La Semana Madrileña v.35
En vecka med snudd på massexil och en walesare som tragglar sig genom sin första intervju på spanska, mycket har hänt och som vanligt sammanfattar vi allt här i La Semana Madrileña.
Tre av Real Madrids misslyckade värvningar, så långt, fick under förra veckan avsluta sina kapitel med klubben. Såväl Fabio Coentrao och Lucas Silva lånades ut till två klubbar i franska Ligue 1, Monaco respektive Marseille blev spelarnas nya adresser för en tid framöver. I fallet Coentrao har jag väldigt svårt att tänka mig honom återvända och även från Monaco-läger bekräftades det att han mer eller mindre skulle bli kvar permanent medan Lucas Silva-fallet förblir öppet för tolkning.
Samtidigt blev det klart att Asier Illarramendi återvänder till Real Sociedad. Han som skulle bli Xabis ersättare lyckades aldrig hävda sig i Madrid och istället försköts han allt längre ner i hierarkin med tidens gång. Mellan ponny-ridandet och springandet framför tjurar iklädd en Batman-kostym, ja det hände, så skadade han sitt förhållande med dåvarande tränaren Carlo Ancelotti rejält. När prestationen på plan sedan lämnade mycket att önska hamnade basken snabbt i en uppförsbacke som han var oförmögen att ta sig över. Asier förblir dock en omtyckt och sympatisk människa i min bok och egentligen tvivlar jag inte på det faktum att han verkligen kan växa till sig i La Real.
Från klubbens sida skickade man flera negativa signaler som ger onda föraningar inför framtidens talanger som väntar runt hörnet och hoppas på en plats i truppen och startelvan inom kort. Värvningen av Illarramendi tycktes nästan enbart vara en politiskt demonstration av makt, det var ett av världens största klubblag som spände musklerna och försökte hävda sin status på en allt bredare marknad. Illarramendi var ett av ligans mest intressanta namn men det fanns ingen sportslig tanke bakom värvningen. Det blev tydligt relativt snabbt att man inte hade några utpräglade planer för hur man skulle slussa in honom och anpassa honom för det ansvaret som skulle ligga på hans axlar.
***
På annat håll har Gareth Bale gett sin första kompletta intervju på spanska efter att ha bott i Madrid i strax över två år. Walesaren visade på en dialekt som gränsade mellan charmigt trasig och snudd på jobbig att lyssna på när klubbens officiella TV-kanal intervjuade honom. Det är dock alltid svårt att ta sig genom en intervju på ett språk man inte är helt bekväm med i första taget och visst ska Gareth ha eloge för att han vågar ställa sig framför kameran och göra det. Man kan tycka att det var på tiden men nog är det inget sammanträffande att detta sker just precis nu. Klubben har visat på alla håll och kanter att man vill lyfta Gareth allt högre i både sin roll på plan i formen av lagets tia men även medialt då han allt mer får representera klubben. Om det bär frukt återstår att se.
Jag ställer mig i ledet som tyckte att han var en av de få som faktiskt imponerade mot Sporting Gijon i premiären och den som mer än någon annan offrade sig själv och bidrog till att skapa chanser för andra. Huruvida han kan bli framgångsrik i den centrala rollen återstår att se. Man kan dock inte låta bli att hoppas det bästa för honom. Gareth ger intrycket av att vara otroligt jordnära och trots prislappen, lönen och den mediala cirkusen kring honom lyckas han egot lågt.
De två stycken du lyste om Bale skrevs på lördag innan matchen mot Real Betis, dels tyckte jag intervjun var ett viktigt milstolpe samtidigt som jag ville försvara walesaren en aning. Bisarrt nog klev han ut senare på kvällen gjorde alla ord överflödiga, han visade i första hand och med klara besked hur vass han kan vara centralt i banan när allting faller på plats. Från att öppna otroligt starkt med nickmålet, till assisten och sen till matchens sista mål. Fantastiskt då han även var en högst bidragande faktor i att skapa chanser och löpa för att öppna upp spelet. Underskattat.
Noterbart att båda två av Bales mål kom från en central position, för de som tvivlade på hans förmåga att spela tia. För tidigt att dra några större slutsatser, men värt att göra en mental anteckning.
***
För att att avsluta tridenten av ämnen som utgör den här upplagan av La Semanan hade det varit tjänstefel att inte beröra ämnet James Rodriguez som kliver in och totaldominerar alla rubriker. Samtidigt finns det nog ingen mening i att raljera för länge om colombianen vars mål vid det här laget nog har snurrat både ett och två gånger på YouTube och Vine. Han får maskineriet att fungera bättre än någon annan. Jag tror att jämförelsen med Isco inte gör någon av de rättvisa då Real nog spelar som allra bäst med båda två på plan, däremot blir det lite väl slående hur bra James kompletterar sina medspelare mellan varven. Jag har definitivt varit aningen orolig över att han möjligen skulle misslyckas med att hålla samma nivå som hans första säsong i klubben, som det ser ut just nu är det föga troligt att han växlar ner.
