Krönika: Calma Calma
Formsvackor och förluster förstoras, legender och hjältar buas ut. Det är dags för Bernabeu att ta det lungt, det är dags att minnas tillbaka till en tid där allt var så mycket värre.
Den evigt kräsna Bernabeupubliken, dyra spelarna på planen och det där med att attackera individuella spelare efter några sämre prestationer. Att göra sin åsikt hörd är en sak, att bete sig som en bortskämd snorunge, ledsen för att hen fick ett miljarddyrt hus istället för två, är något helt annat. Fotbollskulturen sjunker bara lägre och lägre, Bernabeu och folket som fyller arenan har väl alltid varit kända för kräsenhet och kontroversiella reaktioner. Dock har det varit på en helt ny nivå i denna post-Mourinho era.
Se Iker Casillas, en ikon som är Real Madrid persioniferat. Han blir utbuad efter minsta lilla misstag, konstant utsatt för personliga attacker. Surrealtiskt pinsam reaktion i mina ögon, nästan så att dessa människor inte riktigt sett Real Madrid spela innan Ronaldo drog på sig den vita tröjan. Men det är en felaktig generallisering av helheten. Faktum är att La Decima fick folk att förtränga i princip all motgång som lyste med närvaron innan. Väldigt synd, då vägen för mig är vad som var värt mödan. Alla åttondelar och Mourinho semifinaler byggde upp till något som gör sporten till något vackrare och större. Men det verkar vara bortglömt. För inte fan minns någon nu hur fenomenal Iker kan vara, hur han höll hos vid liv i nästan ett helt decennie, hur han kom in på planen i Glasgow och säkrade den nionde. Visserligen ska man inte leva på gamla meriter, men för i helvete, vad sägs om att stötta vår eviga burväktare, som givigt oss så mycket, istället för att korsfästa honom match efter match.
Ni som gapar och skriker skandal, vi förlorade 2-1 borta mot Barcelona, i en match där vi var extremt bra innan en kalldusch och fantastisk prestation av Luis Suarez. Det tillhör sporten, alla förluster och formsvackor behöver inte förstoras med hyperboliska kommentarer. Det var väl inte ens ett halvår sen vi mer eller mindre slog världsrekord i antal raka segrar. Det var inte så länge sen det evigt överglorifierade Galacticos laget skämde ut sig, vecka efter vecka, match efter match. Om ni tycker det är illa nu, för jobbigt för att hänga med, minns tillbaka till 04-06, en tid där vi blev utklassade av lag som Mallorca. Men vi behöver ju inte ens vandra ett decennie tillbaka i tiden för att minnas hur illa det kan gå. Vad sägs om sju raka utslagningar i åttondelsfasen av CL? När vi fick Liverpool att se ut som de gjorde på 80-talet eller när Henry gled genom hela vårt lag. Kan ni fortfarande inte svälja uddamålsförlusten på Camp Nou? Vi kan ju sätta oss i vår DeLorean och ta oss till år 2009, när Real Madrids tränare var ingen annan än Juande ”Jag kan Barcelona utantill” Ramos. Ett uttalande där han minst sagt satte foten sin rakt in i käften sin. 2-6 förlust, mot ärkerivalen, på hemmaplan. Det är skandal, det är pinsamt, inte en jävla formsvacka och uddamålsförlust. Jag tänker inte ens gå in på ökända 5-0 eller därefter Mourinhos bussar med samma adjektiv.
Förra säsongen, för mindre än ett år sedan förlorade vi 3-4 på Bernabeu. Bristen på tålamod, kräsenheten och bortskämdheten lyste inte lika mycket, men den var där. Det slutade med att laget kammade hem Copa Del Rey och La Decima. Helt plötsligt var man bäst i världen igen. Det svänger snabbt i fotbollen, media och såkallade experter vänder bara kappan efter vinden. När Di Maria såldes tjöts det något oerhört, sedan vann vi El Clasico på Bernabeu med 3-1, då höll man käft igen. Jag förstår mig inte på dessa minst sagt barnsliga beteenden, vi kanske inte tar någon större titel alls denna säsong men det är väl inte hela världen? Det finns en säsong nästa, varje titellös säsong är inte domedagen. Men vi har ju fortfarande chansen att ta två, Ancelottis Real kan fortfarande bli det första laget sen Sacchis Milan med att kamma hem två raka CL-titlar. Men inte fan blir den uppgiften lättare av bristen på stöd från läktarna och fansen globalt. Det kanske vackraste med fotbollen är väl ändå att det enar enorma massor av människor på ett fantastiskt sätt.
Sedan har vi ju Gareth Bale. Han som vann Copa Del Rey åt Real Madrid genom en makalös individuell prestation. Han som nickade in 1-2 och bäddade för förlägningsfesten i Lissabon. Det var inte ens ett år sedan och idag möts han av burop och två idioter (generöst sagt) som känner för att försöka attackera honom, fysiskt. Jag har blivit bemött av meningen ”Man kan inte leva på gamla meriter” när jag försöker försvara eller sympatisera med Gareth Bale. Helt sanslöst, räknas 10 ynka månader som gamla meriter helt plötsligt? Räcker det inte med att avgöra ett par stora finaler för att förtjäna lite respekt och tid? Ett praktexempel på fotbollskulturen idag, hur jävla fåfängd den kan bli, hur kräsna såkallade supportrar kan vara.
Ta det lungt, visa lite tålamod, formsvackor kommer och går. Det hjälper inte att vara hyperbolisk, att förstora varje förlust till någon form av skandal det så sällan är. Det kommer fina stunder och det kommer låga stunder, fotbollsvärlden är ett gigantiskt hjul i evig rörelse och ständig förändring. Glöm inte det förflutna men förstora inte det nuvarande, för det finns alltid en framtid. En nästa säsong, och en efter det. Detta Real Madrid är långt ifrån det sämsta vi har fått skåda de senaste 20 åren, det är en av de bättre och kanske en av de absolut bästa startelvorna vi haft. Förväntningar kan man ha, med all rätt. Att bua ut en legend som definierar klubben, ett fenomenalt mästarlag som leds av en evigt kontroversiell och vacker vice-kapten och en ''instant'' superhjälte som klev fram när det verkligen var dags, det är rent sagt vidrigt.
