Krönika: Små marginaler gör stora skillnader
Tre titlar på lika många säsonger efter tre raka triumflösa år mellan 2008 och 2011. Ändå menar många att José Mourinhos tid i Real Madrid är ett sportsligt misslyckande.
Jag har både förståelse och känner ett stort medlidande med den skara supportrar som är frustrerade efter årets säsong, men anser samtidigt inte att uteblivna titlar nödvändigtvis måste innebära ett fiasko. Inte ens om man heter Real Madrid.
José Mourinhos ärkefiender inom den spanska pressen har eldat på frågan yterliggare och givetvis påverkat supportrarnas ståndpunkt till det negativa. Man nämner ingenting om hur Mourinho har uppfunnit motgiftet mot Barcelonas tiki-taka och slagit ut Englands två bästa klubbar ur Champions League under samma säsong. Istället pekar man på oroligheter i omklädningsrummet och kontroversiella uttalanden.
Naturligtvis kan dessa aspekter ha påverkat den sportsliga prestationen, men i diskussionen huruvida Real Madrid fotbollsmässigt gjorde en bra säsong eller inte är det irrelevant. Att hamna på en andraplats i världens bästa liga och vara bland de fyra bästa lagen i Europa är knappast fy skam. Ändå krävde i stort sett hela Spaniens medieuppråd Mourinhos avgång. Detta trots att portugisen under sina tre säsonger i Madrid lyckats med uppdraget som president Florentino Perez gav honom sommaren 2010; att återfå den status klubben en gång hade, som ett av världens bästa klubblag. Efter ett liga-guld, ett cupguld och tre raka semifinaler i Champions League är det ingen tvekan om att uppdraget är utfört.
Mourinhos tid i klubben har konstaterat inte varit ett misslyckande, men den har inte heller varit optimal. En än mer framgångsrik era fanns det förutsättningar att skapa. Mera framgångar har otaligt många gånger glidit Mourinho ur händerna.
Under den period i april och maj 2011 som vi numera ser på som startskottet för de mer hetsiga och dramatiska matcherna mellan Real Madrid och Barcelona hade våra maränger en enorm möjlighet att åtminstone vinna två stora titlar av tre. Vi hade en cupfinal, en seriefinal och en Champions League-semi att se fram emot. Real Madrid triumferade i cupfinalen på Mestalla, men det blev sedermera den enda trofén man lyfte.
Seriefinalen blev en oavgjord historia sedan Raúl Albiol fått ett ytterst tveksamt rött kort som dessutom föranledde Barcelonas ledningsmål via en straffspark. I Champions League-semin åkte Real återigen på en utvisning, denna gång pekades Pepe ut som den skyldige. Reprisbilderna i efterhand visar dock att Pepes satsning aldrig orsakar den liggande Daniel Alves någon skada då ingen kontakt sker. Barcelona lyckas utnyttja sitt numerära överläge och går segrande ur striden med 2-0. Med lite tur, med marginalerna på rätt sida, hade domare Wolfgang Stark stått i en position där han tydligt hade sett att Pepe aldrig vidrörde Alves.
Ett år senare hade Mourinho än en gång lyckats med bedriften att föra sitt lag till semifinal i den allra ädlaste av klubblagsturneringar. Den här gången var det ingen skådespelande brasilianare som förstörde festen, utan två oerhört täta matcher mellan Real Madrid och Bayern Munchen skulle avgöras på straffsparkar. Tyskarna gick föga förvånande segrande ur den striden, med observation för hänvisning till Gary Linekers kända citat.
Två säsonger i rad förde alltså samma Mourinho, som numera är ansedd som misslyckad i Madrid, sitt lag till en semifinal där uttåget mer begrundades i marginaler än skicklighet. Först domare Starks något felaktiga placering för att bevittna Daniel Alves spela teater och sedan ett ovisst straffsparksavgörande. Vi ska inte heller glömma årets semifinal där Los Blancos var ytterst nära att fullända en spektakulär vändning mot Dortmund.
Hade dessa marginaler istället varit på Real Madrids sida hade Mourinho varit helgonförklarad, inte krisstämplad.
Vi välkomnar nu Carlo Ancelotti till Santiago Bernabeu trots det otacksamma uppdrag han blivit tilldelad. Mourinhos tid anses av många som misslyckad trots att han efter tre triumflösa år i rad förde vinnartraditionen tillbaka till Madrid. Frågan är vad Ancelotti måste åstadkomma för att tillfredsställa denna kräsna skara journalister och supportrar.
