Matchdagen i Malmö
Det var många madridistas som hade samlat i Malmö för att se sitt lag spela. Här är en sammanfattning av dagen, subjektivt sett.
Det blev en lång dag igår, men en härlig sådan. För mig började den tidigt. Halv nio på morgonen väntade Susanne Fatah på SR P4 för att diskutera om matchen. Ännu en riktigt vacker, solig dag i Malmö. Uppdraget avklarades snabbt, men i bilen fortsatte jag att lyssna på P4, där Kalle och Tankefabriken hade ett strålande och ylvasst inslag om hur Zlatan och David Lagerzcrantz i princip är samma person och om icke-existerande stadsdelar i Malmö. Ja, i Malmö handlade denna dag i princip endast om en sak, mer eller mindre direkt. Det låg i luften. Något stort väntade.
En paus, som innebar ett företagsbesök med skolan, senare, var det dags att ladda upp ordentligt.
Ett gäng supportrar hade samlats redan på eftermiddagen för att se på ungdomslagen spela på Malmö IP, men mot kvällen begav det sig mot Spice i södra innerstan för att ladda upp med mingel och billig öl. Det var en riktigt trevlig stämning och det visade sig finnas madridistas från en mängd olika urspring och åldrar, såväl gamla SvenskaFans-rävar och Peña-medlemmar som nya ansikten. I puben fanns, bland alla Madridanhängare, även MFF-supportrar, vilket var en väldigt betydelsefullt detalj, då en del snack inför dagen hade handlat om eventuella spänningar mellan grupperna. Här var det enbart fin stämning och skålande. Christopher Kviborg, som var på plats tillsammans med bland andra Joakim Broberg, må ha stått för kvällens allra mest högljudda skål, och givetvis glömde han inte att hedra Guti.
Promenad var det som gällde för att komma till stadion, och ingång E var det som gällde för bortasektionen som ligger på södra sidan. Då vi kom från motsatt sida fick vi tangera hela den östra flanken, där en till synes förkrossad malmöit inte i all sin dar kunde begripa hur det var möjligt att vara supporter til en klubb man inte har någon som helst anknytning till. Att heja på Alfa Laval, ett företag baserat i Lund, menade han, är likställt med att heja på Real Madrid.
Det var nästan fullsatt på bortaläktaren, och det fanns en del flaggor och halsdukar, men mycket på grund av att de flesta var svenskar blev det sparsamt sjungande, minst sagt. Kan du be Real Madrid-klacken sluta väsnas, skrev klyftigt nog en polare till mig på mobilen. Nåväl: Juanito fick i alla fall sin sedvanliga tribut i sjunde minuten, även om det må ha varit svårt att höra som TV-tittare.
Som evig Malmöbo var det slutligen, måste man erkänna, något surrealistiskt, att för första gången någonsin sitta på läktaren och inte dela samma entusiasm och önskan som resterande himmelsblått klädda. Hymnen, den kan man utantill, och gåshuden var ett faktum när alla sjöng med. Men när man väl kom in i matchens rytm var det mesta som bortglömt, och det var full fokus på spelet, rörelserna, duellerna.
De senaste veckorna har frågan "varför hejar du på Real Madrid" ställts en hel del till mig. Även om jag försökt konkretisera det genom att förklara hur det hela började och så vidare, är det i själva verket inte så relevant. Det simpla svaret är egentligen: jag vet inte. Det bara är så. Och det kommer att förbli så.