#AMFG14
Alex Meier är en påminnelse om fotbollens kaotiska determinism.
Jag skulle vilja öppna med att ödmjukast be om ursäkt för hur inaktiv jag har verkat under den senaste veckan. Det minsta man kan begära av en skribent på SvenskaFans är väl en införartikel. Nåväl, jag har varit upptagen med andra skrivuppdrag, hoppas ni förstår. Men nu är jag här igen, tillbaka på grönt gräs för att slå bollen out of the park.
Eintracht Frankfurt, sägs det, är kaotiskt igen. Eller så sades det i alla fall innan helgens match mot HSV. Kovac hade sabbat allt och hade förstört det han byggt upp. Jo, men där fanns någonstans en poäng. Allt ouppklarat liksom slog tillbaks, gav oklart svar på tal och vi stod där med brallorna nere utan någon aning om vart det där alligatorbältet försvunnit. Sen kom HSV och vi är tillbaka exakt där vi villvara. Eller ja, Alex Meier kom.
Fotbollen är som den är. Fans kommer alltid vara som de alltid har varit. På Twitter, gud välsigne den sidan, dök under de senaste veckorna upp folk som ville sparka bort Kovac nu, folk som helt blint kastar ur sig skit mot en tränare som släpat upp oss ur skiten. Vi vet alla att han ska gå till Bayern efter säsongen. Men vänta med att säga "The Queen is dead, boy", åtminstone tills säsongen är över och det är rimligt att uttrycka sig så sturskt. Vi har Niko i några fler veckor, låt oss göra allt vi kan för att kräma ur allt ur honom. Han är en tandkrämstub. Var är ångvälten?
För må Zeus och Jupiter och Hades kasta sina välsignelser över den man som lyssnade på fansen, bytte in en hel stads idol för att sedan se honom göra 3-0 framför en sjudande Nordwestribune som precis nått kokpunkten. Peter Stöger gjorde det till exempel inte med Weidenfeller, se så enkelt det hade varit. För den där sista minuten med Meier i målprotokollet, hans 93:e mål i Bundesliga för oss för övrigt, kommer etsa sig fast på fansens näthinnor. Många av oss har nu glömt bort Hasan Salihamidzic' äckliga smil.
En sådan liten sak som att byta in fansens hjälte kan leda till så mycket. Ett dugligt resultat mot Schalke skulle nu kunna få oss alla att gå in med optimism i nästa säsong. Som ett annat exempel, se på Arsenal mot Burnley. En förlust i denna meningslösa match, som även var min stora idol Arsene Wengers sista hemmamatch, skulle ha betytt så mycket för nästa säsong. Istället vann man med 5-0 och går nu bergis in med stort hopp i 18/19. Med Alex Meiers avslut och fansens studs i färskt minne kommer vi alla längta mot nästa säsong. Så snabbt kan allt vända. Det är så förbannat enkelt, ibland handlar det om marginaler, tur och lite vett.
Att fotbollsguden är tillbaka kanske inte betyder mycket för vårt spel. Meier är inte bättre än våra nuvarande anfallare, egentligen är han inte ens i närheten av varken Jovic, Haller eller Rebic. Men Meier har en annan effekt på klubben och fansen, ja även spelarna. Att han är tillbaka på planen och i truppen betyder lika mycket hopp som nostalgi och att klubbens talisman återigen finns med i omklädningsrummet, på träningsplanen och på bussen till matchen- det betyder mer än vad vi kan ana och tro.
