Lagbanner
A por La Décima: Vägen till den första helspanska finalen
Kapten Sanchis lyfter upp lagets 8:e Champions League buckla.

A por La Décima: Vägen till den första helspanska finalen

År 2000 tog Real Madrid sin åttonde Champions League-titel, bara två år efter sin senaste vinst mot Juventus. Denna gång blev det en historisk final mellan två lag ifrån samma liga – Real Madrid mot Valencia i 1998 års VM final arena Stade de France i Paris. Men vägen till finalen blev allt annat än enkel.

Ligan började otroligt svagt för marängerna med bland annat en mindre smickrande svit på åtta matcher utan vinst och en mörk period med en enda vinst på hela 13 matcher! Bland förlusterna utmärktes hemmaförlusten mot Valencia med 2-3, hemmaförlusten mot stadsrivalerna Atletico med 1-3 och en fullständig kollaps hemma mot Zaragoza med 1-5!

Efter den tunga ligastarten så fokuserade hela laget på att komma långt i Champions League då man ansåg ligan i princip som förlorad bara tre månader in i säsongen (efter 14 omgångar så låg laget på 17e plats!).
Trots att laget ändå lyckats ta sig till andra gruppspelsfasen i Champions League så fick dåvarande presidenten Lorenzo Sanz nog av Walesaren John Toshack och sparkade honom redan under november månad. Walesaren hade lyckats bli ovän med alla i klubben, presidenten, ledningen och spelarna. In kom istället Reals gamle storback Vicente del Bosque som fick det omöjliga uppdraget att få ordning i laget och att avsluta säsongen med en titel, Champions League-pokalen.

Innan säsongstart så hade Real tvingats sälja nyckelspelare som Pedrag Mijatovic, Davor Suker, Cristian Panucci och Clarence Seedorf för att betala av sin växande ekonomiska skuld.
Istället värvades ett par då okända spelare som den defensive mittfältaren Ivan Helguera från Espanyol och högerbacken Michel Salgado från Celta Vigo, men även framtidsnamn som Nicolas Anelka som då var en lovande stjärna efter en kanonsäsong i Arsenal där han vann Premier Leagues skytteliga med 17 mål, endast 19 år gammal. Men den populäraste värvningen bland fansen kom inte att kosta laget en enda peseta. Steve McManaman, Liverpools snabbe yttermittfältare, lämnade de brittiska öarna på fri transfer, skrev kontrakt med Real Madrid och stannade hos marängerna i fyra år.

McManamans sista tid i Liverpool var på väg att bli allt annat än ett vackert farväl från det lag där han fostrats, gjort 12 säsonger och 272 matcher i. Han hade redan gjort klart med Real Madrid med ett halvår kvar på sitt kontrakt. Trots att tränaren Gerard Houllier uttryckt att Liverpool-sonen skulle bli saknad i laget så fick han motta kritik från både brittisk media och från de egna fansen. Många hade redan börjat ifrågasätta om han var motiverad nog att spela i den röda tröjan med tanke på att hans övergång till Real redan var klar. Resultatet blev att vissa av fansen stämplade honom som "förrädare" och "Judas".
"Jag förväntade mig att en grupp av fansen skulle reagera på det viset, men mina 12 år i laget verkar som bortglömda för dem. Jag ville verkligen pröva lyckan i en annan liga och i ett annat lag efter min långa karriär i Liverpool".
Under samma tid så avled hans mor efter en lång tids kamp mot bröstcancer. Allt detta kom att påverka McManamans prestationer på plan till det sämre, men trots kritiken och den personliga tragiken så visade Steve under sin sista månad i Liverpool upp sitt gamla jag och bidrog med sina mål och assist till vinster mot Blackburn, Manchester United och Tottenham. I sin sista match på Anfield där Liverpool vann mot mot Wimbledon med 3-0, fick han äntligen det erkännande han förtjänade med stående ovationer av hemmafansen och applåder av samtliga spelare på plan.

För nyinkomne tränaren Del Bosques blev inte uppgiften enklare av att han tog över en klubb på fall i La Liga och med pressen att ändå ta hem en pokal, han fick ärva ett omklädningsrum i uppror och en klubb som var ekonomiskt misskött av presidenten Lorenzo Sanz. Raul sade bland annat följande till media under säsongsstarten:
”Omklädningsrummet är en kloak av lögner, svek och falska viskningar. Jag lider med våra nya spelare som McManaman. Om han tror att han kommer till en toppklubb i världsfotbollen så har han verkligen misstagit sig”.

Men, trots all oreda i klubben, omklädningsrummet och i ligaspelet så lyckades tränaren få spelarna att uppbåda positiv energi nog för att det skulle räcka hela vägen till Champions League-finalen i Paris.

Vägen till La Octava
Real Madrid hade lottats i en ganska enkel grupp tillsammans med Porto, Olympiacos och norska Molde. Man tappade endast poäng mot Olympiacos borta i första matchen (3-3) och mot Porto borta (förlust med 2-1). Laget vann gruppen en poäng före Porto och med en stor målskillnad: 15 gjorda mål mot 8 insläppta. Spelare som Morientes, Roberto Carlos, Savio och Raul hade utmärkt sig i gruppspelet och gjort minst två mål var.

Därefter lottades man in i en andra gruppomgång som bestod av första- och andraplacerade lag från det tidigare gruppspelet. Denna gång blev det tuffare motstånd med lag som Bayern München, Dynamo Kiev och norska Rosenborg i gruppen. Real krossades av Bayern München både på hemma- och bortaplan men lyckades i sista matchen genom Rauls enda mål borta mot Rosenborg knipa andraplatsen och gå vidare även från denna runda. Raul ledde nu Champions League skytteliga med sina 7 mål dittills i turneringen.

Som tvåa i sin grupp så lottades Real mot svårast möjliga motstånd i kvartsfinalen, nämligen regerande mästarna Manchester United som året innan på övertid slagit Bayern München på Camp Nou i en klassisk final.
Manchester var såklart jättefavoriter att försvara titeln med sin trupp innehållandes stjärnor som giftiga anfallsduon Andy Cole och Dwight Yorke, försvarsjätten Jaap Stam och bröderna Gary och Phil Neville, Ryan Giggs och Pauls Scholes men framförallt David Beckham.

Första matchen spelades på Santiago Bernabéu och slutade mållöst, returmatchen på Old Trafford blev däremot den alla snackade om efteråt.

Fullsatt arena med 61000 åskådare, legendariske Pierluigi Collina med sin karaktäristiska flint dömde matchen och man kunde nästan ta på spänningen i luften.
Real Madrid gick in i halvtid med en 1-0 ledning efter självmål av Roy Keane, och som åskådare kände man att något speciellt var på gång denna kväll. Steve McManaman hade redan gjort avtryck i matchen genom att slå inlägget som Roy Keane rensade in i eget mål. Bara två minuter in i andra halvlek skulle hans passning hitta Raul som fintar bort backen Silvestre och skjuter ett otagbart skott för Mark Bosnich. Men självklart sparade man det vackraste till sist.

Argentinske mittfältaren Fernando Redondo. En av de, i mitt tycke, bästa tvåvägsspelarna som någonsin spelat för de vita, visar prov på sin genialitet och fotbollskunskap när han lägger upp bollen för Rauls andra mål för kvällen. Argentinaren springer på vänsterkanten och fintar totalt bort sin försvarare Henning Berg genom att klacktunnla honom. Redondo springer med bollen längs kortlinjen och hittar Raul med en precis passning som lämnar skyttekungen helt ensam med målvakten. Raul gör inget misstag och bredsidar in sitt nionde mål i turneringen, på Old Trafford, mot regerande mästarna!

Manchester snyggar till siffrorna genom ett stenhårt skott av Beckham och en sen straff av Scholes, men närmare än så kommer inte djävlarna från Manchester och en väldigt nöjd Steve McManaman kan konstatera att han bidragit till att slå ut sina värsta antagonister ur Champions League.

Ödet ville dock göra det svårt för Real att nå finalen genom att än en gång lotta Bayern München som motståndare, men nu i semi. Samma Bayern som tidigare i slutspelet skåpat dit Real Madrid med totalt 8-3!

Denna gång klev en spelare som under hela säsongen lyst med sin frånvaro in i handlingarna, nämligen Lorenzo Sanz 350 miljoners prestigeköp och flopp Nicolas Anelka. Anelka gjorde lagets ena mål i 2-0 vinsten på Bernabéu och han gjorde det viktiga bortamålet i 2-1 förlusten. Trots all kritik och missnöje bland fansen och media mot Anelka så hade det ironiskt nog inte blivit någon final för Real Madrid utan honom.

La gran final española!
För första gången i Champions League-historien så kom båda finalisterna från samma land. Valencia hade inte haft en mindre jobbig väg till final, utan också de hade ställts emot både Bayern Munchen och Manchester United på vägen dit. I kvarten slog de ut italienska Lazio under ledning av Sven-Göran Eriksson och sedan Barcelona i semin med totalt 5-3. Så det var inga gröngölingar man hade att göra med i finalen och det fanns egentligen ingen riktig favorit, även om Real gavs favoritskapet genom sin stora rutin från turneringen och från finaler man spelat.

Rutinen var något som skulle visa sig vara av största betydelse i den här finalen.



Del Bosque ställde upp med en offensiv 5-3-2 uppställning där yttrarna Salgado och framförallt Roberto Carlos gavs fria tyglar att springa framåt längs sina kanter. McManaman hade cementerat sin plats på mittfältet ihop med Redondo och framåt hade man en trio bestående av Anelka, Raul och Morientes.

I mål stod en ungdomsspelare från Madrids grannkommun Móstoles, Iker Casillas. Han hade precis tagits upp från Reals C-lag och var tänkt tredjemålvakt bakom tysken Illgner som varit förstavalet sedan 1996 och unge argentinske Bizarri som hade köpts in inför säsongen. Men Del Bosque såg något i unge Casillas ögon, en vilja att göra allt för att visa sin talang och samtidigt en mognad i sitt målvaktsspel. Han övertygade Del Bosque så pass mycket att han fick förtroendet som förstamålvakt och gjorde 47 matcher på sin första säsong, som 18 åring! Nu stod han där, som målvakt i en final. Fyra dagar tidigare hade Iker fyllt 19 år. Från tårtkalas hemma i Móstoles till final i Champions League på Stade de France stadion i Paris. Finalen inför 80000 åskådare kom att bli hans bästa födelsedagspresent.

Detta var även en speciell match för Anelka som fick spela final i sin egen stad. Två år tidigare hade han lämnat PSG för Arsenal och var nu via Madrid tillbaka i sin stad Paris. Men vägen dit hade varit krokig, som det brukar vara för Anelka. Under säsongen så hade Del Bosque stängt ute spelaren från truppen i 45 dagar på grund av att fransmannen vägra att träna. Han kom inte överens med Del Bosque, han kom inte överens med lagkamraterna och han kom inte överens med fansen. Men trots det så hade han slutligen tagit sig i kragen och fokuserat på det viktiga, fotbollen. Det gav honom sin plats tillbaka i laget och en startplats i finalen mot Valencia.

Raul och Morientes var ett radarpar i anfallet och hade dittills i turneringen gjort 14 mål emellan dem. Denna kväll skulle inte vara annorlunda.

Matchen börjar jämt. Det är framförallt på mittfältet som det de stora duellerna sker, mellan Valencias Mendieta och Angulo mot firma Redondo/McManaman. Valencia överbefolkar sitt mittfält med en 4-5-1 uppställning och tränaren Cuper försöker på så sätt att stänga passningarna till anfallstrion Raul, Anelka och Morientes. Valencia skapar dock inte så mycket farligheter framåt och de få skotten som kommer igenom klarar Casillas av utan några problem. Däremot är Reals lägen desto giftigare där bland annat Anelka haft en bra nick på mål och McManaman som tvingar ex-madridistan Cañizáres till en svettig räddning.
Fem minuter innan halvtidsvilan skulle målet komma.

En Roberto Carlos-frispark stoppas av Valenciamuren men Salgado och Anelka lyckas hålla bollen kvar i Valencias straffområde. Salgado slår ett inlägg mot bortre stolpen och Morientes lyckas nicka in bollen precis mellan stolpen och Cañizáres händer. 1-0 till Real och marängerna kopplar greppet om bucklan.

Under andra halvleken får Valencia ändra om sin kontringstaktik för att göra mål och gav därmed större ytor för Reals anfallstrio att verka på.
Valencias taktiska förändring till ett offensivare spel straffar sig nästan omgående när Anelka får två chanser att öka ledningen men där Cañizáres tvingas till en räddning. McManaman gör ett enormt försvarsspel på mittfältet och täcker upp för den alltid offensive Roberto Carlos.

Engelsmannens idoga arbete skulle betala sig. Han fångar in en dålig rensning från Valenciaförsvaret och på halvvolley slår han in Reals andra mål för kvällen, en boll som går in precis så nära stolpen att Cañizáres inte klarar av att nå den. 2-0 till Real och publiken är vild. Nu var Champions League titeln nära!

Valencia försöker göra allt för att komma in i matchen men målskytten Claudio Lopez lyckas inte bättre än att han slarvar bort ett gyllene läge till reducering med en misslyckad lobb över Casillas. Den unge målvakten är med på noterna.

Minuten senare så tar Raul död på spänningen helt. Realförsvaret rensar bort en hörna och Savios passning når en helt övergiven Raul. Han tar bollen från halva plan och springer ifrån allt och alla och raka vägen mot Cañizáres. Nummer sju är sjuhelsikes kylig när han fintar sig förbi målvakten och slår in bollen i nät ur snäv vinkel. 3-0 för Real Madrid och Rauls tionde mål i turneringen kunde inte kommit lägligare.



Sista 15 minuterna är endast en transportsträcka och när italienske domare Messina blåser av matchen så vet glädjen inga gränser.

Raul och Morientes virar in sig i en enorm spansk flagga och springer runt i arenan. Casillas, födelsedagsbarn bara fyra dagar tidigare, sätter sig ner på gräset och gråter sitt livs glädjetårar och McManaman blir vald till matchens lirare. Till och med Del Bosque kostar på sig ett skratt för att fira vinsten. Lagkapten Manuel Sanchís pappa var en legendarisk försvarare i Real som 34 år tidigare fick lyfta Reals sista buckla på 32 år, det vill säga fram tills sonen fick lyfta den 1998 i Amsterdam Arena mot Juventus. Gamle UEFA-chefen Lennart Johansson räcker lagkaptenen Manuel Sanchís den yngre bucklan och han får nu än en gång lyfta pokalen mot skyn och skrika ut den glädje och visa den stolthet som bedyrade att Real Madrid nu var Europas bästa klubblag. Mer poetiskt än så kunde det inte bli.

Matchfakta
Real Madrid: Casillas; Helguera, Karanka, Campos, Salgado, Roberto Carlos; McManaman, Redondo; Raul, Anelka, Morientes.
Avbytare: Illgner; Hierro, Sanchis; Geremi, Karembeu, Savio; Baljic.

Valencia: Cañizarez; Angloma, Djukic, Pellegrino, Gerardo; Farinos, Mendieta, Kily Gonzalez, Gerard; Angulo, Claudio Lopez.
Avbytare: Bartual; Roche; Albelda, Garcia, Luis Milla; Illie Sanchez.

Resultat: 3-0. Mål av Morientes (39'), McManaman (67') och Raul (75').
Matchstatistik (Reals siffror först): 14-6 i skott, 11-1 i skott på mål, 53% mot 47% bollinnehav, 9-20 i gjorda fouls, 2-4 i gula kort.

Arena: Stade de France/Saint Denis inför 80000 åskådare.

* * *
Källor: The Guardian, Diario ABC, UEFA.com, Wikipedia.

Leo Gonzalezorlando_l@live.se@Leo_Gbg2014-05-21 16:00:00
Author

Fler artiklar om Real Madrid