Krönika: Sparka Zidane? Are you loco!?
Åsikten att Zinedine Zidane bör avskedas har börjat sprida sig och enligt undertecknad vore det total galenskap av Real Madrids ledning att avskeda sin tränare.
Som en ordinär medborgare av vårt samhälle och konsument av den information och kommunikation som pumpas ut till vardags genom olika medier, har jag på sistone stött på den häpnadsväckande åsikten att Zidane bör sparkas.
Till en början tolkade jag det som en impulsiv reaktion av förbannade fans av en klubb som befann sig i en formsvacka. Nu inser jag att åsikten har etablerat sig alltmer och i och med spridningen av hashtagen “#Zidaneout” efter varje förlust eller kryss måste jag, mot min vilja, ge åsikten ett erkännande och bisarrt nog börja ta den på allvar.
Vilka belägg lutar sig “Zidane-out-skaran” mot i sin argumentation då?
Sedan Zidanes första dag på kontoret har en fråga, ställd av både neutrala som skeptiska fans och halvt insatta experter, gett eko i både forum, artiklar samt uttalanden i diverse fotbollsprogram. Den tidigare omtalade frågan lyder: Har Zidane någon utmålad filosofi han vill att sitt lag ska spela efter?
Eko hanteras effektivast genom att fylla ett tomrum med saker, helst textil. Jag tänker fylla detta tomrum med ord.
Idag befinner vi oss i en iskall period av februari månad 2018. Vi lever i vårt långa och underbara land uppe i norden, så ingenting nytt under solen gällande vädret. Dock förundras jag över hur man kan ifrågasätta Zidanes taktiska förmåga. Frågan må ha varit betingad den 4e januari 2016, då han med sin något skygga erfarenhet som tränare, tog sig an utmaningen Florentino Perez presenterade honom.
När jag skriver “skygga” menar jag att de flesta inte riktigt hade koll på vad Zidane hade för tränaregenskaper av den enkla anledningen att de flesta inte tittar på spansk B-lagsfotboll. En del hade följt hans tjänst i Castilla medan de allra flesta, inklusive undertecknad, till större del hade följt hans tjänst i skriftlig form.
De undrande fansen fick snabbt svar på sina frågor och fick därmed fira stora framgångar väldigt tidigt in i Zidanes tränargärning för Real Madrid. Kanske för tidigt.
Zidane slängde sin företrädares riskminimerande anti-fotboll, som i en stadig och bestämd takt sög glädjen ur lagets kreativa världsstjärnor, rakt ner i papperskorgen. Redan i första matchen såg man hur glädjen sprudlade kring de lättade stjärnorna som fick ägna sig åt vad de är bäst på.
Zidane har alltid förespråkat att hans lag ska ta kommandot över matchen oavsett motstånd, “Vi är Real Madrid...”, är ett vanligt uttryck som både spelarna och tränaren använder sig av när de blir frågade hur de ser på en kommande match eller situation. Det innebär att det är införstått vad Real Madrid står för, vilka förväntningar laget har på sig från olika håll. Zidane vill alltså spela offensiv fotboll som går ut på att hans lag har kommandot över matcherna. Det rimmar väl med de eviga förväntningarna på Real Madrid.
För att ta kommandot över en match underlättar det om man har bollen mer än motståndaren, det leder till att ens lag kan fokusera lite mer på hur de ska göra mål än på hur de inte ska släppa in mål.
- Som vi vet om tog Zidane över klubben i januari 2016 och hade 55% bollinnehav i snitt under resterande delen av säsongen. Laget släppte in 16 mål och gjorde 63 mål framåt under Zidanes säsongshalva. Bakom det höga antalet mål låg att det skapades hela 280 målchanser under Zidanes 19 första matcher i ligan.
- Säsongen därpå hade Real Madrid ett snitt på 54% bollinnehav, lyckades göra hela 106 mål och släppte in 41 mål. Antal chanser skapade blev slutligen 522 på 38 ligamatcher. Imponerande statistik.
- Under nuvarande säsong, som hittills har varit underkänd, har Real Madrid ett snitt på 57% i bollinnehav, samtidigt som man har gjort 45 mål och släppt in 21 mål på 21 matcher. Antal chanser står för tillfället på 323, vilket inte är helt fy skam och bör ha lett till fler mål, men har tyvärr inte gjort det på grund av olika orsaker.
Med dessa siffror kan vi konstatera att Zidanes lag har tagit kommandot över matcherna, haft bollen mer än sina motståndare och skapat tillräckligt många målchanser för att vinna varje säsong.
I säsongens största vinst hittills mot Deportivo (7-1) erövrade Real Madrid hela 34 bollar på offensiv planhalva, av dessa erövringar ägde cirka 12 rum i den sista offensiva tredjedelen. Matchen innan det, i förlustmatchen mot Villarreal (0-1), erövrade laget endast 10 bollar på offensiv planhalva och det såg katastrofalt ut. Skillnaden är nästan påtaglig.
Den flexibla pressen är en av nycklarna i Zidanes spel. Mot svagare motståndare är det lättare att sätta pressen högre upp och det resulterar i att Real Madrid “stryper ut” sina motståndare när spelarna väl förvaltar målchanserna som uppstår. Mot starkt motstånd är det förståndigt, ur flera aspekter, att agera varsamt med VAR man sätter pressen. Dels för att inte blotta för stora ytor bakåt och på så sätt åka på kontringar, men även för att underlätta för sina egna anfallare genom att undvika att de står och stångas i nickdueller mot försvarare som t.ex. Chiellini, Hummels och Godin i ett fullpackat straffområde i 90 minuter.
Ett exempel på där det lönade sig att pressen sattes lite lägre var i första halvleken under Champions League-finalen 2017 mot Juventus. Real Madrid pressades ned kring eget straffområde och Isco erövrade en boll långt nere för att sedan starta en kontring som resulterade i stora ytor för Real Madrids snabba anfallare och det ledde till 1-0 för Real Madrid.
Just finalen mot Juventus är ett typexempel av hur Zidanes fotboll ter sig. Spelarna förtjänar all beröm för hur de genomförde matchen, men Zidane var den stora hjälten den kvällen enligt mig.
Champions League-finalen kan man använda i utställningssyfte för att representera Zidanes fotboll. Matchen är en miniatyr av Zidanes sammanlagda fotboll i och med att det är så laget har spelat under större delen av Zidanes styre, med vissa avvikelser givetvis. Undantaget bekräftar regeln.
Real Madrid gick ut med en varsam inställning för att inte åka på en tidig snyting som favoritskap ofta kan innebära. Missta dock inte varsamhet för passivitet. Laget var fullt fokuserade och stod upp bra mot Juventus anstormning under första halvleken. Man lyckades till och med att kontra in ett ledningsmål för att kröna verket. Att Mandzukic kvitterade med en konstspark han inte ens själv kan förklara hör inte till saken, inte för att förminska målet, men man kan knappast belasta Zidanes taktik för Mandzukic släng av genialitet.
I halvleksvilan instruerade Zidane spelarna att pressa högre med mer aggressivitet. Han instruerade ytterbackarna att pressa ned deras offensiva yttrar som hade fått för mycket utrymme att skapa oreda på, samt att han ville ha en kvick bollförflyttning med huvudfokus på kantspelet för att undvika att trassla in sig i Juventus mittfältsträsk. Sagt och gjort. Spelarna agerade i punkt och pricka efter Zidanes instruktioner och resten är historia.
Nu hoppas jag att ni har läst mellan raderna. Jag menar inte att Zidane har använt sig av en och samma matchplan varje match. Utan det är förmågan att ringa in både sitt lags brister och motståndarnas brister samt styrkor för att ge sina spelare de bästa förutsättningar att vinna matcherna med. Zidane är en taktisk morf vars huvudsyfte är att dominera matcher och skapa många målchanser. Zidane värnar om att låta de kreativa spelarna använda sin kreativitet och det gör han genom ständigt försöka ta kommandot över matchen.
Med detta i åtanke börjar det kännas alltmer provocerande var gång jag får höra experter och fans konstatera att “det ska bli intressant att se hur Zidane hanterar tufft motstånd”, att “de längtar efter att se vad Zidane har för ‘fotbollsfilosofi’”. Det är dags att vakna nu, året är 2018 och Zidane har vunnit åtta titlar under sina två år vid rodret. Han är redan förevigad i Real Madrids historieböcker som en av de mest framgångsrika tränarna i klubbens historia. Hur mycket mer behöver vi se för att kunna “ge honom en rättvis bedömning”?
Visst kan han ha lyckats glida på ett bananskal under två hela år på något vänster eller så så kanske han har ett hemligt avtal med fru Fortuna som har sett till att skänka honom alla titlar med hjälp av sin gudom. Dessutom vet vi att det sällan funkar i mer än någon match att bara slänga in ett gäng stjärnor, något vi Real Madrid-fans har fått vittna om från första parkett tidigare.
Visst har Real Madrid en mörk höst bakom sig, men att skuldbelägga Zidanes taktiska kunskap för svackan laget befinner sig i är befängt. För att hitta sprickan i skrovet bör man titta på vad som sker kring klubben och utanför planen. Det är nästan vedertaget att Real Madrid påbörjade ett generationsskifte i somras då etablerade spelare såldes och ett gäng 20-åringar hämtades in. Trodde verkligen någon på förhand att dessa ungdomar skulle ta Real Madrid till en trippel? Att denna säsong skulle bli en mellansäsong kunde nästan konstateras i samma sekund som transferfönstret stängde och de tunga namnen uteblev. Därför bör ledningens värvningspolicy ifrågasättas.
Var det nödvändigt att ödsla bort en hel säsong för att skörda frukten först om tre-fyra år?
Man kunde skött generationsskiftet på ett smidigare sätt enligt min mening. Vill man beskylla tränaren för detta måste man gräva i hur vida stor utsträckning Zidane har att säga till om rörande övergångarna.
Jag är fast övertygad om att denna säsong hade sett helt annorlunda ut om man hade värvat in ett par mogna truppspelare och någon klasspelare. Att tro att spelare inte kan bli mätta och bekväma endbart på grund av att de är högt avlönade är extremt naivt, särskilt om man plockar bort deras närmsta konkurrenter.
Där har vi Real Madrids problem i dagsläget. Det har ingenting med Zidanes taktiska förmåga att göra. Nästintill vilken tränare som helst hade stött på samma problem, självförorsakat eller inte. Det enda vi har att få ut av att avskeda Zidane och sätta in en ny tränare i dagsläget är ett av följande utfall: en kortvarig positiv injektion eller en total disharmoni i truppen. Sedan kan vi inte för något i världen komma undan att vi måste rusta upp truppen under sommaren.
Det är inte värt risken att anlita en ny tränare enligt min mening. Risken att en hypotetisk ersättare inte skulle passa in i klubben, hamna på kant med någon spelare eller dylikt är för stor och således onödig i min mening. Jag föredrar att Zidane sitter kvar med tanke på den fotbollskunskap han har visat tidigare.
Det som måste ske är som sagt att klubben öppnar plånboken till sommaren som väntar, och återigen får ihop en slagkraftig trupp som Zidane kan ha till sitt förfogande. Misslyckas han då, då kan vi börja spekulera kring om Zidane har gjort sitt på Real Madrids tränarbänk. Spelare åldras och situationer förändras dagligen, därför anser jag att man måste göra ändringar i truppen mellan varje säsong för att undvika de problem Real Madrid har stött på under den pågående säsongen, oavsett tidigare framgångar.
Avslutningsvis vill jag understryka att om Zidane blir avskedad innan den 1 januari 2019, skjuter ledningen sig själv i båda fötterna i samma veva som klubben blir dömd till den eviga olyckan som sökandet efter den perfekte tränaren innebär.
Att sparka Zidane vid ett uttåg ur Champions Leage eller till sommaren vore una locura, total madness eller som man säger på ren svenska: total galenskap.
