Atlético - Real Sociedad 4-0

Igår gästade Txuri Urdin Vicente Calderón i hopp om att knipa största möjliga pott, men deras försök för att återupprätta vinnartrenden fick ett abrupt slut...

Den nionde omgången av Världens Bästa Liga skulle igår avslutas på Vicente Calderón i Madrid med ett hårt möte mellan huvudstadens andra lag, och Baskiens största. Förvisso rådde - och råder - det delade meningar om detta, men de diskussioner som ett sådant uttalande ger upphov till, kunde igår kväll tillrättavisas med den dåvarande ställningen i tabellen. Dock kan de som har sina sympatier i San Sebastian inte längre hävda att deras lag är av högre dignitet än antagonisternas utan att sticka ut hakan. Inte minst då de för Athletic fanatiska supportrarna med råg i ryggen kan påpeka att man besegrat dem både i år, och så även ifjol på San Mamés. Den individuella kvaliteten på spelarna går följaktligen även delade meningar om, även om de som är i besittning av något objektiv syn kan framhålla att Sociedad har spelare av högre klass (Kovacevic, Nihat, Xabi Alonso eller Javier de Pedro - även om denne förblivit relativt outnyttjad under året) än Bilbaos motsvarigheter i Urzaíz, Tiko eller Etxeberria. Dock skall inte denna artikel tillägnas de baskiska lagens motsvarigheter, även om Sociedads föga luminösa form gör faktumet att de återgår till mittenkombattanternas rang ständigt återkommande.

Atlético och la Real kan jämföras som varandras motsatser. Sociedads inledning var lika god och höll fansen lika förhoppningsfulla som någonsin, medan Atléticos maskineri stod fortsatt i stå.
För baskerna började formen sakteliga att dala, vilket inleddes med en förlust i Baskienderbyt mot Athletic Bilbao och följdes upp av ytterligare odugliga resultat där 3-1 förlusten mot Albacete lyser starkast.
Madrid fick dock så sakteliga fart på sitt spel, och höll just ångan upp som bäst inför gårdagens möte då de kom från 2-1, Mallorca samt 3-1, Murcia.
Txuri Urdin trevade fram efter sin bortblåsta form från fjolåret, medan Atlético just upptagit en ny - förhoppningsvis framgångsrik - period sedan sin inte ens habila insats anno 02/03 och de åren dessförinnan. Ett hemmalag med pondus, fantasi och konstruktivitet ställde således upp mot gästerna som var föga mer än en skugga av versionen som tog andraplatsen; men ändock med en sådan kapacitet att de skulle kunna ställa motståndarna nakna och piska dem till åtlöje med spektakulära anfall, tekniska uppvisningar och stenhårda avslut. Det blev dock omvända roller, och efter nitton spelade minuter kunde el Niño, Calderóns ständigt återkommandes kelgris Fernando Torres, spela fram kollegan Nikolaides. Denne lämnade sedan holländske Westerveld i la Reals mål sprattlande på marken och rullade retfullt in 1-0 till Atlético.
Denoueix mannar var tagna på sängen av deras bataljoners finurlighet och smartness, och det väcktes funderingar över om de överhuvudtaget hade betraktat Atlético och deras tidigare eskapader i ligan.
De kom ut i pausvilan med 1-0 i baken, och det är fel att säga att ledningen inte var berättigad.

Txuri Urdin repade sig dock från starten till andra halvlek och såg ut att bjuda upp till kamp, då de fick relativ ordning på spelet. Baskernas notoriska oskärpa uppenbarades dock efter en hörna av Karpin, som Brugos missbedömde, när Kovacevic nickade tillbaka mot straffpunkten till förmån för Jauregí i ett tillsynes ickemissbart läge. Försvararen drämde till bollen, som till Sociedads spelarnas förtret - och inte minst förvåning - seglade över ribban.
Minuterna efter kvitteringsmöjligheten fälldes Nikolaides av Westerveld i straffområdet, vilket fick domare Domínguez att blåsa för straffspark samt tilldela holländaren ett gult kort.
Torres gjorde inget misstag från elvametern och åter var försprånget som la Real innan tycktes knappa in på, för stort. Samme Fernando Torres ökade sedan på sin målskörd och delaktighet i matchen med en nick på ett inlägg signerat Demos Nikolaides. De tre poängen var, trots att det återstod tjugofem minuter, förlorade för Sociedad, och i kalabaliken och misslyckandet kunde sedan Diego Simeone späda på resultatet till 4-0; vilket blev slutsiffrorna.
En eloge måste ges till Atlético för deras uppvisning, men frågan är var fallet Sociedad lider?
Hur långt och länge sträcker sig styrelsens förtroende för Denoueix?
Kan de återhämta sig från sin maliciösa inledning? Vad är nyckeln?
Frågorna haglar i tätt och står som spön i backen, men många svar ligger diffusa.

Kanske har vi sympatisörer för Sociedad fått blodade tänder över fjolårets placering, och mycket vill ha mer. Detta borde också tagga spelare och ledare i det baskiska lägret; att återgå till krigarlivet i de nedre regionerna av Primera skulle ge dem en smärre förlorarstämpel och helt enkelt skulle de kallas otillräckliga. Inte minst borde de försöka glädja deras hårt luttrade fans.
Kort sagt är de kapabla att vara med bland giganterna, och borde således ge fansen och sig själva den status de förtjänar.

Arena: Vicente Calderón, inför 30 000 åskådare
Domare: Rafael Ramírez Domínguez

Atlético Madrid: Burgos; Gaspar, Simeone, Lequi, Sergi; Alvaro Novo, De Los Santos, Musampa (Rodrigo 73); Jorge; Nikolaidis (Paunovic 87), Fernando Torres (Nano 82)
Real Sociedad: Westerveld; Potillón, Kvarme, Jauregí, Aranzabal; Karpin, Xabi Alonso (Alkiza 65), Aranburu, Gabilondo (Barkero 65); Nihat (Lee Chun Soo 78), Kovacevic

Mål: 1-0 (19) Nikolaides; 2-0 (57) Torres; 3-0 (68) Torres; 4-0 (80) Simeone.
Gula kort: Jorge (6), Potillón (25), Westerveld (56), Kvarme (64), Torres (68), Aranburu (72), Kovacevic (81), Simeone (87).

Källa: ESPN.com, Marca.com