Vi minns Champions League del 5: Tillbaka på storscenen
Real Madrid är Champions League. Ingen annan klubb i världen har vunnit lika många titlar som marängerna. Den 28 maj spelar Real Madrid sin andra Champions League-final på tre år. Redaktionen ger er fram till dess en artikelserie med skribenternas egna intryck och känslor av tidigare Europa-äventyr. Trevlig läsning!
Sedan de dunkla dagarna då man redan i åttondelen fick respass mot lag som Arsenal, Lyon och Roma, sedan Pérez till följd av ett förfallet lagbygge hade fått överlämna till Calderón (läs: Corrupción) för att sedan komma tillbaka med ännu en stor satsning och sedan en mängd tränare och spelare kommit och gått, så hade Real Madrid sakta men säkert jobbat sig upp tillbaka till den europeiska toppen. Det tog tid förvisso, men när Mourinho anlände till klubben hoppades man på att saker och ting skulle bli bättre, och de blev det. Från att på förhand vara uträknat som laget vars självinsikt verkade vara förankrad i en narcissistisk spegelbild mer än något annat, fick Real Madrid tillbaka en del fog för att stoltsera med sin legendariska status. Från permanent åttondel till permanent semifinal. Från löjesgjord till på nytt respekterad.
Men det kom till att stanna där. Likt ett vattenbad som efter ett tag mättas om man hela tiden häller i salt, kom också Mourinhos lagbygge att stagnera – det behövdes “nytt blod”, som Pérez så gärna hade sagt i ett av sina schablonsmässiga tal. Real Madrid hade lyckats vinna såväl ligan och cupen, och man var nu relevant bland de allra största klubbarna i Europa, men det var något som fortfarande saknades, med tanke på att man varken kunde slå ut Barcelona, Bayern eller Dortmund i semifinalerna mellan 2011 och 2013.
In kom Ancelotti, som både töjde på en del smil men också höjde på en del ögonbryn – var det Milan-Ancelotti, eller var det Chelsea/PSG-Ancelotti vi hade fått? Ancelotti var hur som helst den som skulle bära fanan vidare – sätta ihop de sista pusselbitarna som skulle få laget att konkurrera ordentligt på samtliga fronter.
Inte direkt känd som någon mästare på att vinna ligor, var det inte särskilt förvånande att Ancelotti inte heller i Madrid lyckades ändra på sitt rykte. Cupspelet däremot – det var en annan femma. Ancelotti var givetvis känd som mästare på att vinna cuptitlar. När ligan såg ut att glida ur Real Madrids händer våren 2014 hade man trots allt nått finalen i cupen där man ställdes mot Barcelona, vilka man besegrade efter dramatik i slutminuterna. Det är få som glömt Bales avgörande, löjligt överlägsna kapplöpning mot Bartra på vänsterkanten.
Men nu var man där igen, och nu väntade Bayern München på andra sidan mattan. Semifinal för fjärde året i rad. Likt för två år sedan, då man förskräckligt nog blev utslagna på straffar inför sin egen hemmapublik.
Bayern München hade de senaste fyra åren varit i final hela tre gånger, vilket var ett bevis på deras förmågor, respektingivande sådana, även om man förvisso endast gick segrande ur en av dessa finaler. Som supporter var det med såväl hämdlystenhet som ödmjuka förhoppningar man gav sig in i bataljen. Straffdramat för två år sedan hade varit det allra närmsta man varit finalen på ett helt decennium, vilket gav förlusten en extra betydelse, extra bitterhet, och såret hade möjligen inte läkt helt ännu. Samtidigt hade man i åtanke de regerande mästarna Bayern, som året innan hade, sett till två matcher, fullständigt demolerat ett till synes oförstående Barcelona.
Det var emellertid ett nytt Bayern detta år. Jupp Heynckes hade redan innan han tog den där imponerande trippeln blivit meddelad att han skulle bli ersatt av Pep Guardiola – precis som Guardiola idag blivit meddelad i god tid att Ancelotti kommer ta över efter sommaren. Jupp Heynckes lämnade efter sig ett lag som såg ut att ha bemästrat balansen mellan direkt fotboll och possesionfotboll. In kom en man som inte vill se eller höra något annat än det senare. Det var däremot i princip, med få undantag, samma gäng fotbollsspelare han befogade över – hur mycket skillnad kunde man egentligen vänta?
Ligan hade man vunnit utan större problem, men det var ingen som förväntade sig något annat. Man hade nått finalen i cupen och likväl där var det ingen som förväntade sig något annat än vinst (vilket också blev fallet, visade det sig lite senare). Vad Bayern Münchens supportrar suktade efter var att ta ett järngrepp om Champions League. Man ville för fjärde gången på fem år nå finalen och dessutom vara det första laget sedan införandet av det moderna turneringsformatet att vinna två efter varandra följande säsonger. Som Bayern-supporter gick man troligen in i matchen med stort självförtroende. Även om det inte funnits någon på mycket länge som vunnit två år i rad, har det funnits gott om exempel där man åtminstone nått finalen två år i rad – Bayern var ju en av dessa lag.
23 april klockan 20:45 sparkades den första matchen av två igång. Blott sex dagar senare stod det klart att Real Madrid var i final för första gången sedan 2002.
Bayern München hade fått smaka på sin egna medicin: marängerna vann med klara fem mål mot noll, ur vilka fyra kom i självaste Allianz Arena – något som generationer av tyskar inte fått chansen att bevittna. Ancelottis Real Madrid hade gjort det omöjliga möjligt, genom att utveckla förmågan att balansera possession och direkt spel ännu ett steg, vilket Bayern hade fått erfara. Ett vattentätt försvarsspel och blixtsnabba anfall följt av vidrig effektivitet framför mål var receptet som gjorde Guardiolas välkomstfest något av ett fiasko – hans fotboll hade inget att hämta här.
Vad som hände sedan är, som man säger, historia. Real Madrid gick som bekant och vann sin efterlängtade tionde Champions League-titel efter oerhörd dramatik som kommer att lämna spår i själen många, många år framåt. Men man kan argumentera för att vinsten kom redan i semifinalen, då man verkligen bevisade för omvärlden att man var tillbaka, på riktigt.
