2018-05-19 20:00

Frankfurt - Bayern München

Final i DFB-Pokal

Final i DFB-Pokal

Redaktionens guide till cupfinalen mot FC Bayern

Jag har under den senaste veckan försökt förklara med ett antal artikler hur historien ser ut. Greken Polybios ansåg att historien och tiden blott är ett kretslopp där kaos ersätter ordning och så vidare. Medan kaos är synnerligen konstruktivistiskt, ett begrepp påverkat i allra högsta grad av betraktarens egna preferenser, så finns det i polybios någonting att hämta även vad gäller fotboll, även vad gäller Eintracht Frankfurt. Under mitten av 70-talet var Eintracht i två raka finaler i cupen och vann båda, sedan hade man fyra år då man låg i mitten, det var kaos här och var innan man så vann Uefa-Cupen och DFB-Pokal igen, 81 och 82 respektive. Sedan vann man cupen igen 1988 för att sedan vara tysta i många år. 90-talet hade kunnat bli ettt synnerligen lyckosamt decennium, men på grund av vissa mindre missar här och var blev det mer eller mindre motsatsen. Ännu ett exempel på historiens obarmhärtiga determinism. 

Vi har denna säsong haft en del tur med vår lottning. Många brukar mena att det inte finns några enkla matcher i fotbollens värld och om vi utgår från den premissen så var varken vinsten mot Erndtebrück eller matchen mot Schweinfurt vidare enkla. Det skulle stämma ganska väl. Romantikerna inom fotbollen brukar alltid njuta av att se en underdog vinna, men i våra tre första matcher lyckades vi slå oss fria från mot-alla-oddsismens begränsande kedjor. Mainz studsade vi sedan över med hopprep och sedan kom Schalke och vi hade då romantikerna med oss. Luka Jovic gyllene häl blev vägen framåt för ett frenetiskt Eintracht. Fotbollsromantikerna njöt, vi njöt mer. Final. Åter. Igen.


Så när vi nu går in i denna cupfinal på lördag är det som en del i detta Polybiska kretslopp, men till skillnad från för fem år sedan så befinner vi oss ånyo påvåg mot ordningens tidevarv. Vi är en klubb med mer och mer frid, i en alltmer ekonomiskt säker position, med fler fans, fler sponsorer än innan. Vi har spelare som trivs, funktionärer som trivs och om två månader kommer vi ånyo ha en tränare som trivs. Fru Fortuna har inte varit snäll mot oss under de senaste veckorna, det ska sägas. Men vi ska inte kontrolleras av något gudalikt. Fru Fortuna kan stanna där hon är, hon behövs inte. (PS: Frun, om du är där så vill jag bara säga att detta var ett skämt, en simpel metafor. Snälla hjälp oss, vi älskar dig, behöver dig, kräver dig, vill ha dig!)

Så är vi på den där stadion igen, i den där staden. Berlin. Metropolen som aldrig sover, en frihamn för alla som vill, ett andra hem för konsthistoriker, drogberoende,  haschkonässörer, liberaler och nyfikna, livsglada svenskar på jakt efter en identitet i en alltmer identitetslös värld. En stad där historiens vingslag slår i varje gränd, varje hörn, varje butik, på varje tak, varje hus, varje byggnad, varje tant, gubbe, far, mor eller mänskovalp. Platsen där kulhål påminner oss om en tid då fotbollen inte ens var sekundär, som gör oss medvetna om hur lyckliga vi kan skatta oss då vi får ha fotbollen som främsta orosmoment. I mitten en mur som ger oss minnen från en tid då hatet och propagandan dominerade världen, där en järnridå delade familjer och där världen varje dag och natt stod inför ett idrekt hot om nukleär vinter. Och en arena, ikonisk som få, där titlar bärgats, mästare korats, legender utnämnts och spelare tappat sitt hela förbannade arv. Dit ska vi. Nej, där är vi redan. 

I våra drömmar står vi redan där, på den drygt hundra meter långa gräsplätten i centrala Charlottenburg och andas den varma Berlinluften. I våra drömmars drömmar njuter vi redan av bilderna då Alex Meiers läppavtryck pryder en guldbuckla som lyfts ovanför ett gängligt huvud mitt framför en absurt galen vitsvart kurva. I våra drömmars drömmars drömmar står vi där, för första gången sedan 1988, på ett torg bredvid den fagra floden Main och firar vårt lag med buller och brak. Fyrverkerier river ner skyskrapor, vrålen från fansen orsakar jordbvningar. Det är hit vi vill, hit vi ska och hit vi kommer komma. 

Vibrationerna från Alexanderplatz kan jag redan känna i marken. Det dunkar, som hjärtslag i ett stetoskop, och visar hela Tyskland att örnarna från Main är där. 30.000 fans på läktaren, 500.000 fans runtom i landet som slaviskt följer varje boll, varje löpning, varje hopp, spark och skrik. Förhoppningsvis ska de få följa med bollen in i Bayerns mål. För det finns ingen som säger att vi inte kan, inget som menar på att det är omöjligt. Eintracht Frankfurt är ånyo på romantikernas sida som underdog och mot-alla-oddsismen ska återigen ge journalisterna någonting att berätta för sina läsare om decennier framöver. 

Vanligtvis skulle jag ha förklarat hur motståndarna spelar och vad vi kan göra för att stävja deras spel. Det är någotning jag brukar finna dygd i, ty det är brukligt, ärade supportrar, att nu ska få höra min åsikt om lagens taktik, uppsättning och tankar. Men en final är ingen vanlig match, den här finalen är ingen valig final. Eintracht Frankfurt kräver en vinst, såsom fansen kräver hämnd. En tackling som går rätt kan leda till ett mål, ett felriktat inkast kan bli till en chans. Detta är de individuella misstagens La Scala och vi ska bara se till att få rollen som regissörer. 

En cupfinal är determinismens kaotiska ideologi i sitt absoluta esse. Nyckeln till paradiset är att kontrollera kaoset, forma det för att sedan använda det till vår fördel. Nu är vi här- Örnens tid är inne.

Eller som slumpmässig medelålders hejaklackledare för ett knattelag på Vikbolandet skulle säga:
Vi ska vinna. Vi ska ta dem. Vi ska göra harpalt av dem. 

So spielen wir: 
Hradecky - Abraham, Hasebe, Salcedo - da Costa, Mascarell, K.-P. Boateng, Willems - M. Wolf - Jovic, Rebic

So spielen sie:
?Ulreich - Kimmich, Süle, Hummels, Alaba - Thiago - Tolisso, James - T. Müller, Lewandowski, F. Ribery



 

Axel Falkinstafalk@outlook.com@Falkfurt2018-05-18 08:30:00
Author

Fler artiklar om Frankfurt