Ännu en spelare i Tyskland lider av depression - Redaktionen skänker Martin Fenin en tanke
"Varför mår så många tyska fotbollsspelare så oerhört dåligt?". Citatet är ur hämtat ur en text skriven av den briljante Erik Niva. Det är dags att återigen ställa sig frågan efter att Martin Fenin nu tagit ett break ifrån fotbollen på grund av sin depression.
Förrförra lördagen, den 15 oktober, meddelade Energie Cottbus att lagets anfallare Martin Fenin låg på sjukhus med en hjärnblödning. Enligt tyska tidningen bild.de hittades tjecken på verandan till ett hotell efter att ha ramlat ut genom ett fönster på andra våningen. Vid fönstret ska det ha stått en stol, men Fenin själv säger sig inte minnas någonting ifrån händelsen. Detta var självklart chockerande nyheter för alla, men klubben kunde redan dagen därpå lugna med att Fenin var på bättringsvägen. På tisdagen gick anfallaren sedan ut och chockade alla än en gång när han själv nu inte berättade om sin hjärnblödning som alla väntat sig, utan om sin sjukdom. Martin Fenin lider av depression och har ensam försökt besegra, eller i alla fall dämpa den, med mediciner, alkohol och narkotikaklassade medel.
"Jag har slutligen insett att jag inte ensam kan få kontroll över sjukdomen. Känslan av ensamhet tillsammans med återkommande depression har vart min vardag under flera månader. Jag har försökt att tillfälligt fly problemen med diverse mediciner och beroendeframkallande substanser, men det har bara förvärrat tillståndet som nu kulminerade. Jag har kämpat emot sjukdomen men måste erkänna att jag inte fixar detta utan hjälp. Jag behöver nu komma iväg för behandling för att senare kunna komma tillbaka och nå formen igen."
Martin Fenin kommer nu, med klubbens stöd, att ta ett avbrott ifrån fotbollen under sin rehabiliteringstid. Tränare Claus-Dieter Wollitz säger att det lär dröja ett bra tag innan Martin kommer att bedömas vara helt frisk och således kunna återuppta sin fotbollskarriär igen.
"Att Martin visar denna självinsinkt och mod att ta upp detta kommer att hjälpa honom under rehabiliteringen. Han har svåra veckor och månader framför sig som det kommer att krävas mycket mod för att ta sig igenom detta. Det blir tufft för honom, men han har ett mål i sikte vilket vilket är tydligt för alla."
Fenin spelade i Eintracht Frankfurt fram till av augusti i år då han växlade över till Energie Cottbus. Debuten i SGE gjorde han 2008 i ett möte med Hertha Berlin som slutade 3-0 till Frankfurt. Fenin gjorde alla tre målen och framtiden låg vidöppen för anfallaren som året innan hade gjort mål i finalen av U20 VM som Tjeckien dock förlorade med 1-2 (mot Argentina med Aguero i spetsen). Han har dock inte haft den utvecklingen man trodde han skulle få, och förra säsongen var han rentav svag under de matcher han fick spela. Nu har vi antagligen fått en av förklaringarna till det. En väldigt tråkig sådan, men det är bara att knyta tummarna och hoppas att han först och främst blir frisk, och sedan lyckas återuppta sin karriär.
...
Ni har säkert läst om det förut hur liknande historier berättats ifrån den tyska fotbollen. Mest välbekant är säkerligen Robert Enke som efter en lång kamp mot "de mörka tankarna" tog livet av sig den 10 november 2009. Men det finns faktiskt ännu flera aktuella fall. Och vi behöver inte gå långt alls. I Enkes klubb Hannover bestämde sig reservmålvakten Markus Miller så sent som i september för att berätta om sin psykiska sjukdom och starta medicinsk behandling för mental utmattning. Klubben hyllade Millers beslut direkt och Martin Kind (Hannovers klubbpresident) sade att "Det här visar på mod. Millers beslut förtjänar största respekt".
Bara veckor efter nyheten om Millers sjukdom var det dags igen. Shalkes tränare Ralf Rangnick lät meddela att han inte orkade mer. Han var totalt utbränd och avgick som tränare omedelbart. Klubben lämnades i chock, och ännu en gång dök frågan upp om varför detta är så vanligt i just Tyskland. För är det verkligen så att den tyska fotbollen gör människor sjuka? Förutom de tre senaste "fallen" inom området psykiska sjukdomar inom fotbollen som jag tagit upp här, är det inte alls svårt att hitta fler exempel. St. Paulis Andreas Biermann försökte ta livet av sig bara veckor innan Robert Enke, och landslagsspelaren Sebastian Deisler valde att avsluta sin karriär redan vid 27-års ålder till följd av sin psykiska sjukdom.
I fotbollsmagasinet Offside läste jag på ett plan hem ifrån vårens berlinderby ett utdrag ur Ronald Rengs bok om Enke. Helt makalöst gripande och det gav lite mer förståelse och inblick kring ämnet och alla frågor som följer med det. Jag undrade samma sak som de flesta. "Hur kan en välbetald människa som har världens bästa jobb vilja avsluta sitt liv?". En gemensam nämnare efter att ha läst ett antal artiklar som behandlar deprimerade tyska fotbollsspelare, en inte helt oväntat sådan, torde vara den dagliga pressen som spelarna utsätts för, alternativt sätter på sig själva. Viljan att prestera. Att inte känna sig tillräcklig. Frågan är varifrån den kommer, för inte är väl pressen större i Tyskland än låt säga i Italien? Eller för den delen England eller Spanien? Eller för den delen, Sverige? Martin Bengtsson, minns ni honom? I början av 2004 anslöt han som 17 åring till Inters ungdomsakademi. Nio månader senare hittades han i duschen efter ett självmordsförsök. Vägen till toppen är inte spirak, och väl där är det inte alltid som man tänkt sig. Martin Bengtsson valde att avsluta sin fotbollskarriär innan den knappt börjat. Ska det vara såhär inom fotbollen? Klarar sig bara de starkaste och tuffaste? Andreas Biermann nämnde sin jobbiga barndom där han ofta vart retad, och menade att hans svaga självförtroende alltid låg där i bakgrunden trots att han presterade på fotbollsplanen.
Man säger att samhället speglas i fotbollen, världens mest älskade sport. Hur är det med den psykiska ohälsan i Tyskland? Den ständigt återkommande frågan är självklar. Varför mår så många tyska fotbollsspelare så oerhört dåligt? Eller den kanske bör formuleras: Hur mår egentligen det tyska samhället?
...
Vi på redaktionen för Eintracht Frankfurt vill passa på att skänka en tanke åt Martin Fenin och önskar honom samtidigt all lycka i sin rehabilitering, men även inför framtiden. Att han väljer att berätta om detta, precis som Miller och Rangnick, är ändå ett tecken på att något håller på att hända med det stora tabu som ämnet innebär. Förhoppningsvis ger det styrka åt både fotbollsspelare och "de vanliga" människor som lider av sjukdomar som samhället inte alltid helt accepterat än.
