Mein Frankfurt

Varför i hela fridens namn ska man skriva för ett lag som inte vinner något? Som har som största merit att ha kommit tvåa i DFB-Pokalen de senaste tio åren och efter det gjort en respektabel insats ute i Europa. Svaret är enkelt – det är mitt lag. Mitt Frankfurt.

Jag minns programmet Ran som visades på TV när jag var ett litet barn. I Tyskland, hos morfar, där det alltid serverades sådär fruktansvärt god mat. Minns också hur jag hade en tendens att gå upp några kilo i vikt varje gång jag var där. Märk väl att detta var innan jag hittade den där drycken som tyskar anser sig vara bäst på att göra. Men som sagt, jag minns programmet Ran och deras genomgångar av Bundesliga. Alla mål, alltid bra matchsammandrag och den där spänningen. För det var kring påsk som vi åkte ner till Tyskland och hälsade på morfar. Och påsk betydde att Frankfurt låg på gränsen till att åka ur Bundesliga. Eller så kämpade de på i Zweite Bundesliga och låg någon poäng från att ta sig upp. De liksom gjorde en årlig dans på en lina mellan existensberättigande och besvikelse.

Ibland slutade det med stor glädje. Ibland var det mest bara sorg. Det var slutet på nittiotalet och början på det nya milleniet och jag var väl för ung för att inse vilket allvar det låg i sporten. Fotboll är inte bara på liv och död – det är ju mycket mer än så. Eintracht hade problem på allvar. En av de mest anrika klubbarna i Bundesliga var inte längre självskriven i högstaserien och det tog hårt på omgivningen. Det spelades viktiga bortamatcher på ställen med så charmiga namn som Stadion der Freundschaft, med allt annat än vänskap i åtanke. Men jag själv höll mig till Bayern, för de gick ju att se på TV hemma i Sverige också. Jag tror i alla fall att det var så jag tänkte. En spelare fastnade dock på näthinnan så mycket att jag minns namnet än idag. Gebhardt. Marco Gebhardt, vars namn jag älskade eftersom det lät som djuret gepard. Och trots att han aldrig riktigt var lika snabb som en sådan så etsades namnet fast. Geparden Gebhardt. Det var nog kanske mitt första minne med Eintracht som rörde själva fotbollen.

Fansen fanns dock överallt. Allt från små diskreta klistermärken på bilar till småbarn iklädda Frankfurtsjalar i det karakteristiska rödsvarta som skrek ramsor i stil med: Wir zieh’n die Bayern die Lederhosen aus, Lederhosen aus, Lederhosen aus. Ett folkligt engagemang mitt ute på vischan i Hessen. Och det är klart, varför inte? Det är ju viktigt att ha sitt lag. Åtminstone i Tyskland är det det. Och det märktes på alla runtomkring. Kanske var det med åren jag insåg att det fanns något särskilt med de där rödsvarta. Huvudsak är dock att det blev en människa av mig till slut också. Och nu har jag hamnat här med uppgift att återge det jag ser i mitt lag i Bundesliga för er. Något som ska bli en utmaning men samtidigt extremt roligt. För det är sannerligen svårt att veta vilka detaljer som är viktiga att dela med sig av, och vilka som inte alls är intressanta för er att läsa.

Det är dessutom en väldigt rolig situation som Eintracht befinner sig i just nu. Från att ha haft en ostabil ekonomi och därtill inte leverera den fotboll som de så krävande fansen ville ha, och dessutom hoppa upp och ner i seriesystemet, har de nu gått en lång väg gentemot stabilitet. I alla fall på det ekonomiska planet. Det fotbollsliga kommer antagligen aldrig förändras, utan där är die Launische Diva, antagligen dömd att vara sig själv för alltid. Men det är väl lite utav charmen med fotboll? Att inte ha en aning om huruvida laget kommer gå ut och spela ut hela sitt register, eller se loja och trötta ut från första stund.

Det är i alla fall lite utav charmen för mig, och kanske ändå huvudanledningen till att Die Adler till slut blev laget framför de andra. Hur det går mot Hoffenheim senare idag? Jag vågar inte gissa – men jag vet vad jag hoppas.