Krönika: Den nya fotbollen springer ifrån Madrid framför ögonen på en svarslös Mourinho
"Personligen är jag inte särskilt överraskad över hur det såg ut igår utan det är bara ytterligare en bekräftelse på det som alldeles för många blundat för under alldeles för lång tid. Poängrekord och målrekord, javisst, utveckling i den inbördes kampen med Barca jo. Men bortom det kan ingen längre argumentera emot det uppenbara. Real Madrid under Mourinho har saknat och saknar fortfarande en helhet som fungerar för att mäta sig med de bästa lagen"
Ok, vi ger inte upp det här förrän returen är spelad, egentligen ska alla summeringar komma när det är färdigsspelat, och man ska inte heller analysera i ett för förbannat och besviket tillstånd. Så är allt det sagt. Men jag gör det ändå.
Personligen är jag inte särskilt överraskad över hur det såg ut igår utan det är bara ytterligare en bekräftelse på det som alldeles för många blundat för under alldeles för lång tid. Poängrekord och målrekord, javisst, utveckling i den inbördes kampen med Barca jo. Men bortom det kan ingen längre argumentera emot det uppenbara. Real Madrid under Mourinho har saknat och saknar fortfarande en helhet som fungerar för att mäta sig med de bästa lagen. Mycket av det är redan sagt men kan stolpas ner i tre övergripande delar
1. Anfallsspel
Trots tre år med mer eller mindre samma material har Real Madrid fortfarande inte kunnat utveckla en egen fungerande anfallsfotboll. När det inte går att kontra, leva på individuell skicklighet eller knoppa in bollar på fasta situationer så är Real Madrid begränsade. Det saknas flera element som dock alla härleds till den struktur, eller brist på struktur som Mourinho står bakom. Övergripande idéer om hur man anfaller mot samlade försvar, uppspelsvägar, bollcirkulation och dynamiskt kantspel med frekvent överlappande ytterbackar på båda sidor är några av de delar som lyser med sin frånvaro. Ett centralt mittfält som tål och kan spela sig ur press en annan. Offensiva spelare som rör sig utan boll samt kan skapa spel och ta rätt beslut med boll är sedan problemen när spelet kommer högre upp i plan.
Det har också varit tydligt hur prioriteringarna i truppen och kring nya spelare hela tiden understrukit hur man inte strävat efter att utveckla detta. Det har varit viktigare att bedriva en personlig prestigekamp än att på ett fullt naturligt vis analysera, vara självkritisk och försöka hitta nya vägar. Anfallsspelets brister har med tiden tydliggjorts mest i högintensiva matcher där motståndarna bedrivit en hög press, men problemen har också varit enkla att urskilja när man ställts emot låga och kompakta försvar som t.ex. Manchester United.
2. Försvarsspel
Inledningsvis var det enbart avslöjat i matcher mot Barca men med tiden som Barca tappat fart o potens i sitt spel har det ibland framstått som Madrid haft en bra defensiv fast sanningen är bittert nog långt därifrån. För att vara ett lag som med snabba omställningar som spelidé så är Real Madrids försvarsspel rent och slätt för dåligt för att bära upp kontringsfotbollen. Bristerna är dels individuella och koncentrationsrelaterade men även här är grundproblematiken på en kollektiv nivå.
Det tidiga försvarsspelet, den tidiga pressen som Real Madrid i perioder var väldigt bra på under Mourinhos första tid har mer eller mindre havererat. Passiviteten är slående och om det väl sätts in press så är den inte gemensam eller synkad. I nästa skede händer det i parti och minut att motståndarna helt enkelt hamnar i numerärt överläge genom att spela en passning förbi den offensiva fyran vilket i nästa spelmoment leder fram till det sedvanliga mönstret att Real Madrid försvarar med sex spelare. Detta kan sedan jämföras med det kollektiva försvarsspel vi sett ifrån Bayern och Dortmund... Ovanpå detta har vi sedan alla defensiva fasta situationer där laget varit kroniskt otrygga trots flera bra huvudspelare.
3. Individuella prestationer
Individuella underprestationer används inte sällan för att ta bort ansvar från tränarens del i misslyckandena. Spelarna kommer dock alltid vara de som till syvene och sist ska vinna matcherna och på den punkten går det att angripa mängder av insatser som inte håller måttet. Men med utgångspunkt ifrån ovanstående strukturella fel så är det ett antal spelare som direkt eller indirekt hindrar utveckling mot en mer varierad och mångsidig fotboll.
Det handlar om att man fyra somrar i rad struntat i att värva en högerback av tillräcklig klass, eller ens sett till att ha dubbel besättning på positionen trots att det är lagets svagaste punkt. Det handlar om ett centralt mittfält som inte hanterar att vinna matcher i matchen när tempot är högt och motståndet av högsta klass. Utan att peka ut direkta ersättare så går det inte att blunda för att Xabi Alonsos roll och funktion blockerar utveckling. Han måste ha en Khedira typ-bredvid sig för att inte defensiven ska fallera och då står Real Madrid med ett centralt mittfält som saknar teknik, fart och dynamik nog för att vinna mittfältskamper mot flera lag. I dem bästa lagen så är kreatören betydligt rörligare än Alonso och den fysiske spelaren är mer bollskicklig än Khedira vilket skapar en helt annan dynamik och funktion. De sittande mittfältarna och ytterbackarna är motorerna i ett lags anfallsspel och i förhållande till konkurrerande lag i Europa så är det för Madrids vidkommande bara vänsterbackarna som kan mäta sig ifråga om fart och individuell förmåga.
Längre fram i plan så har det långsamt växt fram något av ett konsensus kring Di Marias bristande fotbollsintellekt och hur denna skadar laget. Kaká är och förblir Madrids sämsta värvning i modern tid och har genom sin existens blockerat bättre spelare från att komma till Real Madrid under snart fyra års tid. Längst fram har det under en längre tid bevisats att varken Higuaín eller Benzema verkar kunna växa ut och bli de världsledande nior som kan bära Real Madrid över tid. Det går att lägga fram säkert tio anfallare som håller en högre klass för tillfället vilket naturligtvis inte är hållbart för Real Madrid.
Splittring och polarisering
Utanför fotbollsplanen så ringas sedan allt det negativa in av den polarisering som Mourinho successivt skapat i och runt Real Madrid. Det går att lyfta fram så många händelser och aspekter i den psykologi som präglat Real Madrid under Mourinho som jag så tydligt vänder mig emot. Det finns värden inom Madridismon som inte rimmar särskilt bra med delar av Mourinhos ledarskap. Det är sedan beklagligt hur folk som på allvar kallar sig för Madridistas har hamnat så snett och fått ett sådant totalt tunnelseende att man vänt sig emot en ikon som Iker Casillas för att därigenom visa sin totala uppbackning åt Mourinho. Mourinho har förutom misslyckandena spelmässigt och resultatmässigt alltså också dragit isär klubben på ett sätt som inte gynnar någon. I längden håller det inte att starta så många krig och därför är en förändring oundviklig i sommar av rent sociala och politiska skäl.
Överglorifiering och överskattning
Man kan komma dragande med hur åttondelsfinalsspöket är borta, att Mourinho brutit Barcas hegemoni och att han slog rekord i ligan förra året. Men för sista gången, hur högt ska vägarna till de här semifinalerna värderas om vi väljer att se nyktert på saker och ting? Lyon och Tottenham var hyfsade lag men det finns absolut inget anmärkningsvärt i att Madrid lyckades slå dem 2011. CSKA och Apoel förra året behöver väl knappast nämnas. Detta året är det väldigt, väldigt lite som talar för att laget gått segrande mot United om utvisningen inte kommit även om det är och förblir en hypotetisk fråga. Matcherna mot United och semifinalerna mot Barca, Bayern och Dortmund har dock alla uppvisat hur Real Madrid inte räckt till och oavsett hur många åttondelsfinaler man passerat så är det med oerhört mycket bättre spelarmaterial än vad någon av tränarna innan Mourinho någonsin förfogade över. Sedan kan Mourinho gå till hur många semifinaler han vill, i Real Madrid kommer man aldrig räkna semifinaler.
Vad fjolårets ligaseger och de inkluderade rekorden anbelangar så kan det inte ignoreras hur väldigt många ting tenderade att gå Real Madrids väg och hur dessa var ytterst centrala för att Real Madrid vann många täta matcher och ofta också med markant mycket större siffror än vad prestationerna gjorde gällande. Vinsten på Camp Nou förra våren skapade ihop med rekorden en överdriven belåtenhet bland både fans och lagledning vilket klart och tydligt renderat i att laget inte visat framsteg i något avseende den här säsongen, man kan definitivt tala om stagnation och inom ett par områden också om tillbakagång.
Det enda som kan rädda den här säsongen är utan tvivel La Décima och utifrån det som därför stod på spel igår så är det makabert hur laget kan underprestera något så kopiöst när det gäller som mest. Huvudansvarig för det är och förblir Jose Mourinho. Hans taktik misslyckades och mer eller mindre alla spelare spelade under sin normala förmåga. Nu har Real Madrid alltjämnt en returmatch på sig att visa att man är bättre än Borussia Dortmund men även de mest obotliga optimister inser det komplexa i att ta sig ur det järngrepp som tyskarna kopplat.
Summering och framtid
Jag har varit skeptisk mot Jose Mourinho sedan dag ett och har kontinuerligt redovisat varför. Orsaker till att fortsätta ifrågasätta har sedan inte låtit vänta på sig. En del saker har hängt med sedan starten, andra har tillkommit under resans gång. En del har sedan hittat förklaringsmodeller för att kunna blunda för problemen och istället har det satts etiketter som ”Pseudo-Madridistas” och ”Iluminados” på de som inte ställs sig med ögonbindlar i hyllningskören. Nej efterhand som Los Blancos fallit till korta och uppvisat såväl strukturella som individuella bekymmer så har det blivit viktigare och viktigare att sopa problemen under mattan för att kunna lyfta fram Real Madrid som världens bästa fotbollslag. De olika förlusterna har sedan alltid kunnat bortförklaras genom domartabbar, otur eller individuella misstag. Detta har man ju dock förstås all laglig rätt att tycka.
Men parallellt med att Real Madrid stått och stampat med sin enkelspåriga omställningsfotboll och inte lyckats ta det sista steget som spelarmatieral, ekonomiska resurser och europeisk konkurrenssituation borde ha möjliggjort så har jakten på Barcas världsherravälde utmynnat i att man istället blivit omkörd av det tyska fotbollsundret. Skvallvågorna från den tyska revolutionen vid VM 2006 har liksom aldrig slutat välla fram och idag är man genom Dortmunds” gegenpressing” och Bayerns tyska variant av totalfotboll plötsligt i en europeisk särställning på flera olika plan. De tyska lagen har bokstavligen sprungit ifrån Real Madrid allt medan Jose Mourinho stått maktlös och idélös mot den nya fotbollen. Trots ett initialt bättre spelarmatieral och utgångsläge än båda de tyska klubbarna så har alltså inte Mourinho lyckats leda laget i rätt fotbollsmässig riktning. Traditionella defensivtränare har fått sett se sin fotboll bli omsprungen och vara relativt verkningslös mot en fotboll som dels tar försvarsspelet till en ny nivå men som också indirekt skapat nya offensiva dimensioner i kontringsspelet. Ovanpå detta ska adderas ett variationsrikt, multifunktionellt, löpvilligt och fantasifullt anfallsspel. De tyska lagens spelidé visar att det går att förena omställningsfotboll med att dessutom ha ett eget strukturerat och bollhållande anfallsspel, de har också visat att det inte behöver finnas någon motsättning mellan underhållande fotboll och vinnande fotboll vilket går helt i linje med den illusion jag hela tiden burit på gällande Madrids fotbollsmässiga framtidsutsikter.
Mourinho har definitivt sina fördelar som tränare och som människa men väldigt många av hans fotbollsmässiga såväl som hans personliga värderingar skiljer sig markant från de jag identifierar med Real Madrid. Länge har det sedan talats om hans vinnarmentalitet men när inte heller resultatmålen uppnås så finns det inte mycket kvar att orda om. Jose Mourinhos tid i Real Madrid är ett misslyckande. Hans fotbollsideologi överensstämmer inte med vare sig Real Madrids kultur eller behov. Real Madrid behöver värna om sina värden och sin framtid. Klubben behöver en vägvisare som för in den moderna fotbollens nytänkande i klubben och som ger laget möjlighet att nå den potentialen som fortsatt finns. Real Madrid behöver glädje, enighet och visioner. Ett första steg är att tacka ”The special One” och låta honom slippa det land, den klubb, den kultur och den fotboll som han aldrig funnit sig i eller för den delen aldrig heller bemästrat. Innan dess kommer den gode Jose dock få en sista chans att i vanlig ordning få sista ordet. Personligen befinner jag mig på Bernabeu nästa tisdag och drömmer om att få uppleva en historisk vändning.
”Noventa minuti en el Bernabéu son molto longos”
