Krönika: Gracias y Adios, El Mejor!
Sommaren 2009 anlände han som en polariserande, talangfull fotbollsprins. 438 matcher, 451 mål och fyra Champions League titlar senare lämnade han som Real Madrids odiskutabla kung.
Han kom som någon sorts självdeklarerad prins av hela sportvärlden, med en rekordhög summa pengar på sitt namn, all press i världen på sina axlar, något han alltid tog med en klackspark för att han var för upptagen med att överträffa, prestera och framförallt vinna. Ibland blev han utvisslad, ibland rent av hatad, dock för det mesta älskad men visst känns till och med det otillräckligt. Han lämnar som Real Madrids odiskutabla kung, ni har säkert sett statistiken överallt, ni vet ju såklart vem han är men hur börjar man ens tacka någon som tillsammans med sin ärkerival förvandlade varje fotbollsplan i Spanien till något heligt. Hur säger man tack och adjö till en man som åstadkommit otänkbara, tv-spels siffror säsong efter säsong efter säsong. Det är slutet på en era, det är slutet på den otroliga sagan som var Real Madrid och Cristiano Ronaldo, det är slutet på en tid som redan är inritad, inpiskad och illustrerad i varje historiebok. Det Cristiano Ronaldo gjorde i Real Madrid under nio år är bortom all logik och förnuft, han åstadkom något fullständigt omöjligt, han tog över tronen från Alfredo Di Stefano, han bärgade hem fyra Champions League titlar. I en era det ansågs vara omöjligt att vinna två i rad var han nyckeln till hela tre i rad. Han gjorde den största turneringen inom klubblagsfotboll till sin lekpark genom att bryta alla möjliga rekord som hade satts, han skickade varje Madrid supporter in i euforisk kick efter euforisk kick med mål efter mål efter mål. Hur många gånger satt man inte i soffan och kände att det hela var kört för Real Madrid, att Cristiano Ronaldo var osynlig och bara sådär, på någon millisekund klev han fram och tystade alla som tvekade, hur många gånger buades han inte ut bara för att tysta publik efter publik, hur många gånger han bar laget på sina axlar genom himmel och helvete mot all logik. Alla målen, alla ikoniska målgester, alla titlar, alla stunder, Cristiano Ronaldo har på nio år blivit synonymen till Real Madrid, världens största klubb någonsin.
Det spelar ingen roll varför han lämnar, vare sig det är relationen till Perez eller skatteproblemen han hade i Spanien eller kanske en kombination av båda. Han har lämnat, inte längre kan Real Madrid sitta och hoppas på den där superhjälten med sjuan på ryggen och hans läskiga förmåga att avgöra de största matcherna närsomhelst. Inte längre får Real Madrid se honom hoppa med 180 graders vändning, skrikandes ”SIUUUUUUUUUUU” i luften. Inte längre kommer fotbollsvärlden få se honom i tröjan han förstörde alla rekord i, i tröjan som kräver en briljans som bara han kunde uppnå. Det är slut och det finns väl ingen Real Madrid supporter i världen som egentligen vet hur man säger adjö till Cristiano Ronaldo. CR7 och Real Madrid är inte bara ett kapitel i någon historiebok, det är en hel historiebok, fylld av rekord och poesi.
Prologen
Det var den sjätte dagen av julimånad, året var 2009, de kungsblåa sittplatserna syntes inte till på Santiago Bernabéu, 80 tusen åskådare hade samlats, det var ingen match som skulle spelas, ingen konsert, arenan hade fyllts för att välkomna Real Madrids nya rekordvärvning, Cristiano Ronaldo. Nio år och fyra dagar senare bekräftade Real Madrid och Juventus att Cristiano Ronaldo skulle spela för den svartvita gamla damen framöver. Den 6 juli 2009, den 10 juli 2018, mellan dessa datum? En omöjlig, bortom tidigare imaginära tankar, fullständigt sanslös målskörd, fyra Champions League titlar, fyra Balon D’or, två ligatitlar och en ändlös sjö av makalösa stunder som fullbordar en av fotbollens och hela sportvärldens mest episka sagor.
Han kom till Real Madrid som symbolen för Florentino Perez ”Galacticos” uppföljare, ett svar på Barcelonas trippel under Pep Guardiolas första säsong. Ronaldo var en prins med Champions League titeln, Ballon D’or och Premier League på sitt CV, han lämnade Manchester United som inget mindre än en ikon, än idag evigt uppskattad av deras fans. Första tränaren i Real Madrid för Ronaldo var den sympatiske chilenaren Manuel Pellegrini. Det blev en säsong som numera definieras med den pinsamma förlusten mot Alcorcon i Copa Del Rey och åttondelsfiaskot mot Lyon i Champions League. Ronaldo inledde sin karriär i den vita tröjan med nummer 9 på ryggen, han gjorde 26 ligamål på 29 spelade matcher, 7 mål på 6 matcher i CL, Real Madrid tog hela 96 poäng i ligan, vilket sjukt nog bara räckte till en tråkig tvåa som slutplacering i tabellen, då Peps Barca tog 99 poäng. Pellegrini fick sparken. Det blev inga individuella priser, det blev ingen kollektiv succé, en säsong att glömma, ett lugn före stormen som skulle komma i form av Cristiano Ronaldo.
Mourinho och de hänsynslösa
José Mourinho tog över, Raúl lämnade och Ronaldo skulle numera spela med Real Madrids heliga sjua på ryggen, någonstans där började stormen, explosionen och de första stegen mot Alfredo Di Stefanos status som Real Madrids odiskutabelt bästa. Ronaldo fick nya lekkamrater, den ena hette Özil, den andra hette Angel Di Maria, tillsammans med Karim Benzema och ibland Gonzalo Higuaín formade man en av Europas mest fruktade och effektiva anfallskedjor. Ronaldo trivdes i Mourinhos snabba omställningssystem, han dribblade, han sköt, han nätade, match efter match. I början kändes det inte som någon kunde stoppa detta Real, tills man stötte på Peps Barca och åkte på en 5–0 smäll på Camp Nou, men man kom tillbaka och Ronaldo, han fortsatte att ösa in mål, dock kunde man inte stoppa Peps Barcelona, inte i ligan, inte heller i CL när Real åkte ut i semifinalen mot dem. I ligan blev det 92 poäng och ännu en andraplats, ligans skyttekung hette för första gången Cristiano Ronaldo med rekordhöga 40 mål enligt LFP, 41 enligt Marca som delar ut Pichichi priset. Det var dock inte bara regn och åska, ett komplett fiasko blev det inte trots allt. Det var Copa Del Rey finalen, Real Madrid mot Barcelona, scenen var Mestalla, Real höll ut 90 minuter, det stod 0–0, det blev förlängning, matchklockan passerade 102, Di Maria sprang på sin vänsterkant, slog in ett perfekt, högt inlägg till en hängande-i-luften Cristiano Ronaldo som träffade bollen med pannan och gjorde matchens enda mål. Hopp, en vinst mot ett överdrivet dominant och nästan oslagbart Barcelona, en titel på köpet och det hela kändes inte lika dystert längre. Ronaldo spelade totalt 54 matcher och nätade hela 53 gånger under säsongen. Där och då var detta extraordinära, otroliga siffror som han med åren skulle komma att normalisera.
Säsongen 11/12 visade inte Ronaldo någon nåd när han hänsynslöst erövrade Spanien på riktigt. Nyckeln, såklart huvudrollen hade han i ett Real Madrid som hänsynslöst dominerade och krossade motståndet i världens bästa liga utan att så lite som blinka, man tog inte bara slut på dominansen Peps Barcelona hade, man överträffade deras rekord, man körde över motstånd efter motstånd. Real Madrid tog rekordhöga 100 poäng i ligan, man gjorde det med en galen, giftig, blixtsnabb omställningsfotboll, om poängrekordet inte var nog så bröt man sönder målrekordet med 121 mål. Ronaldo gjorde totalt 60 mål på 55 matcher, hela 46 i ligan, 10 i Champions League. Detta var en Cristiano på en topp, i sin mest dominanta och briljanta form ute till vänster, när kombinationen med Mesut Özil satt som en surrealistisk fotbollsdröm. Ronaldo skapade, han dribblade, han forcerade, han skämde ut motståndare och han bara öste in mål. Det enda som stod i vägen för CL-titelns hemkomst till Madrid var inget annat än Mourinhos cynism då han efter en kvarts total dominans över Bayern Munchen i semifinalen bad laget att backa hem och spela mer cyniskt, vilket ledde matchen till en straffläggning som blev kostsam för säsongens plats i historieböckerna. Men låt inte tidens passage lura dig, detta Real Madrid och just denna Ronaldo var något vi aldrig kommer att få skåda igen, man var obeskrivligt dominanta. Stunden som förevigade denna legendariska säsong kom dessutom i ett stekhett El Clásico på Camp Nou:
Sami Khedira av alla människor hade tagit ledningen för Real Madrid, Alexis Sanchez tjafsade in kvitteringen i mål med dryga 21 minuter kvar, Barcelona fansen sjöng några provocerande ramsor om Cristiano Ronaldos mor. En, två minuter efter det sprang han med en vansinnig fart, Mesut Özil hittade honom med en läcker passning, Ronaldo, trots sin fart och en dålig vinkel, la in bollen i mål utan några problem och signalerade för alla på plats och alla framför Tv:n att ta det lugnt, för att han var där. 1–2 var faktum och slutresultatet som då inofficiellt betydde att Real Madrid äntligen var La Liga-mästare igen. Än idag är det ett av mina absoluta favoritmål och stunder med Cristiano Ronaldo i huvudrollen.
Ronaldo fortsatte i vanlig ordning nästa säsong, genom att göra 55 mål på 55 spelade matcher. Tyvärr höll inte Real Madrid samma kvalité längre, Mourinho hade tappat omklädningsrummet, konstant i tjafs med ledare som Casillas, Ramos och ibland till och med Ronaldo. Ännu ett uttåg i CL-semin, denna gång mot Dortmund, en dålig ligasäsong där man med 85 poäng hamnade 15 poäng efter Barcelona och en finalförlust i Copa Del Rey mot Atletico Madrid markerade slutet för Mourinho som Real Madrid tränare. Trots kaoset i omklädningsrummet lyckades Ronaldo med 34 ligamål, 12 mål i Champions League och 7 i Copa Del Rey. Han vägrade att sluta göra mål.
La Décima
Säsongen 2013/2014 var ännu en besvikelse när det gäller inhemska ligan, Carlo Ancelotti hade tagit över efter Mourinho kaoset med en positiv fotboll men ibland lite för ojämn i ligaspelet. Det blev bara 87 poäng och en tredjeplats för Real Madrid, med Barcelona på andraplats och Atletico Madrid som mästare. Cristiano gjorde 31 ligamål på 30 spelade matcher. Inget av det spelade någon roll alls, för att det var säsongen Ronaldo och Real Madrid tog slut på den tolv år gamla besattheten som var att bära hem Champions League titeln, den tionde. Efter Schalke, Dortmund och Bayern väntade Atletico Madrid i finalen, ett heroiskt kvitteringsmål av Ramos och det blev förlängning, Ronaldo slog in 4–1 på straff, tog av sig tröjan och firade euforiskt nog, provocerande för vissa, det spelade ingen roll för Real Madrid och Ronaldo, för båda var tillbaka på den europeiska tronen igen och båda var där för att stanna. Cristiano gjorde hela 17 mål i Champions League under den säsongen, ett rekord som fortfarande inte slagits. Förutom den polariserande straffen i finalen så sticker hans två mål på Allianz Arena ut, ett av de via en frispark som han slog under muren när Real Madrid totalasfalterade Pep Guardiolas Bayern. Det blev totalt 47 matcher, 51 mål och en oförglömlig Champions League kampanj för Cristiano Ronaldo.
Trots en knäskada levererade Ronaldo i vanlig ordning säsongen därpå, han gjorde hela 61 mål, varav 48 av dessa kom i La Liga. Men trots dessa otroliga siffror, 92 poäng och ett världsrekord i raka segrar för Real Madrid blev det inga titlar. Ronaldo gjorde allt han kunde men Ancelottis vägran att rotera blev kostsam, truppen kändes sliten under säsongens viktigaste skeden, det hela blev inte bättre med skadan på Modric, som missade semifinalen mot Juventus, där Real Madrid åkte ut trots mål från Ronaldo i båda matcherna. Trots målen kunde man se att knäskadan hade tagit på Ronaldo, han hade inte samma kliv i steget eller samma explosivitet i sitt rörelsemönster med bollen.
Zidane och Ronaldos europeiska erövring
Trots Cristianos och hela truppens motvilja fick Carlo Ancelotti sparken, Benitez tog över för ett dystert halvår alla Real Madrid supportrar helst glömmer, där Real Madrid bland annat förlorade 0–4 på hemmaplan mot Barcelona. Den 4 januari år 2016 tog Zidane över som Real Madrids tränare och med ingen annan än just Cristiano Ronaldo i huvudrollen tog fransmannens Real Madrid ett vinnande grepp över den bästa turneringen sporten har att erbjuda. Ronaldo började sakteligen förstå att knäskadan och åldern hade begränsat spelstilen, han började mer och mer utveckla samt bemästra sitt spel utan boll för att behålla sin galna mål produktivitet och dominans. Det blev ännu en andraplats i ligan år 2016, med 90 poäng och 110 mål gjorda, varav 35 av dessa kom från Cristiano Ronaldo. I Champions League glänste han utan någon andra eller ens första tanke på morgondagen. Han bar Real Madrid på axlarna nästan hela turneringen när man vann den för elfte gången. Ronaldo gjorde totalt 16 mål under CL kampanjen, bland annat ett vitalt hat-trick som innebar avancemang hemma mot Wolfsburg i kvartsfinalen. I finalen satte han den avgörande straffen mot Atletico Madrid, tog av sig tröjan, firade och kramade om en Zidane som inte kunde säga annat än ”El mejor, el mejor, el mejor” till Cristiano Ronaldo. Det var den sjätte säsongen i rad Cristiano Ronaldo gjorde över 50 mål för Real Madrid, 48 matcher spelade och 51 mål totalt.
Säsongen 16/17 bjöd Ronaldo på en legendarisk Champions League kampanj i slutspelet. Han och Zidane kom tillsammans överens och bestämde sig för något som numera ses som ett genidrag. Ronaldo började vilas i ligan, något Real då hade råd med för att man hade en anormalt bred trupp fylld av kvalité. Han spelade 29 matcher i ligan och gjorde 25 mål, Real Madrid toppade tabellen med 93 poäng och 106 mål när säsongen var slut, en ligatitel man hade väntat på i fem år. I Champions League klev Cristiano Ronaldo fram på riktigt. I kvartsfinalen gjorde han två mål på Allianz Arena mot Bayern Munich för att sedan fullborda ett hat-trick i returen. Atletico Madrid fick smaka på Ronaldos form i semifinalen när han utan besvär slog till med ännu ett hattrick i första mötet. I finalen mot Juventus gjorde Ronaldo ytterligare två mål och Real Madrids andra raka samt tolfte Champions League titel var ett faktum. Los Blancos kunde för första gången sedan 50-talet skryta med en dubbel, Ronaldo spelade totalt 46 matcher och gjorde 42 mål.
Ronaldo inledde sin sista säsong med en katastrofal höst, Real Madrid hackade, man halkade efter i ligan rejält och hade förlorat det hela redan halvvägs. En tuff Champions League väg skulle bli säsongens enda räddning. Han gjorde två mål på hemmaplan och ett mål i Paris, avancemang till kvartsfinal var säkrad trots global oro inför matchen. I kvartsfinalen väntade Juventus, just Juventus, alltid Juventus. Ronaldo inledde matchen i Turin med ett mål direkt, Juve tog grepp om matchen och pressade marängerna men när timmen hade passerat var det dags för Cristiano Ronaldo att visa hela världen vems turnering Champions League egentligen var. Ett halvdåligt, idélöst inlägg fann sin väg in i straffområdet, där hängde Ronaldo, akrobatiskt, kliniskt med foten två meter uppe i luften träffade han bollen och fullbordade ett ikoniskt mål som nu i efterhand hade ännu större konsekvenser för fotbollsvärlden, Real Madrid och Juventus. Juventus fansen kunde inte annat än ge Cristiano en stående ovation, han tackade och bugade. I returen satte Cristiano en straff i den sista matchminuten, som till Buffons ilska och missnöje betydde att Real Madrid var ännu en gång i semifinalen. Ronaldo hade burit laget ända dit, Benzema, Modric och Keylor Navas skötte resten och tog hem Champions League för tredje året i rad. Ronaldo började direkt efter vinsten prata om att han var tacksam för allt Real Madrid hade gett honom men känslan var att detta var inget annat än ett spel och ett försök för ett förbättrat kontrakt. Så var det uppenbarligen inte. Det blev 44 matcher, lika många mål och ännu en historisk Champions League titel för Ronaldo under hans sista säsong i Real Madrid.
Nio år, 438 matcher, 451 mål, fyra Champions League titlar. Gracias y adios, el mejor.
