Adlerinvasion
Rising stars of Hessen. Erbarmen, vi är på G.
Wir sind die Fans der SGE,
es tut zwar manchmal richtig weh',
doch wir werden immer zu dir stehen,
Nu känns det väl bra att man stod stolt när folk undrade. Nu känns det gott att man stod stolt när vi var nere och vände. Nu känns det underbart att man minsann var där när saker inte var som de skulle. Vem som helst kan vara supporter när det går bra, men det är när det går dåligt som de svaga gallras ut. På visst sätt är det ett fascistiskt sätt att se på det. De starka överlever, de starka premieras, de starka står fortfarande upp.
2006 var året. Det var året jag som fotbollssupporter senast kände mig så här glad, dagligen. Som många av er kanske vet och kanske känner igen er i så låter jag fotbollen påverka mitt humör, påverka min generella sinnesstämning. När Eintracht eller Arsenal spelar dåligt, ja då tenderar jag att ha sämre dagar oftare. Inte fysiskt, men humörmässigt. Det är kanske inget vidare, det kanske vore bättre att ta tag i det själv, men att lämna sitt psyke i händerna hos en fotbollsklubb är en av delarna i min definition av att vara follblodssupporter. Oavsett om man supportar Eintracht eller Åtvidabergs FF. Oavsett om man heter Axel, Micke, Filip eller Tobbe, Hjalmar, Mohammed, Carlos eller Kim.
Naturligtvis kan det gå till överdrift. Men dagar som denna, veckor som denna. Då är man tamejsatan nöjd över att ha lagt sitt humör i klubbens alltmer kapabla händer.
Hur skulle jag vilja börja denna mastodontkrönika? I Moldavien. Jag har ju utvecklat en viss fäbless för obskyra artikelöppningar och här kommer då en som är värd Erik Nivå på crack.
Vom visa un vis ferice,
Îngâna-ne-vor c-un cânt
Singuratece izvoare,
Blânda batere de vânt;
Ni kan väl rumänska? Om inte:
(We'll dream only happy dreams
Echoed by wind's song in the trees,
The murmur of the lonely spring,
The caressing touch of the gentle breeze.)
Moldavisk-Rumänska nationalskalden Mihai Eminescu har under den senaste månaden svävat upp i min topplista över obskyra poeter. Han har ett sätt att beskriva sinnesstämningar på som få kan förnimma. Hans versmått är dessutom på gammalt vis, vilket en gammal Ovidius-konnässör som jag alltid njuter av att se. Men temat som lyder glada drömmar, ack är det inte njutbart. Att kunna minnas drömmar vill jag minnas är en mänsklig lyx. Tackavetjag himlen för att jag är människa då, för detta är en dröm jag vill minnas.
Ni förstår, förra hösten när jag var i Frankfurt med allas vår chefredaktör och mafioso Wollin, så sade han en synnerligen intressant sak till mig, en sak som jag anammat. Som fortfarande hoppfullt Hamburgare sade han till mig att njuta av succén så länge den pågår, för man vet aldrig när den kommer igen. Det gör jag nu, det råder jag er att göra. Vi ligger fyra med många matcher kvar, men njut nu. Man vet aldrig när ni kan drömma dessa glada drömmar igen.
Ni vill inte drömma? Det är också okej. Allt är okej, i min mening. Allt mellan himmel och jord. Att drömma, inte drömma, skämta om krig, inte skämta om krig, kalla varandra pinsamma, inte kalla varandra pinsamma. Kör på, kör bara på.
Jag vill i alla fall drömma. Och jag ska förklara varför jag tänker göra som Moldaviens nationalskald påpekar.
För vi är så förbannat jäkla bra. För att vi kan åka till Augsburg, få pisk med 3-0 bara för att rulla över Köln helgen efter med 4-2 som om ingenting hänt. Därtill har vi trampat ihjäl ett hjälplöst Mainz i cupen tre dagar innan. För vi inte har varit på den här nivån sedan början av 2000-talet, om ens det. För att vi är ett av Tyskland dokumenterat bästa lag. För att vi lyckats sno åt oss en 22-årig Marius Wolf, värd uppåt 10 miljoner, för 500 tusen Euro. För att vi spelar stabilt, sansat och med fler idéer än en student i Colorado. För att vi har Tyskland bästa supportrar, en uppåtgående hemmaform och en av Europas kanske mest spännande tränare.
Jag har sagt allt förut, men säger det gladeligen igen.
Allt, ja precis allt, pekar på att Eintracht Frankfurt kommer spela Europa tills nästa höst. Vi har svagheter, visst har vi det, men som jag skrev i min artikel från förra helgens match mot Augsburg så är vi stabila nog. Andra lag har svagheter också. Vi må ha haft en svag hemmaform, men hittills under 2018 har vi spelat fyra hemmamatcher och har vunnit tre, spelat en lika. Vi har på dessa fyra gjort 8 mål och släppt in ynka två. Dessutom har det anfallsspel som stundtals under säsongen varit lätt att ifrågasätta lossnat och mot både Mainz och Köln skapade vi chanser som om de gjordes av Henry Ford.
Nya formationsförändringar från Kovac, nya spelare som har kommit in och imponerat. Danny da Costa kom in i startelvan mot Mainz och var en av planens bästa spelare. Han fick sedermera även starta mot Köln och var ånyo superb. En utökad slagsmål om platserna kan bara gynna samtliga spelare då det både stärker lagandan och kämpaglöden på träning och match. Alla vill spela för denna succé, men bara elva får plats. Inga garantier, bara ett Kovaciskt Hungerspel där elva vinnare överlever veckan.
Vi har en utmejslad taktik som fungerar bättre än någon annans i ligan, Bayern borträknade. Inget annat lag har en taktik och ett spelsätt som jontinuerligt fungerat så bra. Detta är fantastisk eftersom kontinuitet kan sägas vara nyckeln till framgång för mindre klubbar och mindre trupper. Att alla spelare vet hur de ska spela, att alla coacher vet exakt hur de ska forma sina träningar utifrån den rådande taktiken är ganska superbt. Det kan inte bli bättre. det är vad alla staber drömmer om att ha, men som få får uppleva.
Hessen är på uppgång. En gång i tiden darrade alla när de orden sades. Men nu är det sant igen. Erbarmen! Zu spät! Die Hesse komme.
Kalla mig romantiker, kalla mig osmaklig och pinsam, kalla mig optimist eller kalla mig opportunist. Scheissegal, wir sind bald International.
Jag sjunger en sång som vissa ultras sjöng under våren 2013:
Oha, wir fahren alle nach Bordeaux,
wir spielen INTERNATIONAAAL,
Oha, der OFC fährt nur nach BAUNATAAAAL.
Falk aus.
