Exklusiv intervju med Alexander Milosevic
En längre intervju med Alexander Milosevic om dåtid, nutid och framtid.
Solen sken över ett Hannover som andades vår när jag traskade ner mot HDI-Arena, som är belägen precis bredvid den konstgjorda sjön Maschsee. Ganska så fort insåg jag att staden har mer att erbjuda än bara mässhallar och museer, vilket annars är Hannovers stora kännetecken.
Väl framme vid säkerhetsgrinden försökte jag på min knackiga tyska kommunicera med den äldre vakten som var övertygad om att mitt ärende gällde den stundande presskonferensen med nye interimtränaren Daniel Stendel. Så var dock inte fallet utan anledningen till att jag för dagen lämnat hemmet i Hamburg var för att träffa Alexander Milosevic. Precis när vakten skulle ringa klubbens mediechef och reda ut det hela kom Milosevic gåendes från sin parkerade bil och jag kunde således smita med honom in på arenan.
”Klubben i mitt hjärta”
Vi slog oss ner i varsin skinnsoffa i lobbyn och började ledigt samtala om det tyska livet i ren allmänhet eftersom vi båda är relativt nya i landet. Föga oväntat dröjde det inte länge förrän vi gled in på fotbollen och då jag hade drygt en timme på mig innan lagets eftermiddagsträning skulle ta vid tänkte jag att vi tar det hela från början. Karriären tog på allvar fart i AIK, en klubb som 24-åringen fortfarande har väldigt starka känslor för.
– I Sverige betyder AIK allt för mig. Jag följer klubben stenhårt och har fortfarande många goda vänner där. Det är klubben i mitt hjärta och det är där jag fick min fotbollsutbildning på högre nivå. Jag spelade ju tio år i Vasalund, som jag har mycket att tacka för. Där fick jag alltid vara mig själv och utvecklas i min takt, men det var inte samma sak. I AIK kändes det som att jag var en spelande supporter, så mycket ville jag vinna för laget.
Att mittbacken är en sann vinnarskalle går det inte att ta miste på. Någonting han själv är väl medveten om.
– Jag minns mitt första Stockholmsderby, mot Djurgården. Det var 2011 och under den perioden hade vi en psykolog med oss i laget. Vi förlorade med 0-1 och efteråt gick den här psykologen omkring i omklädningsrummet och studerade våra ansiktsuttryck och kroppsspråk. Efteråt berättade Andreas Alm att psykologen sagt att jag var den spelaren som tagit förlusten överlägset hårdast och så var det verkligen också. Jag var så fruktansvärt ledsen och besviken. Man kan alltid spela en fotbollsmatch och förlora, men med AIK är det verkligen botten.
Sammanlagt blev det fyra säsonger i AIK och det är en tid han värderar högt i karriären, även om det inte alltid gick som han själv ville.
– Första året blev jag väldigt ”hypad”, vilket svensk media är bra på så fort det kommer en ny spelare till en klubb. Visst, jag spelade bra och vi kom tvåa i Allsvenskan. Det andra året blev förstört av skador och det tredje var mest mellanmjölk. Vi hade fyra riktigt bra mittbackar och några av oss var med på landslagets januariturné, så det var väldigt upp och ner med speltid. Det var först 2014 som jag tog det där sista steget och blev redo för Europa. Jämför jag mitt sista år med mitt första i AIK så var jag tio gånger bättre då än under det första.
Att han en dag vill återvända till klubben i sitt hjärta är ingenting han hymlar om – tvärtom.
– Det är där jag känner mig hemma och förhoppningsvis får jag chansen att komma hem och spela för AIK igen när jag är klar ute i Europa. Jag fick ju aldrig något guld under min tid där.
Samma sak gäller hans tacksamhet och beundran av klubbens supportrar.
– Sättet supportrarna tog hand om mig under min tid där, det är det bästa jag någonsin varit med om. De har alltid visat sin uppskattning till mig och jag har alltid varit välkommen, vilket gjort att jag känner ett stort förtroende för dem. När det går bra för mig i klubblaget eller landslaget får jag alltid beröm på Twitter och Instagram och det är en fantastisk känsla att alltid ha deras stöd. Varje liten sak någon skriver, om det så är en tolvåring som skriver att jag är deras favoritspelare, så värmer det enormt. Det betyder att man gjort det bra och är uppskattad. Jag hoppas kunna ge tio gånger mer tillbaka när jag kommer hem i framtiden.
”En helt annan värld”
Efter fyra år i AIK bar det av till Turkiet och Istanbul, där Besiktas blev ny klubbadress.
– Först var jag på besök hos Anderlecht i Belgien och fick ett väldigt bra intryck där. Men sedan åkte jag till Istanbul och jag tror inte man förstår vilket stor klubb Besiktas faktiskt är. Jag visste sedan innan att det var en stor klubb men när man väl är där är det som en helt annan värld, jag trodde aldrig det skulle vara en sådan känsla och passion.
Det började dock inget vidare i Besiktas för svensken, som nästan omgående råkade ut för en svårare skada.
– Jag kom ju dit och bröt foten direkt, så jag spelade inga matcher på väldigt länge. Men det var ändå en väldigt lärorik tid. Vi hade spelat några träningsmatcher innan och där gick det bra så det kändes som jag hade goda chanser att få spela, men sedan kom den där skadan.
Allt som allt blev det ett inhopp på fyra minuter i säsongens sista match hemma mot Genclerbirligi. Trots den långa frånvaron blev han ändå uttagen i den svenska truppen som begav sig till Tjeckien för spel i U21-EM.
– Där gick det ju bra och vi vann. Sedan reste jag tillbaka till Turkiet och det kändes verkligen som jag hade väldigt stor chans att få spela. Men det fick jag inte och jag frågade tränaren om min situation. Han berättade att han var jävligt nöjd med mig och och att han gillar mig som fan, att jag hade rätt attityd på träningarna och att jag är fantastisk när jag spelar. Ibland fick man inte vara med på bänken på grund av att det fanns större stjärnor som var tvungna att få en plats i truppen för annars skulle det bli problem. Det är så det fungerar i Turkiet, att de som inte är ett lika stort namn ryker då.
Slutligen fick han göra sin efterlängtade debut i startelvan när Besiktas tog emot Kasimpasa på Basaksehir Fatih Terim. En match som blev en rörig historia.
– Den slutade 3-3. Jag gjorde faktiskt en jävligt bra match. Det första målet de gör är ett skott från 30 meter som går rakt upp i krysset och sedan får de två slumpmål med sig. När sådant händer i Turkiet spelar det ingen roll om du gjort en bra match personligen, du blir ändå sågad. Hade jag kommit in där och vi istället vunnit med 2-0 hade det kanske sett annorlunda ut i dag. Det viktigaste för mig var att vara i Besiktas i åtminstone ett år, jag utvecklades jättemycket där. Varje dag mötte man otroliga spelare på träningarna men för att kunna ha en chans i landslaget och få följa med till EM krävs det att man spelar matcher.
”Utvecklats något otroligt”
Sista dagen under vinterns övergångsfönster blev det klart att Besiktas lånade ut Alexander Milosevic till Hannover 96 i Bundesliga under resten av säsongen. En flytt som kom väldigt plötsligt.
– Jag hade hört lite rykten från min agent men jag gillar inte att lyssna på sådant. Sedan åkte jag hem till Sverige för att hälsa på familjen och när jag landade fick jag sms från mina kompisar i Besiktas, Atiba Hutchinson och Mario Gomez, som undrade om jag skulle till Hannover. Jag hade ju suttit på ett flygplan i tre och en halv timme, så jag hade verkligen ingen aning om vad de snackade om. Sedan träffade jag farsan och han sa att det fanns lite intresse. En timme senare blev det klart att jag skulle åka till Hannover, så det var bara att tacka och ta emot.
– Att få chansen att spela i Bundesliga är en stor dröm för mig, trots att vi ligger sist i tabellen. Vi har inte tagit många poäng alls och jag har aldrig varit med om denna situationen innan. AIK låg alltid i toppen och samma sak med Besiktas, så det är annorlunda. Jag kom hit för att hjälpa Hannover stanna i Bundesliga och även om det inte alls gått bra för laget finns det stunder då det gått bra för mig. Mot Hamburg hade jag ett skott i stolpen och mot Augsburg var jag nära att kvittera i 90:e minuten, men målvakten räddade bollen nere vid stolproten. Det är marginaler hela tiden, så är fotbollen. Hade vi bara fått ett tidigt mål eller haft lite flyt hade det kunnat varit annorlunda nu men vi har inte haft det. Du vet ju hur det är i Bundesliga, ett litet mål kan förändra väldigt många matcher framöver.
Bortsett från att ha varit nära att göra mål vid ett par tillfällen finns det mer att glädjas över ur ett individuellt perspektiv.
– När jag kom hit hade jag inte spelat fotboll på länge, men jag är nöjd med mitt eget spel. Självklart vill man alltid spela så rolig fotboll som möjligt men det är svårt i ett bottenlag. Det gäller att minimera misstagen och som defensiv försvarare tycker jag att jag utvecklats något helt otroligt. Jag har vunnit många dueller och känner att jag hela tiden gör nya framsteg.
”Inga kramar”
Efter förra helgens förlust mot Hamburger SV fick Thomas Schaaf lämna sitt jobb som tränare för Hannover 96, tränaren som låg bakom värvningen av svensken.
– Det är klart det är synd, han gillade ju mig. Han spelade mig i varje match och ville ha mig redan när han var tränare i Werder Bremen. Vi hade en bra relation till varandra, det fanns inga som helst problem. Jag är den typ av spelare som vill veta vad jag gör för fel på träningarna, inte för jag tycker jag har rätt, men för att jag vill lära mig att göra rätt. Att få veta baktanken hjälper mig att utvecklas och det är viktigt.
– I Tyskland ger de alltid bra feedback. Det är en tuff miljö, det är inte kramar och sådant där. Utan det är stenhårda träningar varje dag och just det är den största skillnaden jämfört med Turkiet. Där kunde man ibland tycka att vi tränade hårt men det var verkligen ingenting om man jämför med hur träningarna är här. I Besiktas kunde tränaren säga att vi skulle göra en övning tre gånger men då kunde någon stjärna i laget protestera och säga att vi bara skulle göra den två gånger och då blev det så. Säger tränaren här i Tyskland att vi ska göra en övning fyra gånger så gör vi det. Aldrig några klagomål eller protester. Just mentaliteten är en stor skillnad om man jämför Turkiet och Tyskland.
”Ger alltid 110 procent”
U19-lagets huvudtränare Daniel Stendel fick kliva in istället för Thomas Schaaf och förväntas förbereda för framtiden. Det är dock inget som oroar Milosevic när det kommer till hans fortsatta roll i laget.
– Jag tycker att jag hållit en jämn nivå hela tiden och i fotbollen är det ju så att den som presterar ska spela, så det är det enda jag kan göra. Jag kom hit för att spela och det har jag gjort varje match när jag varit frisk, så det är bara att fortsätta köra på. Det är samma sak i Tyskland som i Sverige, går du runt och är nonchalant och passiv får du inte spela. Men jag är ingen sådan spelare, jag ger alltid 110 procent och krigar oavsett vad. Jag är en bra fotbollsspelare, vilket jag tycker mig ha bevisat här i en av de bästa ligorna i världen.
”Så jävla skämmigt”
Med sex omgångar kvar att spela ligger Hannover sist i tabellen med elva poäng upp till säker mark. Det kvarstående spelschemat innebär bland annat matcher mot Bayern München, Borussia Mönchengladbach och Hertha Berlin. Något som inte skrämmer den hårdhudade försvararen.
- Mitt mål är att vinna fem och kryssa en.
Är det realistiskt?
– Det är klart att det är realistiskt. Om inte vi spelare ska tro på det, då finns det inte många andra som kommer tro på det. Vi är utdömda av alla andra och chansen är väldigt liten, men vi kan inte gå ut på planen och tänka att vi redan har åkt ut. Då behöver vi inte ens spela och det är bara så jävla skämmigt. Man måste ändå ha hjärtat kvar. Vi spelar för en klubb, vi har fans här, vi kan inte bara vika ner oss. Det är det absolut värsta som finns. Vi måste fortsätta tro på oss själva och nu när vi har fått en ny tränare börjar alla om på noll och vill visa hjärta. Det gäller bara att vi tror på oss själva, att tänka positivt. Det är sex matcher kvar och det är jävligt svåra matcher, men det är bara att kriga på. Allt kan hända i den här ligan.
”Helt fantastiska fans”
Just supportrarna är någonting han ständigt återkommer till och betonar deras betydelse.
– Vi har ändå 50 000 på matcherna, som nu sist när vi mötte Hamburg. Det är helt fantastiskt. Man känner verkligen att man kan köra hur mycket som helst när man har dem i ryggen. Det är inte många andra ligor som kan jämföra sig med Bundesligas supportrar.
– Jag tycker verkligen vi har helt fantastiska fans. Förlorar vi och går fram till dem och klappar så klappar de tillbaka. Visst, det finns de som inte vill ha oss där men många applåderar oss och kommer till nästa match och fortsätter stötta oss.
”Fansen är klubben”
Trots lagets prekära situation är stämningen god i spelartruppen, som är fast besluten om att fortsätta kämpa för överlevnad.
– Det är bra stämning i omklädningsrummet och på träningarna, en hög intensitet. Men vi måste få ut och visa det på planen också. Det enda vi säger är att vi måste fortsätta kämpa. Vi har många fans och det är för dem vi måste spela för, det är alltid så i fotbollen. Det spelar ingen roll om vi pratar om AIK, Besiktas eller någon annan klubb. Tar du bort fansen från en klubb så finns det ingenting kvar, ingen identitet. Vi måste verkligen visa hjärta och alltid ha fansen att spela för, det är alltid så jag tänker. Spelar du en dålig match och själv känner att du inte gett allt så har du svikit klubben och fansen, som är själva klubben för mig. Att ha passion och hjärta, det är det enda vi kan göra i de återkommande sex matcherna.
Känner du att de andra i laget delar din syn?
– Det hoppas jag verkligen. Jag vill inte att det någonsin ska finnas någon som ser på mig och tänker att jag bara är här på lån fram till sommaren och skiter i om vi åker ut. Det är rent skitsnack. Jag är här i Hannover nu, det är här jag spelar, det är hit jag kommer varje dag och drar på mig träningskläderna. Det är mitt lag. Åker jag ut, då åker jag ut med mitt lag och jag vill verkligen inte åka ut. Det är det värsta som finns, att få vara med om något sådant.
”Varje match är en fest”
På min fråga om vad hans generella intryck av Bundesliga är så finns det enbart positivt att säga.
– Själva spelet påminner väldigt mycket om det i Sverige. Visst, här finns det mycket bättre individuella spelare och det är ett betydligt högre tempo. Det är väl där skillnaden ligger. Sedan är det publiken. Jag tycker att Allsvenskan blivit fantastisk när det gäller publiken, det har tagits många steg där. Jag brukar visa klipp från AIK:s matcher för de nordiska grabbarna i laget och när det gäller publik finns det ingen klubb som kan mäta sig, det är en enorm skillnad.
– Jag är väldigt glad över att ha fått komma till Bundesliga. Varje match är som en fest, även om det för oss är som att någon äldre kommit in och saboterat den. Vi har inte haft den där riktiga festen under våren, men kollar man runt om i ligan är det fantastiskt. Det är någonting som alla borde få uppleva.
När det kommer till intresset för Bundesliga i Sverige är det överlag lågt om man jämför med de andra stora ligorna i Europa, någonting Milosevic inte riktigt förstår varför.
– När man var yngre växte man upp med Premier League och Serie A och det är väl ofta så att man hejar på lag därifrån om man kommer från Sverige. Det är inte så många i Sverige som håller på typ Bayern München eller Dortmund, utan det är mer lag man gillar att kolla på i Champions League. Många tycker att Bundesliga är tråkigt för att Bayern München kör över allt och alla och så är det ju. Ligan kanske inte blir lika intressant då. Men om man kollar på de andra klubbarna så finns det jättemånga intressanta lag. Det är inte bara Dortmund och Bayern utan det finns storklubbar under dem hela vägen ner till strecket i tabellen. Jag personligen kollar faktiskt hellre på en match mellan två mittenlag i Bundesliga än i Premier League, det är roligare fotboll.
”Allt kan hända”
Till sommaren går låneavtalet med Hannover ut och en återkomst till Besiktas är ett faktum. Men ska man försöka läsa mellan raderna kan en flytt mycket väl vara aktuellt.
– Gud vet vad som händer. I framtiden vill jag gärna spela i Bundesliga, jag trivs väldigt bra här. Det är klart att det även hade varit häftigt att få spela i Premier League, Serie A eller La Liga. Sedan får vi inte glömma Besiktas, som ju verkligen är en storklubb. Jag tror faktiskt att Besiktas är den klubb i Turkiet som är på mest uppgång med en ny arena som blev klar för en vecka sedan eller så. Den arenan kan bli den med bäst stämning på i hela världen.
Kommer du att få spela på den?
– Det får vi se.
Men hoppas du på det?
– Absolut.
Vilket är ditt drömscenario efter säsongen?
– Att vi stannar kvar i Bundesliga och att jag får spela i EM. Att mina nära och kära är friska och att min framtid blir som jag önskar.
Och vad är det du önskar?
– Det får vi se. Allt kan hända.
Med de orden satte vi punkt för intervjun och Milosevic klev in i katakomberna på arenan där några av hans lagkamrater såg ut att spela en pingisturnering. Under intervjuns gång kom flertalet spelare fram för att hälsa och ta i hand. Däribland Hugo Almeida, Salif Sané och Ron-Robert Zieler. Det märktes tydligt att svensken är väldigt uppskattad och omtyckt av alla runt om i klubben trots hans korta tid där. Ett bevis på att han verkligen satt sin prägel och det är inte konstigt med den otroliga vinnarskalle han har. Lyckas han bara hålla sig fri från skador kommer han troligtvis kunna ta sig väldigt långt i karriären och Sverige kan glädjas över att äntligen ha funnit en ersättare till Olof Mellberg i landslaget.
