”O captain! my captain!”
Nu har det gått ett par dagar. Bomben som inte var en bomb, ändå slog det ner hårt i ryggmärgen. Sergio Ramos är inte längre vår kapten. Men bara på pappret, han kommer för alltid vara min kapten i Madrid.
Real Madrid ses mekaniskt men felaktigt som ett lag som ska spela vacker anfallsfotboll. Mitt Real Madrid är mer Sergio Ramos än något annat. Vad som än krävs för att vinna, gör det. Det behöver inte alls vara snyggt, absolut inget tiki-taka. Snarare att den vita tröjan är smutsig efter 90 minuter med en vinst. Spelet var inte alltid fair. Järnviljan att vinna har alltid givit oss det där extra. Ibland till och med en förlust grundat i en utvisning. I långa loppet vann vi ändå.
Minns när Barcelona stod på sin peak. El clasico var som mest brinnande under Mourinhos tid. El capi blev utvisad efter att ha sparkat ner Leo Messi. På väg ut tar han ingen skit. Jag älskade det där. Xavi och Puyol ska brösta upp sig, Ramos knuffar bort Barcas kapten med en hand i ansiktet. Där visade han ensam att oavsett vad tar Real Madrid ingen skit. När andra talade diplomatiskt om relationen med antagonisterna visade han istället fingret. Den galenskapen är också det som gjorde hans karriär, och skapade vår största era sedan 50-talet.
Fyra Champions League på fem år, tre på raken. Det som alla mytologiserade om att det var omöjligt, ens att vinna två på raken. De hade dock ingen som han, Sergio Ramos. Han lade grunden för detta. Minns semifinalerna mot Bayern 2014. Minns framförallt ”92:48”. Nickmålet som vände upp och ner på historieskrivningen. Atleti var bara sekunder från att vinna el derby Madrileño-finalen I CL. Flygande nickar Ramos in bollen i sista sparken. Alla visste hur matchen efter detta skulle sluta. Den nicken blev fröt till en ostoppbar kraft i vitt som ägde Europa, världen, i tre års tid.
Det var heller inte bara på planen som allt ändrades. Den kvällen blev Sergio Ramos en mantellös superhjälte. Han fick sitt eget S på brösten. Han gjorde allt. Ni känner igen fraserna: “Is it a bird? is it a plane? It’s Superman!”. Mytologin är i min bok ungefär detsamma kring dessa två. Sergio Ramos skruvade in frisparkar, dribblade och styrde spelet med fötterna, men är ju mittback. Närvaron var liksom en försäkring om att allt kommer ordna sig. Han styrde världens bästa försvarsspel samtidigt som att han avgjort med ett mål eller två dessutom.
Tre år senare står vi nu utan de tre viktigaste pjäserna. Målen, vinnaren, fältherren. Cristiano Ronaldo, Zinedine Zidane och Sergio Ramos. Tre av de viktigaste personerna i klubbens historia. Real Madrid kommer absolut komma tillbaka starka. Det blir nu ett annat Real Madrid, iallafall för mig. Zidane och Ramos har i princip varit i klubben sedan jag fann Madridismon. Att nu hitta ut ur svärtan kommer bli tufft. En backlinje utan vår kapten är något jag inte vill vara med om. Vi kan köpa alla backar i världen, det kommer för alltid vara något som saknas. Härföraren, utvisningarna, försäkringen om att allt löser sig i slutändan.