Real Madrid är kungar av Europa efter mirakel i Lissabon
Real Madrid bärgade hem den tionde Champions League-titeln – La Décima – efter en mirakulös vändning med dramatik i slutminuterna. Estadio da Lúz fick bevittna en afton av hjältedåd.
Champions League-final och Madridderby. Det första lokalderbyt någonsin att utgöra en final i turneringen. Real Madrid jagade sin efterlängtade tionde titel; Atlético ville åt sin första. Ett lag har vunnit den spanska cupen; ett den spanska ligan. Frågan var vem som skulle bli kungarna av Europa.
Det var nog många inför matchen som trodde att marängerna skulle spela med en elva mer lik den mot Bayern i semifinalen och Barcelona (Copa del Rey), alltså mer ett 4-4-2, i synnerhet med tanke på Alonsos frånvaro. En kort tid innan matchstart offentliggjordes att Benzema, som varit tveksam, trots allt skulle starta – vilket försatte Isco på bänken. Vi fick således se ett av Ancelotti ofta föredraget 4-3-3, men med en stor förändring gentemot tidigare: Khedira gick in och ersatte Alonso rakt av. Tanken var förmodligen att Modric skulle ta det kreativa ansvaret i mittfältet och Khedira fungera som en renodlad städgumma, med sin fysiska styrka och uthållighet.
Hela Real Madrids startelva såg ut som följer:
(4-3-3)
Casillas
Carvajal-Varane-Ramos-Coentrão
Modric-Khedira-Di María
Bale-Benzema-Ronaldo
Första halvlek präglades till större delen av sanningens allvar, det faktum att det var Champions League-final. Publiken var högljudd och båda supporterskarorna var duktiga på att sjunga ramsor. Atléticos anhängare må ha varit snäppet mer distinka.
Madridlagen har mötts flera gången under säsongen, och även om man enkelt kan konstatera att man har sett mycket häftigare halvlekar lagen emellan (ligamatchen på Calderón ett sådant exempel), var det ändå en nervös och laddad stämning, där båda parter pressade överallt på plan, gick in hårt i duellerna och hindrade varandra från att bygga alltför långtgående anfall. Det utdelades föga förvånande flertal gula kort. Real Madrid ägde bollinnehavet i något större utsträckning, men i de avgörande lägena saknades skärpan. Framförallt inläggen var under första halvlek alldeles bedrövliga; vad som emellertid fick Real Madrid-supportrarna att falla med ansiktet mot golvet var Gareth Bales ofattbara miss med dryga halvtimmen spelad.
Nästan klichéartat straffade sig det bara minuter senare, och det på ett av de mest osannolika sätten. Inte många hade föreställt sig att Casillas – spelaren i laget med överlägset mest erfarenhet – skulle göra bort sig på sättet han gjorde, i en rell bagatell till situation. Atlético hade visserligen fina sekvenser när de rörde sig framåt, delvis beroende på att de fick fler ytor än motståndaren att spela på, men det går inte att förneka att målet bara var en ren tillfällighet: vår Iker skulle inget annat göra än att vänta in och fånga upp. Det handlade inte om någon grov markeringsmiss dessförinnan, heller.
För övrigt var, utom oskärpan framåt, det mest oroväckande kampen om mittfältet. Alonsos frånvaro märktes mycket i matchens första period och kanske belyste Khediras närvaro det ännu mer. Det syntes tydligt att tyskens matchform inte var den nödvändiga, men dessutom visades att han saknar egenskaper för att spela en mer tillbakadragen roll i mitten. Det blev många förtvivlade rensningar istället för penetrerande passningar, och i en-mot-en-dueller var han ofta ett lätt byte för de dribblande motståndarna. Atlético hade något av ett övertag i mittfältet. Modric saknade understöd i den aggressiva press de rödvita stod för, och han var således begränsad vad gäller det kreativa.
Det stod 0-1 i Atléticos favör i halvtidsvilan, och om det var någon som mot förmodan var lugn innan avspark, började garanterat pulsen att banka hårt nu. Atlético å ena sidan var ”endast” 45 minuter ifrån en bragd utan dess like och behövde i teorin bara ställa upp sitt erkänt tuffa försvar samt satsa på omställningar; Real Madrid å andra sidan behövde förändringar, mer penetration, mer fart, mer skärpa och, självklart, minst ett mål.
Real Madrid kom för ovanlighetens skull först ut från omklädningsrummet och väntade in de rödvita – ”lillebror”, som nu var på väg att stjäla showen och punktera drömmen om den efterlängtade tionde titeln. Till en början såg inte läge särskilt ljusare ut. Spelet i mittfältet var fortsatt undermåligt, av samma anledning som i första halvlek. Khedira såg om möjligt ännu tröttare ut. Atlético hade alltjämt kvar sin kraft och klarade av att spela med hög press. Pessimismen spred sig sakta men säkert som en skugga över de maränghjärtade supportrarna. Det kom en sekvens av flera efter varandra följande hörnor för Atlético som gav känslan av att det andra ödesdigra målet skulle komma i vilken stund som helst, men det var inte närmre än Adriáns skott som Khedira styrde ut mot hörna och några halvfarliga nickar som Casillas enkelt kunde plocka. Problemet för los blancos del var emellertid att momentum var riktat åt fell håll – det var inte mycket som skedde framåt.
Med nästan halvtimmen spelad gjorde Ancelotti det uppenbara bytet i Khedira mot Isco. Ut gick även Coentrão mot Marcelo. Bytenas natur var det ingen tvekan om. Real Madrid hade inget att förlora. Allt eller inget. Marcelos inhopp var naturligtvis menat att ge mer fart och finess samt ytterligare understöd för Di María och Ronaldo, medan Isco inte bara skulle bidra med mer kreativitet utan också förmågan att hålla bollen mer effektivt, och dessutom har spanjoren än bättre matchform än Khedira.
Matchbilden förändrades. Spelet försköts allt mer till Atléticos defensiva planhalva. Real Madrid anföll med båda ytterbackarna och hade allt oftare inte fler än tre spelare bakom boll. Det fanns ännu en växel att lägga i. Som Real Madrid-supporter bad man förtvivlat i det här skedet om att Juanitos anda skulle blåsa över laget. Bytena visade sig vara effektiva, och Real Madrid kunde öka tempot till synes utan svårigheter. Det ökade successivt tempot, oavbrutet, för varje minut som gick. Atlético drabbades av det fenomen de ofta drabbas av i dessa matcher: trötthet. Man hade den sista halvtimmen inte något direkt farligt framåt, utan förlitade sig enbart på sin svårslagna defensiva mur; kontringarna togs hand om av bjässarna i marängernas mittlås. Real Madrids approach blev ständigt mer risktagande; mer bollar in mot straffområdet, fler överlappningar på kanterna. Man avlossade få skott utifrån, vilket tillhör det ovanliga, men Atlético tillät inte mycket utrymme för det. Såväl Bale och Ronaldo var allt som oftast omringade om de befann sig i skottläge. Bale hade ett par till ypperliga lägen, men det var dittills inte walesarens kväll.
När klockan passerade 80 och Real Madrid nu slogs mot både sin stadsrival och mot klockan, hade matchens öde överlämnats till ett hjältedåd. Sett till matchens utveckling skulle det givetvis vara rättvist med ett oavgjort resultat, men Atlético såg ut att kunna klara det – makalösa, otroliga uppoffringar i sista stund, i synnerhet signerade giganten Miranda, omtumlade oss till den grad att vi må ha börjat betvivlat våra ögon. Atlético försökte dröja ut på tiden; Real Madrid väntade inte en del av en sekund för att påbörja spelet efter varje avbrott. Pulsen trummade på och tårarna var på randen till att börja rinna. Domaren lade till hela fem minuter i tillägg, men trots flera försök från såväl Ronaldo, Isco och Marcelo var det inget annat än hoppet som höll madridismon levande.
Då, bland de elva vitklädda musketörerna på plan, kliver en hjälte fram. Matchminut 93... Hörnan är slagen och bollen seglar in mot straffområdet. Som ur en mytologisk sagoberättelse kliver Sergio Ramos fram och nickar in bollen i bortre burgaveln. Real Madrid har kvitterat – på det mest dramatiskt tänkbara sättet, i en Champions League-final. Återigen är det Ramos som frälser laget. Matchen går till förlängning.
I förlängningen hade Real Madrid ett klart psykologiskt övertag. Atlético var dessutom utmattade fysiskt – det återstod att med alla sina krafter försöka få matchen till ett straffavgörande. Juanfran haltade större delen av den resterande biten, efter att ha fått foten klämd i en duell. Den första förlängningskvarten förblev mållös, men Real Madrid var de som hotade mest. Bytet av Morata, som gjordes tidigare, visade sig vara välbehövligt: han hade mycket spring i benen och stod för flera viktiga hemjobb.
Men i den andra förlängningskvarten kom dödsstöten. Efter Di Marías individuella prestation kunde Bale – för andra gången i en final denna säsong – sätta dit returen med en nick. Både 3-1 och 4-1 kom sedan, men i ett skede där Atlético redan givit upp matchen.
Matchen var över. Tiden var kommen. Euforin gränslös. Bragden kolossal. Alla dessa år av längtan, alla dessa år av att ha vuxit upp med och investerat både tid och krafter och pengar i detta kära Real Madrid – allt fick sin utdelning här.
Real Madrid var vinnarna. Den tionde titeln – La Décima – är hemma.
Vinsten kommer att minnas som resultatet av en fantastisk säsong, där allt motstånd i Europa jämnades med marken, där man gjorde fler mål än något annat lag gjort i turneringens historia, där Cristiano Ronaldo gjorde ofattbara 17 mål på egen hand, där Ancelotti vann sin tredje Champions League-titel och – framförallt – där Real Madrid vann efter att ha kvitterat på tilläggstid. Att ha fått uppleva denna kväll är en ära av ytterst sällsynt slag. Det är ett minne och ett arv.
Hala Madrid! Somos los Reyes de Europa!
Matchfakta (whoscored.com)
Final i Champions League, 2014:
Real Madrid – Atlético Madrid 4-1 (Efter förlängning)
Mål: Ramos (93’), Bale (110’), Marcelo (118’), Ronaldo (120’) – Godín (36’)
Skott…
… mot mål: 20 – 9
… på mål: 11 – 4
Frisparkar: 19 – 27
Tacklingar: 19 – 40
Offsides: 0 – 4
Hörnor: 9 – 9
Gula kort: Ramos, Khedira, Marcelo, Ronaldo, Varane – Garía, Miranda, Villa, Juanfran, Koke, Gabi, Godín
Bollinnehav: 63 % – 37 &
Passäkerhet: 84 % – 66 %
* * *
