Efter vinsten mot Bremen
"Veh tror på laget – laget tror på Veh"
När premiärmatchen mot Leverkusen – som mer och mer verkar om en galen bedrift – hade vunnits, så började jag, redan då, muttra om dyrköpta segrar. Ett underläge hade vänts, och Frankfurt hade tagit sig tillbaka till finrummet, och de gjorde det genom att kämpa. Efter likaresultat mot Schalke och Dortmund, och en hedervärd förlust i nere det ointagliga fortet München, så kunde man gå med huvudet högt, och vara stolt över att vara Frankfurt-fan. Och spelarna visade en enorm vilja, i situation efter situation.
Nästan varje år är det någon av nykomlingarna som börjar extremt bra. Vi har sett Kaiserslautern göra det extrema och vinna Bundesliga som nykomlingar 1998. Vi har sett Hoffenheim och Mainz komma från Zweite och göra det otroligt bra, under senaste decenniet. I år är det alltså Eintracht Frankfurts tur att ta den rollen – och frågan som en samlad tysk journalistkår ställer är:
Hur många omgångar tar det innan de klappar ihop?
Det verkade börja gå åt det hållet också. Efter två raka förluster mot den direkta konkurrensen, i form av Düsseldorf och Mainz, och ett spel som såg låst och borttappat ut, så började i alla fall en del därute vässa sina pennor. Vad som gärna glöms bort är att båda matcherna började med bra spel från Frankfurt, och det var något oturliga mål som tog knäcken på laget vid båda tillfällen. Gjorde så att motståndarna kunde spela ut på ett annat sätt. Så i går, när Bremen till slut besegrades på hemmaplan, när det inte kom ett sådant mål, såg spelet också märkbart bättre ut.
Frankfurt hade lagkaptenen Schwegler på planen igen
När man tillskriver en enda spelare för stort ansvar i en lagsport där alla elva är ansvariga för laget, så är det alltid att sticka ut hakan lite grand. Att göra det, i detta fall, känns mest självklart. Schwegler är inte bara en defensiv mittfältare av ytterst högsta kapacitet, eller en spelfördelare som kan luckra upp även de tätaste försvarslinjerna. I går visade han också att han kan vara en målskytt – och framför allt den kaptenen som laget ska lägga tyngden på – när han skruvade in det underbara skottet i bortre hörnet.
Han gör inte många mål, det var blott hans andra för säsongen, men han gör dem i viktiga lägen. I går såg det ut som att Frankfurt, efter Bremens kvitteringsmål, höll på att falla i exakt samma fälla som tidigare matcher, att tappa självförtroendet och därför automatiskt krångla till situationer, istället för att iskallt spela sig ut dem. Alla förutom Schwegler. Han fortsatte att kämpa på mittfältet, vann de viktiga bollarna, och visade rätt signaler till laget. Precis som en kapten ska.
Meier uppe i delad skytteligaledning
Att en mittfältare från en nykomling håller samma takt som målskyttarna från storklubbarna kan ses som sensationellt, och det är det nog också på många plan. Samtidigt såg vi i går hur enkelt det kan vara att nicka in en boll om man är knappa 1,95 och heter Alex Meier. Det tionde målet för säsongen från hans sida – aldrig tidigare har han gjort så många mål på en och samma Bundesligasäsong – var kanske det hittills enklaste.
Utan det felfria, välplacerade inlägget från Oczipka hade det dock inte blivit något mål i den situationen, utan han är bara en bricka i spelet. Det såg vi med all märkbarhet senast när Meier tog över kaptensbindeln på grund av Schweglers avstängning. Faktumet att han nästan lyckas få sig själv utvisad genom att visa för mycket känslor och vilja är lite av en fossil från den yngre Alex Meier – en spelare man inte riktigt visste var man hade, och som mer än gärna tog en onödig diskussion med domaren.
Att han utvecklats till en pålitlig målskytt, och långa stunder bär lagets offensiv genom sin storlek och styrka är dock något som laget behöver för att orka, speciellt med det haltande anfallsspelet längst fram.
Veh tror på laget – laget tror på Veh
En sak som är helt tydlig är spelarnas tilltro till spelsystemet – i förlängningen till tränare Veh. Efter två förluster var han den som på presskonferensen behöll lugnet och påpekade att man som nykomling alltid måste gå igenom dessa situationer, och att det vore konstigare ifall förlusterna överhuvudtaget aldrig kom. Och spelarna nickade – och såg upp till honom ytterligare lite mer.
Occéan har inte haft den lättaste säsongsstarten. Han är ur form, borta från alla form av självförtroende och förmodligen ganska så besviken på sin egen insats. En situation som inte gör det enkelt för en anfallare, speciellt inte när han hade hoppats vara en lika stor succé i Frankfurt, som han var förra säsongen i Fürth. Målproduktionen har dock aldrig riktigt kommit igång, och det vilar lite av en förbannelse över allt han gör ute på planen. Men – han fortsätter att springa ändå – för att Veh säger åt honom.
I går gjorde han det också förtjänstfullt. Visst, i jämförelse med en ordentlig anfallare som sticker upp och gör mål efter två minuter (läs; Gomez) och som fullkomligt sprudlar av självförtroende, så var han helt osynlig. Men jag tittade närmare på hans löpningar, såg hur mycket han försökte, och lade märke till att det han faktiskt gör inte är så dåligt. Han springer upp ytor till andra spelare, befinner sig i straffområdet när han ska, och tar även emot och distribuerar en del bollar – felvänd. Igår fick han nästan göra mål också, och det hade nog betytt mer för honom än för laget. Men fortsätter han slita så, så kommer det kanske en julklapp även till honom. Kanske tillochmed på Vehs inrådan.
Höstens sista match mot Wolfsburg
Det är möjligt att laget inte kommer att orka hela vägen om en vecka mot Wolfsburg. Det är också möjligt att gårdagens match bara var en tillfällig gnista liv i ett sjunkande skepp. Tre segrar på 10 omgångar är väl vad man kan förvänta sig av en nykomling, medan en fjärdeplats är galen. Och jag tror att Veh faktiskt kommer att mana på sina mannar mot de hungriga vargarna. Skapa en bra stämning i en sista bortamatch innan jul, och avsluta i en positiv trend.
Och, sett till säsongens resultat hittills, så är det just dessa matcher som laget har imponerat mest i. Oavsett resultat så innebär det i alla fall ett slut på en – som SGE-supporter – helt galen höstsäsong. Kanske framförallt också ett lag som drivit många till både hopp och förtvivlan, och även ett par hjärtinfarkter, men som har gjort det framgångsrikt. Och överraskat alla.
