Danke für alles, Alex Meier
Vi tackar vår Fotbollsgud för allt han gjort. Att ha en sådan legend är få förunnat. A. Falk berättar.
Hej, Alexander Falk här! Eller var det Arvid Falk? Jag vet inte. Vem vet? Hey ho. Seriöst, sort yourselves out.
Alexander Meier lämnar Eintracht Frankfurt.
Mja, du hörde rätt. Ja, du såg rätt. Den ende fotbollsguden lämnar Eintracht Frankfurt och vi alla måste blott sörja denna hemska nyhet. Det finns mycket rimlighet i det, det måste sägas, men rimlighet och glädje går inte alltid hand i hand, som vi ofta är medvetna om.
Inte för inte att han bör ses som en legend heller. Alexander Meier kom till klubben 2004 som en okänd, misslyckad HSV-talang. Han kom till en klubb i vansinnigt behov av en hjälte och ikon. han lämnar som den högsta inkarnationen av detsamma. Det är en vacker historia, få förunnad, bara för Eintrachts hängivna att åtnjuta i decennier framöver.
Cirka 14 år efter hans debut i den rödsvarta tröjan lämnar han så klubben med 119 mål, en Torjägerkanone och en DFB-Pokal i händerna. En av våra största någonsin, oavsett kategori. Men vad har han betytt för oss? Och vad har han betytt personligen? Let's take a trip down memory lane med er guide Alexander/Arvid/Axel Falk.
Kalla mig plastig, men det var 2012 som jag fastnade för Eintracht Frankfurt. Året jag blev tillsammans med min sambo, året Arsenak hade en av sina sämre säsonger, året Van Persie seglade upp i mitt hjärta för att sedan skjuta sönder det från insidan och året Eintracht Frankfurt åter gick upp till Bundesliga efter en kortare sejour i 2. Bundesliga.
Era minnen kanske var annorlunda, ty ni kanske har varit supportrar sedan 1900-talet eller något senare, men mitt första minne av Eintracht var en stor mängd hängivna fans, Armin Veh, en örn och en lång kille på topp som hade en vass högerdoja. Detta var någonstans allt som krävdes för att jag, en kärlekskrank unge, skulle falla pladask för örnarna från Mainestrand. Så började min historia och Alexander Meier var en hyperviktig del av denna resa från början.
Märk hur han stannat kvar i klubben, märk hur jag fick en spelare som var lojal för första gången i min supporterkarriär. Jag har upplevt Cesc Fabregas, Theirry Henry, Ashley Cole, Bac Sagna, Gael Clichy, Samir Nasri och Robin Van Persie lämna den klubb jag älskat sedan jag knappt var tre äpplen hög. Nu hade jag en idol som stod vid sin klubb, intresse från större klubbar till trots. Alex Meier blev en idol, en man som jag visste att jag kunde lita på. Han räddade oss inte alltid ur skiten, men när han gjorde det blev man extra glad och lycklig.
Överlycklig blev jag så när han började ösa in mål under 2014. Man hade liksom gått och väntat på att han skulle göra fler mål igen och efter ett fantastiskt 2013 med massvis med mål i Europa kändes han på gång igen. Killen hade mer att ge, mer kraft i sina utkörda ben. I en nyfunnen roll strax bakom anfallet blev han ligans bäste målskytt i ett målfarligt Eintracht under Thomas Schaaf. Men så började skadorna komma igen.
Lyckan blev någorlunda kortvarig. En skada förstörde hans 2015, men han fick ändå titeln Torjägerkanone. "What if god was one of us" blev grejen och Alex befäste sin status som fotbollsgud genom att inte lämna klubben för Kina när de kom och knackade med ett lustigt högt bud. Han stannade. Han var Herr Eintracht Frankfurt. Han blev idolen som stannade för mig.
Lärkan sjöng när han så klev in igen under Armin Veh, en coach han kände mycket väl, och saker såg bra ut. Han såg ut att ha några underbara år kvar i kroppen. Det hade han på ett sätt. han gjorde en del vår under en helt okej höst 2015, men skadades igen och vi
lämnades åt vårt öde. Kovac kom in och Meiers startplats var lite som bortblåst.
Eller var den det? Det var vad man trodde, men när han så gjorde fem mål under säsongen 2016/2017 visade han ånyo att han hade mer att ge. Kovac gav honom speltid här och där och hans målskörd hade kunnat bli än högre om inte skadorna hämmat igen. Han var borta ännu längre den här gången och skulle missa nästan ett år.
Ridandes på en vit hingst kom han in mot HSV för några veckor sedan, sin första match sedan jagvetintenär, och sprang med i ett anfall när David Abraham fick bollen i en ovan position utanför motståndarnas straffområde. Alex vinkade. Abraham slog bollen. Alex vinklade. Nätet ryckte. Dånet var totalt.
Även om detta ansågs vara det perfekta avslutet på hans karriär i klubben ansåg många att vi ville ha mer. Vi ville ha en officiel avtackning, en officiell slutsäsong där vi varje match kunde veta och kunde njuta. Istället kom så beskedet idag att han lämnar. Jag kan tycka att man borde gett beskedet till fansen efter matchen mot HSV. Då hade finalen varit det sista han gjorde, vilket det även var även om han inte spelade, och kunde så tackas av, oavsett vinst eller förlust. Men, det måste sägas, detta var en ganska sjuk avslutning också.
Riktigt fint blev det när han ställde sig med mikrofonen, sade att detta var det bästa han upplevt och sedan började sjunga "Wer nicht hüpft ist Offenbacher, hey hey". Han behöver inte befästa sig som legend mer. Men gjorde det ändå. När klubben klev av planet från Berlin bar han på bucklan med Abraham. Men den blyge och skygge anfallaren smög bort till flygplatspersonalen, bort från alla kameror och publicitet, för att ta selfies med dem.
En sak som aldrig stämt, eller som kanske alltid stämt, med Alexander Meier är hans skygghet. Han ställer sällan upp på intervjuer, vill sällan vara i fokus och försöker alltidd ge alla hans kamrater äran för det andra. han är egentligen ingen ledare, men har blivit kanoniserat i sin frånvaro av fans som älskar honom likt han i hemlighet älskar dem. Hans ödmjukhet och skygghet är kanske vad som gör honom extra cool och extra sensationellt speciell.
Nu står vi här, bara Marco Russ kvar, och är snart utan ikoner i vår trupp. Men det är ni vi det skaps nya, det är nu det byggs nya broar mot kanonen. Att Alexander lämnar är oundvikligt, han är helt enkelt inte bra nog för en klubb som vill sikta mot europa med en ung trupp och det är väl om vi kan spara lite lönepengar på honom. Men det är samtidigt sorgligt att se en klubbikon lämna, även om sättet han lämnar på knappast kunde vara mer värdigt.
Kalla mig obotlig romantiker, men jag anser att fotboll är ett spel för de hjärtliga och kärlekskranka. Det är en sport för alla som är beredda att ge allt de har för det de älskar. Alexander Meier har gjort det. I 14 år. han har fullföljt sina åtaganden och kan nu hedervärt lämna vår klubb med kärlek från alla håll och kanter.
Underligt är det inte heller att vi så får se en riktig avtackning för Alexander i och med Supercup-matchen på Waldstadion i augusti mot FCB. Jag kan knappt fatta vad fansen komma göra för honom, denna spelare som uppnått den allra högsta av klubbstatusar. En legend, helt enkelt. En legend.
Kass dag har det varit för oss Eintrachtlers, först Wolf och nu Meier, men vi får inte misströsta. Vi har nu chansen att i och med en match tacka Alex för hans 14 år av lojalitet och målskytte med ett sjuhelsikes tifo och ljud. Det får ni inte missa. Eintracht Frankfurt och dess fans tackar dig, Alexander Meier. Vi kommer minnas dig tills sporten gått ur tiden. Du kommer alltid vara Adlerträger i våra fagra blodpumpar. DANKE! DANKE! DANKE!
