Domarassistenter räddade Rafatis liv
Babak Rafatis domarkollegor var lördagens verkliga hjältar när de agerade både snabbt och professionellt för att rädda den 41-årige domaren. DFB-presidenten Theo Zwanziger förnekar sig dock inte genom att stjäla uppmärksamheten.
Klockan nio skulle domarteamet, bestående av Holger Henschel, Patrick Ittrich, Frank Willenborg och Babak Rafati samlas för att äta en gemensam frukost. Rafati dök dock aldrig upp, något som inte är allt för ovanligt, enligt Rafatis tidigare medhjälpare.
Halv 2 skulle det notoriska förberedande mötet inför matchen äga rum, men när Rafati ännu en gång inte syns till och dessutom inte svarade i telefonen, började kollegorna att bli oroliga. Efter att ha gått upp på hotellrummet, bankat och skrikit på dörren och inte märkt av något tecken på att någon skulle vara där, kontaktar man snabbt hotellets personal. Tillsammans öppnar de dörren och vräker sig in i rummet. Då de hittar Rafati medvetslös och med uppskurna handleder sätter de genast igång med förstahjälpen. Man finner även en lapp med anteckningar skrivna av Rafati.
Fem minuter senare kommer ambulanspersonalen in i hotellrummet och transporterar Rafati till sjukhuset. Igår bekräftades att domaren är utom livsfara och att han har lämnat sjukhuset för ”stationär behandling” på okänd ort, troligen nära hemstaden Hannover.
Nu försöker hela tyska tabloidtidnings-kår få klarhet i alla detaljer kring självmordsförsöket, vad motivet var och vad som stod på lappen som Rafati lämnat kvar. Tidningen Bild-Zeitung skriver att skälet till varför Rafati försökte ta livet är av privata skäl, och inte yrkesmässiga. Bild skriver vidare att man har en källa från Köln-polisens utredning som fått ta del av lappen.
Oavsett vilka skäl som la grunden till detta tragiska självmordsförsök, är det inte svårt att föreställa sig vilken press Rafati kommer att få utstå, när han är rehabiliterad. Alla kommer vilja ha en bild och en förklaring till varför han gjorde som han gjorde. Att återgå till ett normalt liv måste naturligtvis vara mödosamt och oerhört tungt för en, onekligen, nedslagen själ. Vad som är offentlighetens angelägenhet och privatpersonens är förstås en vag gräns med en gråzon, som pressen gärna vill tumma på ytterligare.
Därför är det ytterst märkligt varför tyska fotbollsförbundets president Theo Zwanziger går ut med, vad som skulle kunna likna en polischefs utlåtande ”det har hittats anteckningar, jag vill formulera det så, som naturligtvis ännu måste utredas”. Han ger till och med ingående detaljer ”Rafati hittades av sina tre kollegor i sitt hotellrum, i badrummet, det fanns också mycket blod att se”. Sedan svävar han iväg till andra ämnen och förklara hur stort enormt trycket på dagens domare är och att ”vi” inte klarar av att skapa en balans i det hela. Tydligt är att Zwanziger måste vara huvudrollsinnehavare i allt som händer inom tysk fotboll. Det bästa hade varit om han hade genomfört sitt inplanerade besök i Wiesbaden för att se Tysklands damlandslag spela EM-kval mot Kazakstan. Då skulle han i alla fall fått se en målfest.
