Sueños Blancos y Sueños Culés – berättelsen om två klubbars historiska eror. Del 1
Den ene född i Albacete, den andre i Baskien. Den ene hamnar i Madrid och den andre i Barcelona. Gemensamt för de båda var att de hade stora drömmar och visioner för sina klubbar och karaktär nog att uppfylla dem. De blev sina föreningars största symboliska och sportsliga ledare och de mest framgångsrika presidenterna i den spanska fotbollshistorien. Det här är berättelsen om Santiago Bernabéu och Josep Núñez. Detta är den första av tre delar där del två kommer att publiceras om en vecka.
Starten i Madrid
”Folk säger att Real Madrid är dom rikas lag, men sanningen är att grunden finns hos de som arbetade med att bygga upp vår arena. Av våra 40000 medlemmar så finns det kanske 20 som är från överklassen. Real Madrid är populärt överallt, kanske världens mest populära. Det är titlarna som gett laget sin klass.” Santiago Bernabéu.
Santiago Bernabéu föddes 1895 i Albacete som den yngste av sju barn. Pappan var advokat och både han och Santiagos kubanska mamma var strikt katolska. Han flyttade som femåring till Madrid och gick i katolskt pojkskola, det var där han fann fotbollen. Hans bröder Antonio och Marcelo var redan fotbollsspelare och den unge Santiago ville följa sina storebröders fotspår. Men för att göra sin far till viljes så studerade han juridik och tog sin examen 1927. Santiago tog aldrig ett jobb som advokat utan satsade istället på en karriär i laget han spelat sedan barnsben, Real Madrid Club de Fútbol. I Real hade han varit en talangfull anfallare och under sina 16 år som aktiv så blev en del av det lag som tog Copa del Rey-bucklan 1917. Han röstades in som ledamot i klubbens styrelse och satt där fram till Spanska Inbördeskriget. När kriget bröt ut flydde han först till franska ambasaden och sedan till Frankrike på grund av sina politiska sympatier med den kristna högern (nationalisterna accepterade inga konkurrerande partier). Två år senare vid återkomsten till Spanien så tog han värvning i armén och placerades ut som observatör på nationalisternas sida i kriget mot republikanerna, ett beslut han ågrade efteråt. Efter kriget så kom han tillbaka till en klubb utan arena, utan medlemmar, utan spelare och utan finanser då de hade beslagtagits (eller stulits) av den nya regimen med diktatorn Franco i spetsen. Klubben stod på randen till undergång.
Per un Barca triomfant!
Vizcayafödde José Lluis Núñez eller Josep som han döptes till av katalanerna, gjorde sitt intåg i historieböckerna under slutet av 70-talet efter att ha sett sitt Barcelona ledas av den holländske fixstjärnan Johan Cruyff under fem år. Under Cruyffs tid i Barcelona lyckades man till slut vinna spanska ligan efter 14 år av titel-torka och man vann även Copa del Rey två gånger och den numera nedlagda Cupvinnarcupen som var en europeisk turnering mellan ländernas ligacupvinnare. Under samma period så dominerade antagonisterna Real Madrid som i sin tur tog hem sex ligatitlar och tre Copa del Rey. Så när Josep Núñez såg lagets stjärna Cruyff lämna FC Barcelona så kände han sig närmast tvingad att ställa upp i presidentvalet för att ”säkra att laget inte skulle sjunka längre ner i en sportslig kris”. Núñez hade ingen position i Barcelonas styrelse när han ställde upp i lagets val 1978, men hans slogan ”Per un Barca triomfant” (”För ett framgångsrikt Barca”), hans ambition och det faktum att han då som 46-åring var den yngste kandidaten gjorde att han övertygade merdelen av medlemmarna att rösta på honom och han vann valet det året med knapp marginal.
Det första Josep Núñez satte igång med var att dels öka antalet medlemmar i klubben och öka lagets popularitet och marknadsandelar. Hans ide var enkel, för att bli världens största klubb måste man ha världens största medlemsbas. Han såg till att renovera och bygga ut Camp Nou, byggde lagets träningsanläggning Mini-Estadi och grundade det som kom att bli ”La Masia”, lagets talangskola. Men viktigast för populariteten var att han konsekvent höll priset för matchbiljetter och säsongsbiljetter på en låg nivå så att så många som möjligt kunde komma och följa Barcelona i det nya jättestadion. Núñez goda ekonomiska sinne gjorde att laget förblev en av fyra proffsklubbar i Spanien som inte behövde omvandlas till aktiebolag för att generera finanser (övriga tre är Real Madrid, Athletic Club de Bilbao och Osasuna). En annan sak som Núñez aldrig tillät under sin tid som president var att låta sponsorer sätta sitt namn på Barcelonas tröjor. Hans ekonomiska snille till trots så uteblev de stora titlarna under de första åren vid presidentposten. Detta gjorde att han blev tvungen att öppna plånboken ordentligt för att köpa hem en av fotbollshistoriens största, en viss Diego Armando Maradona.
El Clásico de 1943 – en mörk dag i den spanska fotbollshistorien
Det man i Spanien traditionellt benämner ”El Clásico” är de matcher mellan de två lag som möts flest gånger i liga- och cupsammanhang. Den titeln hade egentligen tillhört Athletic Club de Bilbao och Real Madrid men tack vare medias genomslagskraft så har Real Madrid – Barcelona blivit det möte som felaktigt kallats för El Clásico, i alla fall fram till säsongen 2011 då Barcelona gick om Athletic Bilbao i antal gånger man mött just Real Madrid. Under början på 1900-talet så existerade ingen egentlig rivalitet mellan Barcelona och Real Madrid, främst för att Barcelona var så pass dominerande i spansk ligafotboll under dess början då Real Madrid var en liten stadsklubb. Det dröjde fram till 1928 innan lagen möttes första gången i ligasammanhang och då slutade det med att lagen tog hem varsin seger. I cupsammanhang hade man möts sju gånger tidigare och där hade Barcelona vunnit fyra av dessa möten. På den här tiden var rivaliteten långt större mellan Real Madrid och Athletic Bilbao, men det skulle komma att ändras sommaren 1943 då Real Madrid och Barcelona kom att mötas i semifinalen av Copa del Rey.
År 1943 var inget bra fotbollsår, varken för Barcelona eller Real Madrid. De som slogs om ligatiteln var ett närmast oövervinnligt Athletic de Bilbao och Atlético Aviación, försvarsmaktens lag och sedermera Atlético de Madrid. Barcelona slogs om tredjeplatsen i ligan och Real Madrid var det året ett mittenlag som slogs för att slippa nedflyttning. Men detta blev första året som Copa del Rey återupptogs efter ett spanskt inbördeskrig där Katalonien blivit illa behandlat av nationalisterna och regimen ända sedan krigets slut 1939. Det föll sig naturligt att man hyste agg gentemot Francoregimen i Madrid, och Real Madrid förkroppsligade i katalanernas ögon orättvisan.
Första semifinalmatchen spelades på Barcelonas dåvarande arena Les Corts och vanns av katalanerna med klara 3-0. Men det som var uppseendeväckande var det sätt Real spelarna mottogs på; burop, ilska och hotfulla rop från Barcelonas supportrar. Under långa stunder visslade hela arenan ut Realspelarna. Det gick så långt att Barcelonas dåvarande president, Enrique Piñero, sände ett brev till Real Madrid där han beklagade sig över det som Real spelarna blivit utsatta för:
”Vi kommer att segra eller att förlora mot er i returmatchen och vare sig vi kommer att gå vidare eller att bli utslagna så vill vi fortsätta den ärliga och kamratliga vänskapen klubbarna emellan efter allt vi upplevt under våra dueller genom åren”.
Brevet hjälpte Barcelona föga och laget mottogs av en orkan av ilskna madridistas så fort de kom fram till Madrids tågstation. Fientligheten var enorm.
Innan matchstart så kom domaren in i Barcelonas omklädningsrum och gav spelarna och tränaren ett dolt hot: ”Ni hör hur stämningen är på läktarna. Vi kan inte tillåta att något olyckligt händer. Ni vet vad ni måste göra”. Tidigare hade polisen meddelat Barcelona att de inte kan garantera deras säkerhet i arenan om något skulle hända. Spelarna förstod vinken. Diktatorn Franco var rasande efter händelserna i Les Corts en vecka tidigare och han hade gett sig fan på att hämnas för uppstudsigheten gentemot hans regim genom att sända dolda hot via polisen och den spanska domarkåren.
Den regimvänliga delen av Madridmedia hade samtidigt genom flera fientliga artiklar piskat upp stämningen till oanade proportioner, och således möttes Barcelonaspelarna av en ljudvall av visselljud och burop när de äntrade gräset på Reals dåvarande arena Chamartín. Publiken skrek glåpord, buade och slängde mynt på bland andra Luis Miro, Barcelonas målvakt. Barcelonaspelarna var i shock! När matchen till slut blåstes av så stod det 11-1 på resultattavlan. Real hade dessutom fått fyra mål avblåsta och Barcelona fått en spelare utvisad. Genom publikens aggressiva, våldsamma och allmänt oprofessionella beteende hade Franco lyckats med sitt uppdrag att utnyttja matchen för att få ut sin propaganda och samtidigt skada den spanska fotbollen för årtionden framöver.
I kölvattnet av våldsamheterna som utlöstes i samband med båda dessa matcher så ville Francoregimen göra en markering mot klubbarnas störande av den allmäna ordningen och satte bägge lags styrelseledamöter i häktet, Santiago Bernabéu var en av dem.
”Varje gång jag hör att Real Madrid skulle ha varit Franco-regimens lag så kokar jag av ilska. När det satte hela styrelsen i finkan, vår och Barcelonas, så såg jag att vartenda befäl i häktet var ledamot i Atlético Aviación-styrelsen. Regimens lag var alltid Atlético, aldrig Real Madrid”. Santiago Bernabéu.
Både Barcelonas och Real Madrids styrelser blev straffade och flera styrelsemedlemmar samt klubbarnas respektive presidenter tvingades att avgå. Men ur det onda kom det också något gott och den här händelsen gjorde att Santiago blev utnämnd till Reals president, en post han skulle inneha till sin död. En post som gav Real Madrid sin gyllene era. En post där han skapade historia.
Källor: El pais, La Vanguardia, Wikipedia, AGON - International Journal of Sport Sciences
