Cuptriumfer att minnas: 1975
Daglig uppladdning inför helgens drabbning.
Som stolta regerande mästare klev vi in i finalen 1975. Mer eller mindre samtliga som vunnit titeln mot HSV året innan fanns kvar. I startelvorna under säsongen fanns Hölzenbein, Grabowski, Körbel, Trinklein och Willi Neuberger tillsammans med Bernd Nickel, en av våra bästa mittfältare någonsin. En del av dessa hde nu några år på nacken. Grabowski var 31, Hölzenbein började långsamt gå utför, även om han visserligen hade fem år kvar på den absolut högsta nivån innan han drog till USA. Charly Körbel hade precis gjort en mastodontsäsong tillsammans med Trinklein och nu stod de där båda ånyo på Olympiastadion, stolt bärandes örnen på bröstet.
Förra säsongen hade vi mött HSV i finalen, ett någorlunda defensivt HSV som visat upp en stark kämpakraft i kvarts- och semifinalen. Vi lyckades slå dem efter övertid och bärgade därmed vår första titel. Nu stod vi på andra sidan om Meidericher SV Duisburg, en klubb som gjort en alldeles lysande säsong och som på något vis stod mot oss i en cupfinal.
Detta var första gången vi var i dubbla cupfinaler och enda gången vi har vunnit två raka. För matchen mot Duisburg borde ha varit någorlunda enklare än den mot HSV. HSV var ett välkänt lag i Bundesliga, medan Duisburg aldrig gjort sig känt för succéer. Däremot hade man säsongen innan, under Willibert Kremer, vunnit Uefa Intertoto Cup i fin stil. Man hade kvalitet och det hade lag fått känna på. Eintracht Frankfurt behövde denna vinst- man hade haft en medioker säsong och den annalkande generationsväxlingen kunde kännas bland spelare och personal. Vi ställde upp med egentligen det allra bästa vi hade. Grabowski, Hölzenbein, Nickel, Willi Neuberger, Körbel, Trinklein- alla är de spelare som efter dessa finaler och efter dessa år kanoniserats och blivit ikoner i vår historia. Kanske var det denna andra raka cupvinst som färdigställde deras legendstatus inom klubben, detta även om Körbel visserligen hade långt kvar i Eintracht.
Visst, Duisburg hade ett bättre lag än man kanske ger dem cred för. Walter Krause och Bernard Dietz var medlemmar i detta målfarliga gäng som på sin fartfyllda väg till finalen krossat Altona 93 med 7-0. Eintracht hade å andra sidan slagit ut Arminia Bielefeld, Union Solingen, Mülheim, Essen, Bochum och Fortuna Köln på vägen. Inget av lagen Eintracht slagit ut var av stor kaliber, medan Duisburg minsann slog ut Bayern München på bortaplan med 3-2 i åttondelsfinalen, en tämligen sensationell triumf. Kanske var Duisburg denna säsong egentligen en svårare motståndare än HSV säsongen innan. Duisburg hade visat upp en respektingivande målfarlighet. En målfarlighet som tystades ner av Körbel och Trinklein visserligen.
För när matchen började var det Frankfurt som tog kommandot. Vi ledde matchen, medan Duisburg försökte kontra. Vi rullade bollen mellan våra världsmästare och cupmästare och fann en drös chanser, Grabowski och Nickel hittade varandra ypperligt på vänstra kanten, men MSVs Linders i målet lyckades rädda allt och lite till och det gjorde han utan målvaktshandskar. Duisburg lyckades kontra några gånger, men sköt på målvakten och missade sedan ett friläge där bollen sköts utanför. Det var målvakternas match mer än någonting annat, försvaren hade gett upp. Denna eftermiddag i Juni 1975 var det varmare än säsongen innan. Matchen spelades på Niedersachsenstadion i Hannover, en arena som egentligen är helt identisk den som nu står i Hannover. Med två makalösa grupper supportrar på var sida spelades denna kamp mellan två klubbar som egentligen inte hörde hemma i en cupfinal. Kvaliteten på försvarsspelet hade varit ett tecken på detta, medan offensiven varit så frejdig som tysk fotboll gjort sig känd för attt vara. Hade det inte varit för ypperliga målvakter hade Eintracht haft 5-2 i paus.
Andra halvlek var åt samma håll, ett kontrande Duisburg som försvarade tappert med Bernard Dietz som härförare och framförallt med Linders i målet som plockade allt. Det tedde sig som om tränare Willibert Kremer försökt främja en defensiv struktur mot detta flexibla och anfallsfriska Eintracht, men lyckades inte alls. Ändock kom det där förbannade målet aldrig och fansen började sucka. Skulle Duisburg göra mål istället? Hur jobbigt vore inte det? Ett mål i baken var ingenting vi behövde nu minsann, inte när vi precis missat 10 guldchanser.
Men så kom en fast situation. Men så klev alla upp. Alla missade bollen och den hamnade vi en snubblande Duisburg-spelare. Han tappade bollen in i mitten, den studsade på en Frankfurtare som lyckades få bollen mot mål, vilket trycktes bort av en blåvit försvarare. Men där fanns han. Charly Körbel fanns där, såg möjligheten och tryckte dit den på volley. Den rödvita kurvans gutturala vrål och Körbels jubel förkunnade sanningen- historia var skriven. Eintracht hade 1-0.
Det höll sig matchen ut. En del påtryckningar från Duisburg som räddades av Eintrachts nye målvakt Günter Wienhold som tagit över efter Dr. Peter Kunter. När matchen blåstes av hade Frankfurt plockat hem sin andra raka cuptitel och triumfen var inte längre en dröm. Detta var ett lag med så mycket kvalitet och så mycket potential. Denna potential skulle sedermera mynna ut i fler titlar, bland annat en till cuptitel och en Europatitel. Dessa två raka finaler var början på vår första storhetstid. Kanske är helgens match mot Bayern början på en tredje.
