Gästkrönika: Vi är störst, bäst och vackrast!
I landet lagom, det avlånga land långt där uppe i norr, där solen på sommaren aldrig går ner och mörkret på vintern aldrig försvinner, i mellanmjölkens land, där är det fult att stå ut. Där är det fult att säga att man är bäst. Där ska man sitta ner i båten och vara som alla andra, sådär lagom bra, eller helst sådär lagom dålig. Man ska skämta om hur klantig man är, vilka fel man gör, hur dålig man känner sig och hur pinsam man är. Det tycker vi är roligt. Då kan vi skratta. Bryter någon mot detta är det ”hybris”, det blir ”löjligt” och ”obekvämt”. Och det skapar ilska – man vill slå ner den spik som står upp. Istället för att inspireras och motiveras av någon som stolt proklamerar sin framgång blir vi arga. Vi vill ju höra om folk som är sämre än oss, vi vill ju kunna skratta åt hur dåliga andra är.
Jag tänker inte bry mig om landet lagom och dess oskrivna regler. Jag tänker stolt och högt proklamera att Real Madrid just nu är överlägsna. Vi är överlägsna. Vi är oslagbara. Vi är så oerhört j-vla bra. Vi är helt fantastiska. Vi spelar fotboll på en nivå övriga Europa inte behärskar. Med spelare de flesta lag bara kan drömma om. Det är ingenting jag tänker hymla om. Jag tänker inte så i landet lagom och säga saker som att ”vi kanske åkt ut mot Bayern om domaren dömt annorlunda”. Nej, det hade vi inte. Vi var för bra för Bayern. Precis som vi var alldeles för bra för Juventus, och Atletico Madrid, och Napoli, och Dortmund, och Sporting, och Warszawa. Och alla andra lag. Faktum är att vi inte åkt ur Champions League på två år. Många lag har försökt, alla har misslyckats. Finns inget att hymla om. Vi är överlägsna.
Istället för att som vanligt i landet lagom försöka hitta fel på Real Madrid borde alla istället bara beundra klubben, presidenten och tränaren. Det de har skapat är unikt i modern tid. De har skapat en vinnarmaskin som kanske inte alltid spelar den allra mest bländande fotbollen men som alltid vinner. Alltid. Det är en sådan fruktansvärd vinnarmentalitet i Real Madrid just nu, personifierad av spelare som Cristiano Ronaldo och Sergio Ramos. Ledda av en utav de största fotbollsprofilerna någonsin. Han som avgjort både VM och Champions League. Han som under sin tid var världens bäste spelare men som nu står vid sidlinjen, som har bytt matchställ mot kostym men som lik förbannat är lika j-vla bra där som ute på planen. Det osar så mycket vinnarmentalitet över Real Madrid att om jag skulle skriva Högskoleprovet i höst hade jag gjort det i Real Madrids omklädningsrum. Bara doften från väggarna hade förmodligen fått mig att prestera ett bättre resultat än mitt 1.0. Istället för att avundsjukt försöka leta fel borde detta vara något som beundras. Alla borde eftersträva att vara som Real Madrid är just nu!
Men hur blev vi egentligen såhär fruktansvärt överlägsna? Svaret är givetvis: Florentino Pérez. Vår store president. Den bäste president en klubb någonsin kan tänka sig ha. En president som följer med laget till viktiga matcher, som går runt i flygplanet och pratar med alla spelare, uppmuntrar dem och skämtar med dem. Som står vid flygplanets dörr och välkomnar alla med en kindkyss. En sådan president växer inte på träd!
Och det Florentino Pérez hela tiden strävat efter är att återskapa sitt barndoms-Real Madrid. Det Real Madrid som var helt överlägsna i Europa. Som slog vartenda lag. Som vann Europacupen 1956, 1957, 1958, 1959 och 1960. Han var nio år gammal när det första europacupguldet hämtades hem till Madrid och har alltså växt upp med Los Blancos som en oövervinnerlig segermaskin. Han vet vad klubben kan uppnå. Han vet vart klubben ska vara. Han vet vad Real Madrid är. En förening skapad för att vinna! Och han visste också hur klubben kommit dit, till att vara Europas överlägset bästa lag under andra halvan av 50-talet. Han har genom hela sitt liv studerat förre klubbpresidenten Santiago Bernabéu och hans ekonomiska strategi. Att värva världens bästa spelare för att kunna vinna världens bästa turneringar. En ganska enkel logik, men ack så svår att uppnå i praktiken. Han försökte en gång men misslyckades. ”Los Galacticos” blev aldrig det där superlaget Pérez hoppades på. Det blev för mycket glamour, tröjförsäljningar och försäsongsturneringar i Asien. Laget blev felbalanserat och Pérez lämnade, väldigt kritiserad, projektet mitt under säsongen 2005-06.
Men när FC Barcelona inledde sin korta storhetsperiod genom att förnedra oss på hemmaplan med 2-6 blev det för mycket. Supportrarna, medlemmarna och styrelsen var beredda att ge Pérez en ny chans. Och Pérez själv var beredd att ta den. Han visste vad som gick fel förra gången, vad som inte fick upprepas och vad som behövde göras. Genast satte han igång ett nytt projekt med storvärvningar. Cristiano Ronaldo från Manchester United, Kaká från Milan, Alonso från Liverpool och Karim Benzema från Lyon. Många tänkte säkerligen att nu upprepas bara ett nytt ”Los Galacticos”, ett nytt fiasko. Men Pérez hade lärt sig. Han visste hur viktig balansen för laget var. När Alonso lämnade kom istället Toni Kroos. När Khedira skeppades iväg hämtades Casemiro in. Men kanske viktigast av allt: en ny världsstjärna behövde inte komma varje sommar. Under sin första period som president hämtade Pérez som bekant in en världsstjärna i princip varje sommar. Sommaren 2000 var det Luis Figo, sommaren 2001 var det Zinedine Zidane, sommaren 2002 var det Ronaldo och sommaren 2003 var det David Beckham. På det sättet kom han att föralltid förändra fotbollen, men han återupptog inte sin taktik från den första sejouren. Sommaren 2009 spenderade han ordentligt, men somrarna 2010, 2011 och 2012 tog han det väldigt lugnt med stjärnvärvningarna, förutom när Luka Modric anslöt. Sommaren 2013 kom förvisso Gareth Bale för ett nytt rekord, men ett nytt mönster gick att urskilja beträffande Pérez värvningsstrategi. Det skulle inte längre bara vara glitter och glamour, det skulle också vara talang, men framförallt skulle det vara ett lag. Och den strategin har fungerat. Sakta men säkert har Florentino Pérez byggt upp ett Real Madrid som Santiago Bernabéu hade varit mer än stolt över. Ett lag som dominerar. Som alltid vinner. Som till synes inte kan förlora, hur omöjligt läget än må kännas. Han har äntligen lyckats. Han har återskapat sitt barndoms-Real Madrid! För det är vi honom evigt tacksamma!
Det finns så otroligt många andra hjältar att hylla i dagens Real Madrid. Sergio Ramos, Marcelo, Dani Carvajal, Toni Kroos, Luka Modric och Isco för att nämna några. Men det är en spelare som har betytt lite mer för detta Real Madrid och hennes nya dominans och det är mannen alla älskar att hata, den frisyrfixerade superatleten tillika världens bäste spelare Cristiano Ronaldo. Utan honom kan man undra om allt detta ens varit möjligt. Han är så otroligt avgörande för sitt lag och Carlo Ancelotti uttryckte det så bra: ”har du Cristiano i ditt lag leder du matchen med 1-0 redan innan den börjat”. Så viktig är han. Och så bra är han. Och tänk att han lämnade ett Manchester United på topp, som precis spelat sin andra raka Champions League-final, för att ta sig till ett Real Madrid som varit utanför den europeiska toppfotbollen under fyra-fem år. Han var villig att ta den risken för att få sätta på sig den vita tröjan och representera den största, bästa och vackraste klubben i världen. Grande Cristiano!
Nu går vi madridistas verkligen en spännande tid till mötes. Tillskillnad från våra konkurrenter som Bayern München och Barcelona behöver vi inte föryngra spelartruppen. Vi kan spela med samma startelva som vi haft de senaste två åren i säkert två-tre år till, med lite finjusteringar bara. Och det är en överlägsen startelva. Vilka underverk kommer vi uträtta på den fortsatta resan? Det vet vi ännu inte, men den 26 maj 2018 spelas det en final i Kiev…
//Anton Dahlén
