La Semana Madrileña: Jornada 37
Finns mycket att smälta. Säsongen är snart slut men ännu finns många frågor att besvara.
Det är inte en skräll av Leicester-kalibern, men hur många av oss trodde strax efter nyår att det här Real Madrid verkligen skulle få spela final i europas finaste turnering, det efter att Rafa hade packat ihop och en orutinerad Zidane tog över. Real Madrid har haft tur på vägen till finalen, lottningen har varit högst gynnsam men man får göra det bästa man kan med de korten man tilldelas. Att spekulera i annat känns högst onödigt.
Finalen kommer självfallet att diskuteras i omgångar och det finns kanske inte någon större mening tömma ur ämnet här och nu, men i dagsläget ser jag Atleti som storfavoriter. De har rutinen, hungern och de rider på framgångsvågen efter att ha slagit två av storfavoriterna i form av Barca och Bayern.
***
Alvaro Arbeloa utannonserade även under fredagen att matchen mot Valencia på Santiago Bernabeu skulle bli hans sista hemmamatch för Real Madrid, klubben som han anslöt till vid artonårsåldern och klubben som han återvände till 2009 genom omvägen som gick via Deportivo och Liverpool.
Jag har väldigt mycket respekt för Arbeloa, trots att speltiden varit knapp i rätt långa perioder prestationerna lämnat mycket att önska så har Arbeloa stått ut som en centralfigur i omklädningsrummet där han spridit mycket positivitet och välvilja.
Samtidigt har jag svårt att riktigt dras med i känslostormen vissa tycks uppleva, som sagt, jag respekterar Arbeloa och det han har gjort för klubben, men jag har svårt att verkligen se honom som en klubbikon. Vissa kallar det för madridismo, jag kallar det för stark karaktär som andra automatiskt dras till.
Det blir en så stark kontrast mot hur Casillas, Raul och Guti egentligen lämnade klubben genom bakdörren utan att få de hyllningarna som de förtjänade. Jag bär onekligen på väldigt mycket bitterhet och att se Arbeloa lämna river helt enkelt upp gamla sår som jag hellre hade lämnat orörda. Det var i viss mån den mest pinsamma stunden jag har fått uppleva i samband med klubben, att få se spelaren jag höll högst i världen, Raul, lämna klubben utan någon som helst eftertanke. Det var ett svek mot Raul som hade offrat så mycket för klubben, det var ett svek mot oss supportrar som aldrig fick chansen att säga farväl till en av våra egna.
Det jag bär med är att detta i någon minimial begränsning kompenserar för hur några sanna klubblegendarer behandlades. Men det känns inte särskilt tröstande. Man får bara en chans att tacka de spelarna som betytt allt, låter man den stunden försvinna får man istället leva med ångesten för alltid.
***
Vilken bisarr säsong. Två matcher kvar att spela, två matcher som innebär skillnaden mellan allt och ingenting. Ligan är i princip avspelad då Barca ska spela av 90 minuter mot ett Granada som egentligen inte har någonting att spela för. Jag sitter fortfarande och imponeras hur långt Zidane har kommit, hur stabilt det här laget ser ut nu. Zidane var inte en injektion av energi, utan det motsatta, han agerade förnuftigt och logiskt. Han agerade ankare i ett lag som ibland hade tendensen att sväva bland molnen.
Nu är det bara 90 minuter kvar i ligan, sedan ska det spelas 90 minuter plus eventuell övertid mot Atletico. Mot nya minnen.