Bundesligapanelen: ”Fotboll utan fans är en helt annan sport”
Precis som den tyska fotbollen gör även Bundesligapanelen nu en efterlängtad comeback för första gången på flera år och blir ett stående inslag säsongen ut.
Aldrig tidigare har den tyska fotbollen varit lika het som det är just nu. Miljontals människor världen över satt under den gångna helgen bänkade för att ta del av främst Bundesliga, och intresset lär även fortsättningsvis vara stort.
Därför känns det högst passande att Bundesligapanelen nu gör comeback säsongen ut, där det varje vecka kommer diskuteras aktuella ämnen som berör den tyska fotbollen och då givetvis främst Bundesliga.
Den här veckan med stort fokus på de tomma läktarna och det annalkande huvudstadsderbyt som går av stapeln redan nu i kväll – men även svenskarna i ligan.
Eftersom två av de tilltänkta panelmedlemmarna aldrig återkom med svar har undertecknad med kort varsel själv fått hoppa in.
Veckans panelmedlemmar:
Alexander Carlsson, Hertha Berlin-redaktionen
Filip Wollin, Tysklandsredaktör
* * *
Den första omgången av Bundesliga är som bekant genomförd – och det utan någon publik närvarande på arenorna. Hur stor inverkan hade det på din upplevelse av matcherna och hur viktiga är fansen för den tyska fotbollen?
Alexander: Det är svårt att känna det riktiga engagemanget. Fotboll utan fans och fullsatta läktare är en helt annan sport.
Filip: Givetvis är det ingen som förespråkar tomma läktare, men det är ju tyvärr ett ont måste för att kunna slutföra säsongen och undvika att klubbar riskerar gå i konkurs. Supporterkulturen är en starkt bidragande orsak till att min stora kärlek till den tyska fotbollen fortfarande består och jag håller till stor del med flanken som propagerar för att fotboll utan fans inte är något att hänga i granen.
Dock hade jag föreställt mig att publikens frånvaro skulle dra ner upplevelsen betydligt mer än den faktiskt gjorde, men jag förmodar att det varit mer påtagligt om jag varit på plats på arenorna och inte sett matcherna hemma på datorn där fokus per automatik hamnar på det som utspelar sig på planen.
Förutom tomma läktare, ansiktsmasker och ett stort flöde av handsprit – vad tar du annars med dig från återstarten av Bundesliga?
Alexander: Personligen tar jag givetvis med mig Matheus Cunhas uppvisning – vilket mål! Mer sådant.
Filip: Som väntat var det en hel del som inte var sig likt i och med de nya bestämmelserna som stiftats för att det ska gå att spela klart säsongen. Men om vi bortser från det utanför planen och fokuserar på fotbollen i sig blev jag lite förvånad över att kvaliteten fortfarande var så pass hög trots två månader utan matcher och med oregelbunden lagträning. Oerhört glädjande med tanke på att hela världen satt och kollade på matcherna.
Härnäst står ett stekhett huvudstadsderby mellan Hertha Berlin och Union Berlin på menyn. Hur går dina tankar inför det mötet och hur slutar matchen?
Alexander: Att Hertha för första gången på länge faktiskt ligger före Union i tabellen och kan förhoppningsvis göra en ny bra match. Måste revanschera sig för den usla insatsen i höstderbyt och får inte förlora igen. En gång är ingen gång, men två gånger är en gång för mycket.
Filip: Den ursprungliga planen var att jag skulle se derbyt på plats på Olympiastadion, så även om jag ser fram emot matchen känns det en smula bittert att tvingas se den hemma. Men det kunde varit så mycket värre och jag ska vara glad att den överhuvudtaget kommer spelas.
Hertha imponerade mot Hoffenheim och det känns som att de sent omsider vaknat till liv nu. Dock blir det här lite av ett eldprov och även om jag har ett gott öga till Union Berlin tror jag det blir hemmalaget som går vinnande ur striden med uddamålet.
Bruno Labbadia är Hertha Berlins fjärde tränare för den här säsongen och fick en smakstart då Hoffenheim kördes över. Hur tror du han kommer lyckas hos Hertha?
Alexander: Svårt att säga. På kort sikt tror jag Bruno lyckas hålla oss kvar denna säsongen. Det långsiktiga målet är dock Europaspel, och det kommer bli en ganska omfattande spelaromsättning i sommar där många trotjänare lämnar. Thomas Kraft, Peter Pekarik, Per Skjelbred och ”Vedator” (Vedad Ibisevic). Så den ena delen av svaret är oavhängigt vilka som kommer i stället och den andra delen är hur duktig Bruno själv är på att forma ett fungerande team. Den som lever får se helt enkelt.
Filip: Labbadia kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta efter hans tid i HSV och jag önskar honom verkligen all framgång han kan få. Han har ju gjort sig känd för att få snabb utdelning när han tar över ett nytt lag, men tråkigt nog är den allt som oftast kortvarig. Hertha är i mina ögon numera en av landets mest spännande föreningar och det ska bli intressant att se vad de hittar på med under sommarens övergångsfönster, och hur mycket Labbadia kommer ha att säga till om gällande övergångar. Jag kan tänka mig att klubbledningen inte är främmande för att byta ut honom om han skulle ställa för många krav.
Den senaste tiden har det varit mycket snack om svenskarna i ligan. Vem är enligt dig den bästa och varför tycker du så?
Alexander: Det är väl en historia mellan Oscar Wendt och hans Mönchengladbach samt Sebastian Andersson. Ludwig Augustinsson och hans Bremen ligger på nedflyttningsplats så honom kan vi glömma. Emil Forsberg verkar inte riktigt vara i harmoni.
Filip: Just nu står det mellan Sebastian Andersson och Robin Quaison som båda har fantastiska säsonger bakom sig, och det känns egentligen inte schysst att bara behöva välja en av dem. Men om jag måste blir det Andersson med tanke på att det är hans första säsong någonsin i Bundesliga, för en klubb som aldrig tidigare varit en del av den tyska fotbollens finrum. Att då skriva in sig i målprotokollet vid elva tillfällen är inget annat är högst imponerande.
