Osasuna - Extremadura
1 - 0

Frankfurt vinner mot Leverkusen med redaktionen på plats

I en spännande fotbollsmatch som egentligen hade allt, speciellt finbesök från Svenskafans, så gick Eintracht ut som segrare

Resan tog sin början i en by i de skogigaste delarna av Hessen, ett tiotal mil från Frankfurt. I en by, som så många andra vackert belägen i en dalgång, omringad av gröna kullar åt alla håll, så började bilar från alla riktningar släppa av folk, alla med något rödsvart på sig eller orden ”Eintracht” eller ”Frankfurt” någonstans på plaggen. Där står vi som aliens. Jag och en polare hemifrån Sverige som talar få ord tyska. Utan att känna egentligen någon står vi där och väntar på den som fixat fram biljetterna i fancluben vi ska åka med. När han äntligen dyker upp är det bara att sätta sig på bussen som ska ta oss till arenan. Det första som händer är att vi får en öl tryckt i handen. Man kan ju inte åka buss en timme utan att dricka öl, inte innan fotboll, hävdar de. Och så snabbt var vi med i gänget.
Har man aldrig varit vid en stor europeisk arena så förstår man inte mängden människor som är på väg på och runt bygget. Och i matchen mot Leverkusen, den första för säsongen, ska ju tilläggas att bara hälften av det publiktrycket belastade arenan. DFB, det tyska fotbollsförbundet, straffade Frankfurt för deras fans dåliga beteende i slutet på förra säsongen, när de både på hemma- och bortaplan bröt mot fotbollsförbundets regler emot fyrverkeripjäser. Nu var det alltså bara 26 000 på plats i Commerzbank-Arena, och hemmastå, som vanligtvis är fylld med människor, var tom. Istället förvandlades ena hörnet på arenan till ett rödsvart hav med fans som på ett till synes magiskt sätt förvandlades från sitt- till ståplats. Om den stämningen som rådde är bara hälften så mäktig som den är vanligtvis, så har jag inte ord för att beskriva det.

Matchen då? Jag frågade runt i bussen innan match på vilka förväntningar som fanns där. På säsongen, på matchen samma dag men också på laget och vilket spel de skulle kunna mäkta med på plan. Till min förvåning så verkade de flesta vara realistiska i sina förväntningar. Inga spydiga kommentarer om Bundesligasegrar eller hopplösa utlåtanden, utan en milt positiv anda. Laget var bra nog för att klara sig kvar, men det skulle inte bli enkelt. Och matchen på kvällen skulle bli en ordentlig utmaning, men de hoppades såklart på seger. Det var min känsla inför match också, där jag satt i bussen på autobahn på väg mot arenan. Inget skönspel nödvändigtvis, men en trupp som har möjlighet att skrälla mot de flesta andra lagen. Detta naturligtvis speciellt på hemmaplan, där de kort och gott bärs fram av den tolfte spelaren, die Nummer zwölf, som också laget har dedikerat en tröja till.

Första halvlek:

Vi satt välplacerade på ena kortsidan med en bra överblick över hela planen, och tackade högre makter för dessa platser. De kunde i grund och botten inte ha varit bättre. Lagom nära till plan för att fortfarande se bollen, men tillräckligt långt upp för att se lagens strategiska rörelser och taktiska uppställningar. Och sen var den provisoriska klacken bara några säten till höger om oss, så stämning, det fanns det så det räckte och blev över av.

Matchen som sådan började fotbollsmässigt riktigt bra. Båda lagen bjöd upp till kamp och trots att Leverkusen hade det mesta av bollinnehavet och spelet så kändes Frankfurt farligare när de väl kom till lägen och skapade chanser. Det var också de som fick den första riktigt farliga målchansen, eller snarare skulle ha fått den. Thorsten Kinhöfer, domare för kvällen, beslöt sig dock för att inte döma straff när Occéan fälldes av Leno i straffområdet, det ska ha varit offside innan. Detta visar reprisbilderna dock att så inte var fallet, och publiken – något partisk – visade sitt tydliga ogillande. När SGE några minuter efter sköt in bollen i mål, men även detta dömdes bort så började en visselkonsert av sällan skådad art. Detta domslut var dock mer korrekt, bollen som Rode spelade in till Aigner hade redan varit över kortsidan, och det blev därför bara inspark till Leverkusen.

Istället var det Leverkusen, i matchminut 40 genom Kießling på en vass retur, som gick in i halvtidsvilan i ledning. Och det kändes inte alls oförtjänt om än väldigt snopet. Att det skulle bli en svår match var redan fastslaget, men halvtid i underläge kändes redan det långt mycket tyngre. Som tur är skulle det ju vända sen, men det visste vi förstås inte då. Så det var halvtid och tillochmed fansen började låta en aning tveksamma.

Andra halvlek:

Men Eintracht skulle inte ge upp. Målet i baken fungerade, med facit i hand, mer som en väckarklocka än något annat, och redan i början på andra halvlek såg man en helt annan beslutsamhet från hemmalaget. De tänkte inte ge upp, utan skulle göra allt för att försöka vinna matchen. Efter några (som kändes som väldigt många) missade klara målchanser så kom äntligen läget, och vi stod minst sagt mitt framför det. På en retur efter en volley undertecknad nyförvärvet Inui så stod Aigner på rätt plats vid rätt tillfälle, och kunde kvittera. Matchminut 60 och matchen var plötsligt kvitterad. Detta efter ett samarbete med tre nyförvärv. Publiken exploderade, och eldade på laget att kämpa vidare.

Och det var nog mycket publiken som bar fram laget, som fortsatte att skapa chanser. Occéan, som ska ersätta Idrissou på topp, var ineffektiv och missade möjligheter han inte får missa ifall Frankfurt ska kunna hålla sig kvar, och verkade märkbart frusterad. Även Rode och Meier, byggstenarna i laget, hade en något frusterande debut och det var därför tur att tränare Armin Veh visade Fingerspitzengefühl när han bytte in Celozzi och Lanig, även det två nyförvärv. Det var nämligen på ett inlägg från Celozzi som Lanig kunde nicka in ledningsmålet i matchminut 82. Det som också skulle bli det vinnande målet.

Vi satt på bussen hem efter matchen lätt förtrollade. Vad var det för spektakel vi hade sett? Bundesliga när det är som bäst? En fantastisk fotbollsmatch med mängder av chanser. En publik som visade att de inte tänkte vara tysta bara för att alla inte fick vara med, och ett hemmalag som vinner mot ett av topplagen i återkomsten. Det är som en fotbollssaga. Och där sitter vi, två killar från Sverige, och kikar på. Och tar in. För Frankfurt var magiskt. Och det var garanterat inte sista gången jag åkte på match där. Nästa gång kanske jag kan bidra med en mer fotbollsrik matchrapport, men den här gången handlade det mest av allt bara om att lära känna situationen. Och den var ljuvlig.

Eller som fansen skrek. Die SGE ist wieder da! Nu ser vi hungrigt fram emot resten av säsongen, som kan bli riktigt rolig ifall de fortsätter spela såhär.