Cuptriumfer att minnas: 1974
Här följer daglig uppladdning inför helgens drabbning.
Nu när cupfinalen trippar närmare med svaga små steg så börjar även vår förväntan stiga. Säsongen är slut, det är dags för summering, men i vårt fall är det även dags att rappt hämta haklappen, ty säsongens sista match kan i bästa och värsta fall frammana hinkvis med saliv. I denna korta artikelserie, som kommer en varje dag fram tills finalen på lördag, så tittar redaktionen på några andra finaler som vi spelat. Vi kommer skriva om fem stycken, varav fyra vanns av oss och en förlorades. Vi börjar vår resa mot lördagens saliverande historia i Düsseldorf.
I början av en kall augusti 1974 spelades matchen mellan HSV och Frankfurt i Düsseldorf på deras gamla Rheinstadion, en fullskalig fotbollsarena på 50.000 som revs 2002 för att göra plats för Fortunas nya bygge, Esprit Arena. 1974 är ett kallt år, med mycket regn och rusk och sommaren i synnerhet minns ofta för dess kyliga karaktär. Men en annan sak man minns 1974 för är fotbollen. 1974 var året då tysk fotboll kanske var på sin absoluta topp under 1900-talet. Bayern München vann Europacupen, Tyskland vann VM, DDR-Oberliga tog ett steg i rätt riktning då frejdiga Magdeburg vann Cupvinnarcupen mot Milan på ett kyligt och glest De Kuip i Rotterdam och DDR deltog i VM för första gången och slog där även Västtyskland i den enda matchen som spelats mellan de två någonsin med 1-0.
Men för oss Frankfurtare, nej inte korven, det är aldrig korven, sluta gissa fel! För oss Frankfurtare var detta år speciellt av en annan anledning. Visserligen vann Bernd Hölzenbein VM med Västtyskland detta år och han var i allra högsta grad delaktig i denna triumf, men han var även delaktig i Frankfurts triumf i Düsseldorf när man minsann bärgade sin första cuptitel någonsin på övertid mot ett frenetiskt kämpande Hamburg. Den här matchen var en som kan ha styrt Eintracht i helt rätt riktning.
Båda lagen hade haft ganska svåra vägar dit. Hamburg hade slagit ut Borussia Mönchengladbach efter en sensationellt jämn kamp där det, efter två möten, gått till förlängning och straffar. Första matchen slutade 1-1, efter förlängning och gick därför till omspel. Omspelet slutade 2-2 efter förlängning och gick till straffar där HSV vann med 3-2. Innan dess hade man slagit ut Darmstadt och efter det så slog man ut Wattenscheid och även Kickers Offenbach som bara några säsonger innan skjutit sig själva värre än Kurt Cobain i och med mutskandalen 1971 då de flyttades ner och fick deras proffslicens borttagen.
Frankfurt slog ut Tennis Borussia Berlin, Hessen Kassel, 1. FC Köln och sedan även Bayern München i semifinalen. Man öste även in mål. Vi slog Berlin med 8-1, Kassel med 3-2, Köln med 4-3 efter förlängning och sedan Bayern München med 3-2. Det var uppenbart att Eintracht var ett offensivt lag, medan HSV var något mer defensivt. Så skulle även matchen bli.
Frankfurt ackompanjerades av spelare som Peter Kunter, Karl-Heinz Körbel, Bernd Nickel och Hölzenbein, klubbens meste målgörare. Denna stomme med starka spelare utgjorde Eintrachts hela ryggrad. Vi hade en röd tråd med egentliga ikoner, även om Charly på den tiden inte var en ikon ännu, blott 22 år gammal. Men det fanns en generell idé bakom det, en röd tråd och en idenititet som gjorde oss svårslagna och omutbara, lite som i år. Matchen sparkades igång, två magnifika publikhav tävlade om Fru Fortunas gunst på hennes egen arena bredvid Rhein. 1-0 kom till Eintracht genom en nick från fast situation genom mittback Trinklein. Det vita havet vid ena kurvan hoppade av förtjusning. Trinklein hade under säsongen format et formidabelt par med Charly och kan måhända ses som lite av en mentor för den framtida legenden i den rödsvartvita tröjan. Lagen gick in till halvtidsvilan med 1-0 till Eintracht Frankfurt. Matchbilden, som var hektisk och hetsig, fortsatte i andra halvlek med Eintracht med bollinnehav. HSV försvarade väl och lät inte Frankfurt få några större chanser för att utöka sin ledning.
Sedan kom kvitteringen. HSVs danske högermittfältare Björnmose tryckte dit bollen bakom Peter Kunter, tandläkaren som blivit proffsspelare i fotboll, och den blåvita kurvan studsade med hopp och glädje. Matchen gick så till förlängning, någonting som inte direkt var Hoi Oligoi för laget från Nordtyskland, då de redan ett halvt dussin förlängningskvartar under sin brokiga väg till finalen.
Fem minuter in i förlängningen så dök han upp, Bernd Hölzenbein, och sparkade dit bolljäkeln så de flög in i nätmaskorna bakom Rudolf Kargus i HSV-målet. Kargus suckade, varför hade ingen koll på honom? Hölzenbein seglade iväg och den vita delen av arenan sjöng sina ramsor och skrek ut sin passion för klubben från Hessen- var triumfen nära nu? Jo, så var det. När inbytte Wolfgang Kraus avgjorde i 115:e minuten fanns det ingenting som HSV kunde göra för att rädda detta. Titeln var påväg mot Hessen för första gången och glädjen var stor.
Det vore inte alls orimligt att säga att denna titel formade det lag som sedan vann Europacupen blott fem år senare. Det är inte heller orimligt att säga att detta vinnande lag inte ens var det bästa vi kunnat ställa ut. Jürgen Grabowski saknades på grund av skada och kunde inte vara med. Men, lugna nu, han fick vara med året efter. Men det kommer vi tillbaka till imorgon.
Cupvinsten 1974 var nyktrande för klubben. En dystopi hade länge målats upp där Eintracht, en klubb utan faktisk erfarenhet och vinnarmentalitet, aldrig skulle vinna. Titelns förlösande känsla gjorde oss starkare på alla fronter då klubben började tro igen, fansen strömmad ånyo till biljettkassor och troféerna stod ånyo stolt i skåpen. De stod stolt, gjorde honnör och väntade på fler.
