Frankfurt - Rangers
Eintracht Frankfurt International
Glorreiche Zeiten, Traurige Tage, Wir stehen zu dir, gar keine Frage
Strangeways, here we come. Så heter ett av the Smiths mindre kända album. Under den tid jag lyssnat på Morrisseys gälla stämma och Johnny Marrs vingliga gitarr har jag ofta funnit en skum koppling mellan dem och Eintracht Frankfurt. Det finns ingen rimlig eller rationell anledning till det. Jag tror att de hänger ihop från min tid i Tyskland. Jag lyssnade mycket på the Smiths våren 2018. Samma vår vi senast stod på podiet och lyfte en pokal över örnhuvudet.
På många sätt är våren 2022 lik 2018. På många sätt inte alls. Ur ett Eintracht-perspektiv är de faktiskt skrämmande lika. Båda gångerna slog vi ut lag som egentligen var bättre än oss för att nå framgång, båda gångerna blev ligan lidande. Men det är också en helt ny typ av värld som Eintracht Frankfurt och dess supportrar nu försöker erövra. Post-pandemi, Europeisk konflikt och en säkerhetisering av egentligen varje utrikespolitisk fråga - världen är mindre öppen än den varit på oerhört länge. Världen är mycket mer stängd än den var den där våren 2018, när jag satt på en pub i Tübingen och såg Frankfurt vinna cupen.
Därför blir Eintrachts framgång i Europa någonting som öppnar mångas ögon. Under två års tid har vi varit rädda för varandra, skraja för närhet och kärlek, skyggat oss undan från vänner och familj, isolerat oss i våra små kretsar där vår världsbild har fått förstärkas och förvärras. Många ser på världen med mindre än blida ögon nu, mycket mer så än 2018. Många ser världen som en fientlig plats, en stängd plats, ett gated community där man måste vara frisk och fräsch för att släppas in (eller ut). Men så släpps Eintracht Frankfurts supportrar i mars 2022 ut på grönbete. Och världen får sin efterlängtade metamorfos.
Till Sevilla, Barcelona eller London, med buss, tåg eller flygplan. Vi har öppnat världen för många. Vi har öppnat världen för mig, åtminstone. Vi har sett att det går att resa, att det går att upptäcka och att det går att se någonting annat än bara våra egna betongväggar igen. Det är en vinst i sig. En vinst som Eintracht Frankfurt gett mig. Så när vi nu står här, inför klubbens största match på 42 år, och stampar i startgroparna i ett vårvarmt Sevilla måste man fråga sig om detta egentligen bara är början på alltet?
För om vi vinner en match mot Rangers så står vi i Champions League för första gången sedan 1960 (då kallad Europacupen) och det, mina damer och herrar, kommer bli en sjuhelsikes explosion. och det kommer inte sluta där. För når vi Champions League en gång så kommer Europaresor för våra kära örnar att bli en lika stor vana som att åka och slå Hertha i Berlin. Och vips, så är världen tillbaka där den var för några år sedan. Öppen, redo och vår att erövra. Och vad kan vara bättre? För ni vet, liksom jag, att upptäckande av nya saker inte har något Janusansikte.
En vår har gått där vi har motbevisat allt. Vi har skrivit om naturens lagar, tvingat kung Midas att kasta in handduken och på egen hand skiftat paradigmer. Vi har varit en fokalpunkt i Viasatstudion, vi har diskuterats och klagats över, vi har profilerats och stereotypiserats. Som en hamnskiftare har vi formats efter varje ny matchbild och varje motståndare har blivit till gelé i våra heta händer. Att åka till Frankfurt-am-Main, Tysklands kanske rikaste stad, har efterliknats med en tripp över floden Styx. Men alla motståndare har glömt färjekarlens muta. Under fem månaders tid har Eintracht Frankfurt varit Tysklands absoluta stolthet. Och det med all rätt. Under fem månader har Eintracht Frankfurt varit den tyska fotbollens hopp. Med all rätt. Nu är det vår tid, vår stund, och vår uppgift står klar.
Men det är inte en Europeisk jätte som står emot oss i finalen. Det är en klubb med liknande anor som Eintrachts. Tradition, historia och finansiellt trubbel är gnagande påminnelser i varje Rangers hjärta, påminnelser att klubben alltid är blott ett par år från en titel och ett par år fran kollaps. Där är vi samma. Alla tyska klubbar måste vara varsamma och försiktiga i allt man gör, långsiktigt tänk måste premieras för att ta sig dit är nu. Detsamma gäller för skotska klubbar och Rangers har fått erfara exakt vad som kan hända annars. Jag är glad för Rangers skull. Jag är glad för fotbollens skull. Och fotbollen är nog fan glad för vår skull också.
Så på ett sätt vinner fotbollen oavsett vad som händer under onsdagen. Två klubbar som lurat döden kommer nu få vara mer levande än någonsin. Det här är liksom det sport handlar om. Detta, just här. Kanske kommer vi alla aldrig mer uppleva någonting liknande. Det skulle ärligt talat inte förvåna mig om så var fallet.
Ska vi tala om matchen då? Nej. En final går inte att analysera på förhand. Allt kan hända. Låt oss inte försöka. Det vi kan säga, däremot, är att vi har en otrolig upplevelse framför oss. En stämning och en energi av en alldeles speciell typologi. Den är elektromagnetisk. Kanske kan energin som alstras i Sevilla under dessa två timmar imorgon kväll försörja hela Europa med ström ett decennie framöver.
Så. Nu gör vi det här. För alla som kämpat för den hessiska fotbollen, för alla som stått på en läktare eller på sin soffa hemma och sjungit med i 'Im herzen von Europa'. För alla barn, vuxna och gamla mit der Adler im Herzen. För Bruno Pezzey och för Jürgen Grabowski.
