Det var väl dags.
Ny säsong, ny redaktion för ett lag som stått utan en under en längre tid. Eintracht Frankfurt är ämnet och undertecknad är den som ämnar lotsa er genom denna, antagligen, hårresande resa genom vad som kan bli den mörkaste säsongen på några år. Vare sig man är dystopisk eller motsatsen, Bundesliga är precis runt hörnet och vår säsong kickar av mot Schalke 04 på lördag klockan 15.30 på den sanslösa Waldstadion im Herzen von Europa. Emellertid, en sak i sänder, låt oss börja med en lära-känna-arti
För mitt namn (Axel, skuldra, nyckelben) finns mången synonym, för mitt extrema ego finns färre, men en sak är säker: Min passion för Eintracht från Main brinner i högan sky. Jag har länge varit en följare av Arsenal i engelska Premier League, ett lag jag sedan barndomen blivit tuktad att älska och som jag, utan tvekan, fortfarande finner en stor kärlek i mitt liv. Ändock hade det under några år saknats en viss del och det var först när jag började studera tyska som mitt intresse för tysk fotboll och dess oerhörda nisch tog fart. När den väl tog fart, då var den omöjlig att stoppa. Som en löpeld svepte den genom alla mina intressen och förgiftade/förfinade de flesta med sin teutoniska glans. Där och då hade jag inget klart favoritlag i Bundesliga, men jag insåg ganska kvickt att ett sådant var tillbörligt för min framtida utveckling inom det tyska språket. Jag började långsamt att titta genom tidningar och hemsidor på jakt efter ett och fastnade en kort stund för både Hamburg och min fars lag Stuttgart. Ändock avtog dessa intressen ganska snabbt och det var då jag hittade Eintracht. De hade precis blivit uppflyttade från Zweite och var på god väg att utföra en bragd, vilket de gjorde när de slutade på en Europaplats samma år. Mitt intresse för klubben började då, i succéns flammor (ursäkta dramatiken), och det har bara växt sedan dess, tunga perioder till trots. För är de inte de tunga perioderna som testar och gallrar de hippa fansen?
Under en lång tid var det endast Eintracht som intresserade mig, förutom en sporadisk Dortmundmatch i Europa, men det som drev mitt intresse framåt var just faktumet att oavsett vad som hände så fanns den där megaskaran av hängivna fans där varje match och var nästintill överdrivet påhejande i sin karaktär. Det var någonting jag inte hade sett förut, speciellt inte i Premier League där man vänder kappan med vinden hursomhelst, och jag var direkt hänförd av detta tyska fenomen. Varje match jag såg var det samma stämning. Stämningen kändes ända ut i fingertopparna och jag satt och såg matcherna via stream på datorn. Hutlöst, tänkte jag. Det var helt absurt. Hur kan man varje match glömma bort hur dåligt man spelade förra matchen? Varje match är väl inte en ny match? Eller? Förvirringen var total hos en kille som endast varit intresserad av Premier League, men likt Diderot och Voltaire kunde jag anse mig själv upplyst.
När jag senare, tidigare i år faktiskt, besökte Frankfurt för första gången bodde jag hos en av min fars gamla vänner som bor strax utanför och är ett hängivet fan av klubben. Han berättade mer om klubbens historia och områdets rika historia och fick mig helt begeistrad kring Hessen. Han nämnde också att han hade blivut mer än måttligt förvånad när han fått veta att unge herr Falk fattat tycke för Eintracht Frankfurt. Väl inne i staden kände jag mig inte alls som en utböling, som jag kunde känna mig i London av och till, utan i Frankfurt kände jag mig hemma. Det kändes såsom jag kommit tillbaka till en plats jag var menat att vara på och kändemig lika välkommen som hos en gammal vän man inte sett på lång tid. Efter denna weekend som avslutades med match mot hannover 96, vanns med 1-0, stod det hela klart för mig; Frankfurt var laget för mig. I staden var allt lyriskt, det kändes inte ens fientligt att vara en sekund från att bli avkastad tunnelbanan eller att råka snubbla in i ett synnerligen omdömeslöst distrikt nära Hauptbanhof. Staden hade svalt mig hel och, olikt Jona i Gamla Testamentet, vägrade den släppa ut mig. Inte för att jag ville det.
Låt mig bara avsluta med en enkel sak, nämligen min åsikt om den kommande säsongen. Tyvärr är den, likt säsongen, inget speciellt. Jag tror vi kommer klara oss undan nedflyttning med god marginal, men det kommer se bättre ut i tabellen än vad spelet visat. Nedflyttning vore naturligtvis en stor besvikelse, Europa vore ett alltför stort steg. mellan 10 och 16 ser jag oss hamna. Mediokert, men en klar förbättring i jämförelse med förra årets bedrövliga våruppvisning. Mitt optimistiska tips är att vi slutar 13:e, Alex Meier (AMFG14) och Hradecky blir nyckelspelarna, Furkan Zorba och Hrgota blir de stora överraskningarna, även om den senare kanske inte blir en överraskning för många av oss svenska Bundesligafanatiker. Vår svaghet är alltjämt försvaret, vår styrka är Waldstadion och ett brett utbud i anfallet. Mitt pessimistiska tips vill ni inte höra...
Under den kommande säsongen tänker jag så ofta som möjligt skriva matchrapporter, om matcherna, före matcherna och efter matcherna. Denna typ av personliga stycken kommer också att bli en vanlig syn på redaktionen, eftersom det är det jag är absolut vassast på. Om det finns synpunkter, kommentarer eller bara allmänna vitsord, så finns jag alltsomoftast tillgänglig på sociala medier, främst Twitter, på @MilenniumFalk, och jag hoppas naturligtvis att ordvitsen är självklar.
Bis bald,
Axel Falk,
Frankfurtsupporter, östgöte och stor påhejare av kejsar Augustus filosofiska inställning till livet.
