efter en fantastisk uppvisning fördelat över två matcher. Efter alla åttondels-/semifinalsdebacel hade vi äntligen lyckats nå toppen, en topp där vi hör hemma.
Vilka som stod för motståndet? Club Atlético de Madrid.
Just vid det ögonblicket hade jag svårt att tyda mina känslor. Ska jag vara tillfredsställd över att vi ställs mot en motståndare som under tolv år inte lyckats besegra sin granne på andra sidan stan, eller fanns det anledning till oro?
Hade du frågat samma fråga ett år tidigare hade jag tagit emot dem som finalmotståndare med öppna armar, knuffat in en lite fniss och förberett mig inför glädjeyra. Hade du frågat samma fråga ett år senare hade jag vänt ryggen om, dragit en stor suck och förberett mig för det värsta.
För Atlético har lyckats med något anmärkningsvärt. Minst sagt. På två år, har de vuxit upp från att vara den lilla, tysta lillebrorsan som inte gjorde en fluga förnär till att bli en irriterande tonårsbrat som sätter käppar i hjulet på storebrorsans framfart. Inte nog med att de tagit hela fotbollsvärlden med storm genom att ta sin första ligatitel sedan dubbel-säsongen 1995-96, de har vänt sin dystra statistik mot El Real. Sex matcher denna säsong, noll vinster för marängerna. 4-0 förlusten på Calderon som ”crême de la crême” och kvittot på att Atlético inte längre är så litet, utan har vuxit till en av Europas stora elefanter.
Hur kommer det sig att vi plötsligt har så förbaskat svårt mot Atlético? Jag har svårt att acceptera att Atlético är ett bättre lag än oss. Individuellt sätt är vi klasser bättre samtidigt som Atletico tappat i kvalité när det kommer till den aspekten efter att i somras blivit sönderköpt. Ändå har vi inte vunnit sedan segernatten i Lissabon och i kombination med att Real Madrid anno 2014 har fått kolossala gruspartiklar i maskineriet i och med övergången till 2015, finns det inte mycket som tyder på att vi lyckas ta oss förbi den försmädliga kvartsfinalslotten som föll på just Atletico.
Men allt går att vända och ingenting varar för evigt. En negativ trend följs alltid av en positiv och jag är ganska säker på att vi inte kommer ha en förfärlig avslutning på 2014/2015. Vad krävs då för att ta oss vidare? Det gäller att analysera tidigare matcher och lära sig av sina misstag. Diego Simeone är en slug tränare som alltid kommer in till varje match med precisa förberedelser för att på så sätt blotta sina motståndares svagheter. Det är egentligen bara vid en match där Atletico spelade ut Ancelottis killar, i 4-0 massakern, och då hade inte Don Carlo full trupp till förfogande. Men Champions League är ändå Champions League, möten avgörs över dubbla fajter och marginaler i form utav misstag kan fälla avgöranden. Och det vet både Simeone och Ancelotti om. Frågan är vilka av deras mannar som håller sina huvuden kalla.
Lillebror kommer göra allt för att förstöra festen för storebrorsan. Det gäller för storebror att ta hotet på allvar.
