119 Jahre Eintracht
Artikelns titel är någorlunda missvisande ska det visa sig. I denna gratulationsartikel kommer redaktionen att förklara Eintrachts storhet för invigda och oinvigda genom att gå genom händelser som format dess historia. Vi börjar naturligtvis från början och arbetar oss framåt. Scenen är La Belle Epoque under Fin de Siecle.
En av världshistoriens mest positiva tider, Fin de Siecle bör ses som höjden av mänsklig kultur. Det var en tid av kulturell poduktion som kanke aldrig kommer matchas, men framförallt var det en tid då världen mådde bra. Det var få krig, om ens något, som Europeiska nationer far engagerade i och de slogs åtminstone inte mot varandra. Länders gränser var mer eller mindre obefintliga, människor kunde röra sig frit och skulle även komma att behandlas exakt lika vart de än anlände, oavsett kön och härkomst. I denna världs många underbara städer bodde människor med mer hopp än någonsin innan, människor som utan några bekymmer hade en stor sol på sin himmel och som utan krig på horisonten kunde strutta runt på sina kullerstengator iförda hatt tämligen bekymmerslöst.
I denna värld föddes Fussballclub Frankfurt von 1899 Viktoria in i, en klubb som skulle komma att bli en av Tyskland största fotbollsinstitutioner. När den sedan slogs ihop med grannklubben occh bildade Sportgemeinde Eintracht Frankfurt några år senare var skadan redan skedd, klubben hade redan då stulit hjärtan till höger och vänster, sjukhusen undrade varför inga hjärtan kom fram till transplantationerna. Svaret var Eintracht. De var tjuven.
Jaja, lägg ner nu, tänker ni nu och naturligtvis stämmer det inte att de var tjuvarna. Moraliskt sett ville nog majoritetena av alla hjärtan till Eintracht. De längtade, Det vore kriminellt att inte ge dem den rätten, densamma som Ugandas underbara konstitution medger att alla människor ska ha- Rätten till glädje och lycka.
Eintracht Frankfurt fortsatte med sin stilla gång. Några Hessiska titlar här, några överrullningar av Offenbach där. Tills andra världskriget kom och klubben blev till en judebubbla. Den ofrivilliga judebubblan som Eintracht kallats i modern tid, en klubb som mot sina egna direktiv blev ett tillhåll för utsatta människor runtom i regionen. Det var kanske det första tecknet av Eintracht som en hoppets fyr, hur klatschigt det än kan låta. Andra världskriget medörde inga större vinster för Eintracht, förutom smärre moraliska, men vi förlorade heller ingenting på den turbulenta tiden, vlket en väldig mängd klubbar gjorde.
Fjorton år efter krigets slut var vi i toppen av näringskedjan. För första och enda gången. 1959 hade börjat lysande och vi plockade poäng här och var av våra rivaler från området. Säsongen närmade sig sitt slut och Eintracht var en av två klubbar som nådde play.off från sin Oberliga, medan den andra klubben var Kickers Offenbach. Under gruppspelet i säsongens play-off var det två klubbar som dominerade. den ena var HSV, den andra var Eintracht Frankfurt. Men när det skulle vankas final en vacker junikväll i Berlin stod inte Hamburg på andra sidan, utan Kickers Offenbach, rivalerna från Frankfurts förort Offenbach am Main, den lilla byn som länge varit en bruksort.
Finalen sparkades igång framför smockfulla läktare. Någonstans fanns det en rigorös tanke om att denna final var avhörande för hela Hessens fotbollsframtid. Någonstans satt någon och sade: Ponera att Kickers vinner... Inte då, svarde någon. Det skulle bli en rafflande match för dessa två ponerande herrar, en match som skulle gå till historien som en av den tyska fotbollens främsta genom alla tider.
Pang. Eintracht leder i förlängningen. Vem om inte Ekko Feigenspan, en av de mest ikoniska anfallara i vår långa historia skulle vara den som tryckte dit bollen? Hur gjorde han det, gamle Ekko? Jo, genom en mycket kotrnoversiell straff, orsakad av ennn korkad tackling på Richard Kress av Kickers Heinz Lichl. Fram tills denna dag hävdat Lichl ännu att det inte var någon straff. Jäv, menar jag. 3-2 är nu resultatet på den gamla tavlan i Berlin, Eckehard Feigenspan, grabben med den legendariska namnet, är herren bakom det troliga avgörandet.
Likväl, den lyckosamma publiken på Olympiastadion skulle få bevittna tre mål till i denna pöbelfriande match. Eintracht utökar till 4-2 och nu ser det mörkt ut för de industriella Offenbacharna som tagit sig ända hit som landets skräll. Offenbach reducerar! Oj, börjar momentum skifta? Kickers har press nu, blott några minuter kvar tills Eintracht belönas med sin första nationella mästartitel någonsin. Ack ack, vad spännande. Någonstans i Hessen sitter någon med en television och ryser, hen hänner de blotta vibrationerna genom marken. Som en jordbävning bryter det ut när Eintracht avgör matchen genom en kontring. 5-3! Jordbävning med en 8:a på Richerskalan. Epicentrum Berlin.
Att fira titeln på Römerplatz var spektakulärt. Nyuppbyggt efter att ha blivit nedbombat. Vad denna titel betydde för den nya staden Frankfurt am Main kommer vi dödliga nog aldrig kunna förstå, men att det firades på Römerplatz kan ge oss en hint av vad folk ansåg. Denna triumf var början på någonting nytt, en ny början i en modig ny värld. Ett nytt och fräscht Eintracht i ett nytt och fräscht Frankfurt. Det var en generationell titel som kom i en av den tyska fotbollshistoriens bästa matcher. Det var början på precis allt.
1963 kom vi med i den nya Bundesligan som vinnare ur Oberliga Süd. Offenbach kom inte med, ty de skulle efter finalen alltid dömas att dinera i vår skugga.