Cuptriumfer att minnas: 1988
Här är er uppladdning inför lördagens drabbning. Idag: 1988!
1988 var ett intressant år för Eintracht Frankfurt. Detta var efter Hölzenbein-Grabowskis storhetstid. Bum Kun Cha hade lämnat sedan länge och inte många från de gamla triumferna fanns längre kvar i klubben på grund av ålder främst. Nu ställde man upp med ett ganska ungt lag med en åldrande Charly Körbel som kapten. Körbel hade redan spelat flera cupfinale och hade vunnit tre stycken redan och klev därför in i 1988 som den uppenbare ledaren i detta lag. Tränare Karl-Heinz Feldkamp hade under säsongen ställt upp ganska defensivt med en ”sweeper” bakom två centrala försvarare. På kanterna hade man två offensiva ytterbackar tillsammans med tre mycket tekniskt duktiga mittfältare. Framåt hade man två anfallare som arbetade tillsammans i djupled och press. På många vis var laget 1988 likt Kovac uppställning. En erfaren duo i mitten med en sweeper bakom. I mål fanns Uli Stein, en av de bästa målvakterna klubben sett någonsin.
Finalen 1988 spelades i Västberlin, drygt ett år innan muren föll och staden började bli mer och mer öppen. Därför strömmade de fans till Olympiastadion denna dag i slutet av maj 1988. Frankfurt hade tagit sig till final genom att slå ut ett antal högprofilslag, däribland Schalke och Werder Bremen. Detta medan finalmotståndarna Bochum fått platsen lite grann till skänks då man haft en hisklig tur med sin lottning. Man hade slagit ut Oldenburg efter två möten, det första slutade 0-0 så blev omspel. Sedan hade man slagit ut ett oklart TSG Giengen (?) med 2-1 (!), för att sedan få möta Schwarz-Weiss Essen i åttondelsfinalen. Denna match vanns med 1-0, varpå man så fick möta Fortuna Köln som slogs med 4-1. I semin fick man sitt första heta motstånd i och med titeljagande HSV, en match man lyckades knipa med 2-0. Bochum hade alltså lyckats ta sig till final genom att möta fyra strykgäng och ett ypperligt duktigt HSV. Man visste inte om man skulle skratta eller applådera.
Så laget Frankfurt stod mot hade haft en mycket enklare väg till finalen. Eintracht hade visserligen imponerat i sina matcher och stod som klara favoriter mot de blå från Ruhr, men finalen kändes underlig, såsom det saknades något lag. Cupens magi, I guess.
Så klev lagen så ut denna varma eftermiddag i slutet av maj. Eftersom detta var två lag med ganska stora supporterskaror var arenan delad i blått och vitt. Även om båda lagen fått många biljetter var det en väldans mängd som såg denna match från sina TV-apparater, någonting som börjat bli än vanligare. ZDF hade ensamrätt på matchen och gjorde ett ypperligt jobb, speciellt då de även filmade hemma hos fans när de såg på matchen. De ville se hur den vanliga hemmatittande supportern såg och upplevde matchen, en mycket kul idé ansåg många.
Matchen började, ett öronbedövande sorl steg och snart såg man en viss skillnad i kvalitet. Eintracht hade mycket boll och anföll genom mitten där Lajos Detari styrde och ställde med sin fantastiska högerdoja. Runt honom rörde sig ytterbackarna framåt och skapade yta för central mittfältarna Sievers och Schulz som rörde sig fritt i utrymmet framför målet. Djupledslöpande Smolarek och Friz skapade yta för varandra och Detari som skapade chanser.
I försvaret fanns Körbel och Schlindwein framför Manfred Binz, ett försvar som under ligasäsongen visat sig vara sanslöst duktigt på att hålla rent och så gjord eman även här när man inte tillät Bochum någon tid. Men Bochum höll också ganska tätt, mycket på grund av målvakt Ralf Zumdick som gjorde en jätteinsats. Sweeper Wolk gjorde en finfin insats också då han lyckades få bort eventuella bollar som kom på retur eller dylikt. En fin defensiv insats från båda lagen där Eintracht ägde boll. Första halvlek var slut.
Andra halvlek var mer av detsamma. Lajos Detari med boll i mitten, rörliga mittfältare och ytterbackar skapade yta, men i boxen var det ännu tätt. Det skulle krävas någonting utöver det vanliga för att detta skulle gå vägen för oss. Så började vi testa att skjuta lite mer och det verkade vara en bra idé. Vi bombarderade Bochums Zumdick och skapade tryck och hörnor, men den där sista skärpan fanns inte riktigt där. Så när Lajos Detari dribblade sig fram till ett lysande läge fanns det bara en sak att göra- ta sig tid till att sikta. Detta gjorde han och sköt, men bollen gick på en försvarare, inte helt oväntat. I samma sekvens fick Detari en knuff och fick därmed frispark. Här presenterade sig matchen kanske största chans.
För alla visste att han kunde, den där ungraren. Detari hade under säsongen visat sig vara en fantastisk frisparksskytt. Inte på samma nivå som Bernd Nickel, men ändå på en mycket hög nivå. Så när han ställde upp och tog sats från 20 meter så skallrade knän runtom på Olympiastadion. Så tog han några långa kliv, tryckte till bollen med den där ytan mellan vristen och bredsidan. Bollen tog spinn, skruvade sig över muren. Det nästa man kunde se var nätets ryck. Det enda man kunde höra var det öronbedövande vrålet från hungriga Hesser. 1-0 till Eintracht Frankfurt i den 81:a minuten.
AUS! AUS! AUS! Eintracht Frankfurt gewinnt noch einmal das DFB-Pokal! När man sedan vann så kunde få veta vad framtiden höll. Eintrachts kanske mest uppmuntrande lag någonsin mellan 1990 och 1995, förfallet mellan 1996 och 1999, uppbyggnaden, återfall, uppbyggnad, återfall, hopp, fall och sedan Europa. Sedan kom Niko Kovac. Defensivens kroatiske konung, kroaten i den vita hatten som tog ett ofarligt Eintracht Frankfurt till två raka cupfinaler. Ty historien visar sig alltid vara alltför oklar och deterministisk för att man ska törs spå en framtid. Istället bör man ”fånga dagen”. Då, 1988, njöt man av stunden. Det borde man göra oftare.
