Frankfurt - Dortmund
Inför Cupfinalen- Vi är äntligen där!
Känner ni vibbarna?
Känner ni vibbarna? Känner ni vibrationerna från Alexanderplatz? Hör ni sångerna, som burits hit med vinden från teutonisk söder? Känner ni vibrationerna från danserna, danserna till triumfens musa? Ser ni ljuset, ljuset från Olympiastadion i fjärran, ljuset som kan frälsa oss, liksom det frälser förlorade själar? Litar ni på känslan i magen, just den känslan som lovar triumf, katarraktigt krampar den dig fast vid idén om att chansen finns, motvilligt accepterar du ditt hopp och nu sitter du där du sitter, övertygad om triumfens möjlighet.
Jag känner vibbarna. Jag känner vibrationerna från Alexanderplatz, jag kan känna det i fötterna, i tårna, på trampdynorna, mellan tårna och i min småskadade fotled. Vildsint sjunger örnens fans borta i fjärran, ack ja, jag kan höra. Vinden gör oss en tjänst ännu en gång som låter inspirera oss med sin välvilja. Jag känner vibrationerna från danserna, danserna som bara kan betyda en sak- mäktiga Eintracht står redo för cupfinal och vi är mer redo än någonsin.
Magkänslan hos unge herr Falk, som uppenbarligen har en narcissistisk tendens att tala om sig själv i tredjeperson, brukar sällan ljuga. Den är mer pålitlig än Bremens vårform, Bayerns titelfrossa eller att 1860 München byter coach. I en tid av turbulens är magkänslan det enda vi kan lita på, ty i en liga som bejakar essensen av kaos är magkänslan en av få saker som i sin tur bejakar någon typ av stabiltet. Antingen har den alltid fel eller alltid rätt. Min är stabil på det sättet att jag aldrig vet vad fasen den menar. Så jag vet inte, fråga inte mig.
Fast det gör ni ju.
Så låt mig ströva bort från den obotliga fantasifulla poesin som jag, en natt mellan fredag och lördag, utan tvekan vill belysa. Låt mig istället påminna er om att den där chansen som vissa säger att vi har, medan vissa säger emot- den finns tveklöst verkligen.
Alla Eintracht-fans kommer mycket länge att minnas straffläggningen i semin mot Gladbach. Mål, mål, mål och så vidare. Straffarna var kontinuerligt bland de bästa jag sett. Hjärtat rusade, ögonen stängdes, Hradecky räddar, hjärtat rusar ännu mer- nu gäller det. Men nääää, Varela missar. Det är vad man får om man lånar från United. Benes kliver fram, jag ryser av oro. Luuuukas, skriver Eintrachts twitterkonto, sändningen är några sekunder efter. Men jag vet att det nu är dags för oss att stänga igen denna sanslösa tillställning. Branimir Hrgota kliver fram, killen som jag kritiserat under långa tider på grund av hans opålitlihet framför mål. Jag stänger ner Twitter och vill uppleva vad som komma skall utan en tidig notis. Vrålet. Oj Oj Oj. Grannarns knackade med sina käppar i taket, "Håll klaffen, drummel!"
Får hjärtklappning bara av att kolla på klippet.
Men nu står vi här, mer beredda än vi har varit på hela säsongen. Vi har upplevt en svår tid under våren med förluster och tuffa resultat gång på gång. Vi har tvekat på huruivda vi ens kan fortsätta med Kovac. SJälv har jag inte tvekat. Självgod som jag är, kan jag med glädje erkänna det. Alla förluster vi fått utstå, all kass form, alla insläppta mål, alla dråpliga missar, alla hemska försvarsduos vi fått genomlida, allt! Allt detta har lett oss till vart vi är nu. Allt detta har lett oss till denna punkt där vi står före en cupfinal och är mer förberedda än vi varit på hela säsongen. Man lär sig av sina misstag och om det är någon match man ska visa att man har lärt sig- då är det denna.
Det är inte ett maktfullkomligt Borussia Dortmund vi möter och det är inte ett maktlöst Eintracht som ställs på andra sidan den gröna planen i Charlottenburg strax före klockan 20.00. Dett är inga självsäkra fans som sitter vid Marathontor på Olympiastadion, det är inte heller några bedrövade fans som tror på ´Fool's Gold' i Ostkurve heller. Det är ingen match som kan snackas bort, ingen fajt som bara kan sluta på ett sätt, det är ingen självklarhet. Har man någonsin lört sig någonting av tysk fotboll så är det att ingenting är en självklarhet. Ingenting, nada, nichts.
Den gula väggen är decimerad, Adlerwall är expanderad, i år kan vara första gången på länge där Borussia Dortmund, en abonnent på DFB-Pokals final, inte kommer dominera läktaren. Vi är där och vi kommer visa att vi är där. Roen och dansen från Alexanderplatz hörs ända till Olympiastadion och vi är inte 30.000, utan 100.000.
?
"Wir spielen für Eintracht Frankfurt, leute! Eintracht Frankfurt!"
Vad kan beskrivas kring skadeläget? Vi har lyckan att ha två nyckelspelare tillbaka. Jesus Vallejo kan vinna en titel i sin sista match med klubben innan han drar tillbaka till Madrid. Alex Meier kan vinna sin första titel i karriären i sin andra cupfinal med Eintracht i säsongens sista match. Marco Russ, som blott en månad sedan blev diagnosticerad med testikelcancer kan nu få lyfta Das Pokal framför sina älskade fans. Stackars Marc Stendera som skadat sig igen och som därmed missar matchen, han hade varit ett ypperligt tillskott om han varit frisk. Omar Mascarell är nog det största avbräcket. Utan honom har vi ingen naturlig länk mellan försvar och anfall.
I BVB är det främst en skada som sticker ut och som kan göra läget annorlunda för oss. Dortmunds uppspelspunkt och mittfältsmaestro Julian Weigl är skadad. Det enklaste sättet att strypa BVB hade annars varit att pressa honom så hårt som möjligt, men nu är han inte med. Dortmund brukar ha det svårt utan honom. När man spelar med 3-backslinje som de gör behöver man antingen ha en duktig, spelskicklig mittback eller en duktig mittfältsgeneral som styr och ställer och som har kapaciteten att placera passningar och att vända spelet. Borussia Dortmund har, som bekant, ingen vidare backlinje och ingen av backarna är särskilt duktig med bollen. Utan Weigl kommer de behöva använda sig av antingen kanterna eller Castro. kanterna är enkla att skärma av och Castro behövs i offensiven. Svaghet.
Eintracht spelar också med tre backar, men vi har två eller tre backar som är duktiga med bollen och som skära genom ett dysfunktionellt och obalanserat mittfält. Likväl, jag tror det blir mållöst och att vi får förlita oss på kontringar. För vi såg ju hur det gick för Dortmund defensivt senast ett lag kontrade på deras press... Werder Bremen satte tre baljor på dem genom denna taktik och med tanke på hur sensationellt svagt Dortmunds försvar har sett ut har vi här en stor chans.
Med Vallejo tillbaka kan nu Abraham få en spelkamrat i försvaret. Denna duo var ansvarig för vår fantastiska höstform och om de kan uppnå denna form igen så har vi utan tvekan en stor chans.
Som Jocke Berg så vackert uttryckte det:
Tänk om det finns en bortglömd väg
som ingen gått på långa år
Den kanske leder oss till vattnen
Till ringarna på vattnet
Till en underjordisk stad
Glömda vener och artärer
Dolda tunnlar under arkaden
Några av oss har varit där
men vi har glömt hur vi kom dit
Vi saknar koderna och nycklarna
som krävs för att ta sig tillbaka
Vi behöver tamejfan bara finna nycklarna till paradiset.
Nu. Fucking. Kör vi.
Hradecky - Vallejo, Abraham, Oczipka - Chandler, M. Hector, Gacinovic, Tawatha - Fabian, D. Blum - Hrgota
Bürki - Ginter, Sokratis, Bartra - Piszczek, Sahin, Guerreiro - Dembelé, Kagawa - Aubameyang, Reus