Cuptriumfer att minnas: 2017
Dagen innan den stora dagen. Idag tittar vi på förra årets finalförlust.
Är finalen 2017 den mest multinationella final som DFB-Pokal någonsin sett? Låt oss ponera. Frankfurt ställde upp med 10 olika nationaliteter- en tysk, två serber, en kroat, en finne, en mexikan, en argentinare, en jamaikan, en spanjor, en amerikan och en schweizare. Borussia Dortmund stod på andra sidan med sju olika- tre tyskar, en fransos, en spanjor, en japan, en gabones, en polack, en grek och en schweizare. Hela världen samlades för denna final som tog plats en mycket varm dag i sen maj på en knökfull Olympiastadion.
För Frankfurt hade det varit en underlig säsong. Efter en sensationell höst där vi slutat 4:a hade vi under våren kollapsat och slutat 10:a, an placering rimlig för klubbens utveckling, men som kändes orimlig om man såg till vår höstform. Men vi hade fallit, momentum var borta. Detta blev, blandat med skador, en hemsk tid för oss då vi knappt vann en match från februari och framåt. När vi så klev in i finalen var det efter en kvittering i sista minuten mot Leipzig på en fullsatt Waldstadion. Målskytten Danny Blum hade precis kommit tillbaka efter skada och fanns nu mer i truppen till finalen.
Ett av de största avbräcken under säsongen hade varit Omar Mascarell. Spanjoren hade visat sanslösa kvaliteter under hösten då han tillsammans med Huszti och Fabian styrt och ställt, ja till och med spelat ut somliga med sina soliga och roliga trianglar. Men nu fann vi oss utan både Huszti, som lämnat klubben för att gå tillbaka till pengarna i Kina, och Mascarell, som var långtidsskadad, och det såg tunt ut. I finalen fick vi spela Mijat Gacinovic tillsammans med Slobodan Medojevic. I efterhand är det mirakel att vi ens var kvar i matchen.
Speciellt eftersom en del av fembackslinjen hette Michael Hector och hade haft en av de mest meningslösa säsongerna man kan tänka sig. Med fler röda kort än bra insatser var det uppenbart att detta skulle bli svårt. Mot oss hade vi nämligen ett rykande hett anfall styrt av Thomas Tuchel. Men vi hade gjort det bra mot Borussia och hade till och med slagit dem på hösten. Men som sagt, hösten var ett annat Eintracht Frankfurt. Det Eintracht hade mycket väl kunnat vinna cupen denna varma kväll i maj.
Berlin hade pyntats vitt och svart. Alexanderplatz hade döpts om till Alexander-Meier-Platz och publikfesten var ett sanslöst faktum. Upp emot 50.000 Frankfurtare invaderade Berlin med flagggor, fanor, sånger och halsdukar och när 30.000 av dessa tog plats på arenan blev det en sjuhelsikes ljudkuliss. Med ett tifo av grov kaliber startade man klubbens första final på elva år med stil, men matchen? Den började sisådär. Åtta minuter in hände det där som inte fick hända. Ousmané Dembele vände ut och in på Oczipka och Vallejo och sopade sedan upp den i bortre krysset. Ett läckert mål som skickade en högljudd gulsvart del mot himmelrikets pärleportar. När sedan Ante Rebic fick bollen i straffområdet fanns det inte mycket ljud kvar. Sorlet steg desto mer när han guidade bollen runt Bürki och in i nätmaskorna. Olympiastadion fick då höra ett mer gutturalt vrål än den kanske någonsin hört när 30.000 utsvultna Hesser tog emot den uppenbara nyheten om målet. Vibrationerna från den studsande vita läktaren hörde ända till Frankfurt där myndigheter noterade en jordbävning med 6.0 på Richterskalan. Pang!
Frankfurt gick in i paus fulla med hopp. Segern var inom räckhåll, en ännu bättre andra halvlek och vår första titel sedan 1988 var i händerna på Alexander Meier, oj om någon någonsin förtjänat det mer! Men vi kom liksom aldrig till skott. Vi försökte hitta lägen, men Sokratis gjorde en onödigt bra halvlek och höll oss ute. Det hade naturligtvis också att göra med Haris Seferovic uppenbara inkompetens framför mål, men kreativiteten var inte där den borde varit. Motiverat fortsatte vi försvara och anfalla, men efter rejält tryck från Dortmund fick Aubameyang en tvivelaktig straff efter att Abraham gjort ett misstag. Domare Aytekin blåste sin ödesdigra pipa och Aubameyang chippade in 2-1.
Vi skulle inte lyckas med mycket mer. Vi bytte in Blum och Alexander Meier, men vi kom aldrig till någon vass chans. Titeln gled oss ur händerna. När matchen sedan blåstes av var det ett besviket Frankfurt som lunkade bort mot fansen. Där tackades det ömsesidigt med passion och kärlek, ty insatsen var respektingivande från båda parter.
Att vi nu ånyo är i final ger oss en till chans att ge fansen vad de förtjänar. Denna gång står Bayern på andra sidan. Jag vill om några år, när vi är i cupfinal igen, ha en till cuptriumf att skriva om. Jag vill kunna skriva om bragden i Berlin. Alexander Meier, unser Gott, kröntes med den titel han så vansinnigt mycket förtjänar. Det kommer bli svårt, men om det är någonting den senaste veckans artikel-research visa mig så är det historiens determinism. Det krävs en tackling, ett skott eller bara en enkel hörna för att en hel generation ska påverkas. Vi behöver kanske bara ett skott för att vinna på lördag. Om det händer så kommer staden Frankfurt att explodera. Tänk er Napoli efter en eventuell Scudetto-vinst gånger 1,5. Jag vill se det. Kanske får vi se det imorgon. Hoppet är allt vi har, vare sig vi vill det eller ej. Och hoppet överger en aldrig.
