Krönika: Världen kommer att stå still i 90 minuter!
Nostalgi, hopp och vilja är tortyrens främsta vapen. Klockan vägrar röra på, men det gör den ändå, så sakta som möjligt. Detta tills det är avspark, då står allt still, alla ögon på Santiago Bernabeu, ett spektakel väntar och fotbollsvärlden, den längtar!
Ett spektakel väntar oss, om några timmar drar det hela igång. Man minns tillbaka, fenomenets makalösa hat-trick på Old Trafford, Zizous geniala spel matchen igenom. Nostalgin finns där, det är ingen tvekan om. Men mest är det längtan som tar över, timmarna som går förbi segare än någonsin. Jag är en vardaglig Madridista som legat utan sömn natten ut, målat upp bilder i mitt naiva huvud om hur Ronaldo drar iväg kanoner förbi De Gea, förbi mållinjen, in i mål.Jag har sett Özil, enkelhetens mästare penetrera den där omänskligt stabila backlinjen som djävularna har. Men än så länge är det bara fantasin, hoppet som spökar. Hopp känns nu som tortyrens främsta vapen.
Det taktiska, kan man spekulera i, vem håller i taktpinnen? Vilken världsstjärna kliver fram? Robin Van Persie, den kompletta herren med dödlig touch eller Cristiano Ronaldo, den evigt hatade stålmannen? Frågor som besvaras när domaren blåser av spektaklet i Madrid. Men det vackraste av allt, att inte ha en jävla aning om vad som kommer att ske. Sporten i dessa stunder förvandlas till något nästintill konstnärligt, när 22 män som kan sparka en boll på ett bra sätt förvandlas till gudar. Men efter två möten är det bara hälften som kan stå där som hjältar, de andra? Misslyckade och överbetalda män.
Det känns större än någonsin, nästan livsviktigt att man kommer ur detta med hedern i behåll, huvudet högt och handen på hjärtat. Ännu en ingrediens för tortyren, timmarnas tortyr som aldrig verkar ta slut. Vad kommer känslan vara när matchminuten står på 90? Ett tungt hjärta, fylld av besvikelse eller sorg? Mycket möjligt. Kanske någon form av glädje, där minuten stannar och minnet skapas, lite som Higuaíns mål mot Espanyol våren 2007. Om man ska försöka se det hela som en boxningsmatch då? Då är det gud mot gud i ringen, det blir inte mycket större än detta, allt annat läggs undan, livet är bara en bakgrund, för tiden, ja, den lär ju stå still i 90 minuter. Världen för en Devil eller Madridista står still i 90 minuter, i kväll och den femte mars. Det handlar inte bara om vinst, utan den där viljan att visa vilka som är bäst, att hålla huvudet högt och stolt peka på det där klubbmärket man dyrkar mer än allt i livet, i alla fall under stunder som dessa.
En karismatisk Mourinho ska spela schack mot legendaren, mannen som är större än livet i dag, Sir Alex. De känner varandra, de respekterar varandra och den gamle legenden har lovat kaos. Oron växer större, kommer hjärtat och själen ens orka det hela? Det spelar ingen roll vilken sida du står på, nerver är oundvikliga när ett spektakel får jorden att stå still, i 90 minuter. För den neutrala åskådaren måste ju detta vara något bortom beskrivning, att inte behöva välja sida och kunna njuta av två giganter när de är som bäst. Jag avundas den neutrala åskådaren på många sätt, men samtidigt är det denna tortyr, dessa sekunder som så sakteligen som möjligt vandrar förbi, som gör fotbollen till något vackrare än allt. Passionen finns där för alltid, den har ett klart grepp om själen och när man väl är fast finns det ingen utväg. Fotboll är inte underhållning, det är känslor som kommer till liv.
Vinst, förlust, oavgjort. I slutändan kvittar det, jag kommer att vakna nästa dag och oavsett hur tungt hjärtat väger, om det är lyckligt eller sorgligt, så kan jag och alla andra trogna fanatiker av klubbarna konstatera en sak; Man har fortfarande samma lag på en kunglig tron inom hjärtat. Det handlar aldrig om spelarna, även om man uppskattar deras bidrag så är det symbolen, namnet, det förflutna, nuvarande och framtida man älskar. Sambon kommer och går, idoler vandrar in i en mörk irrelevans men laget är för evigt.
Må bästa lag vinna, en klyscha som måste tillägas.