En vår att minnas för alltid och evigt
Mumma för Mammon.
Vårt äventyr i Europa för denna säsong har slutat. Det är inte med sorg man sammanfattar våren, inte heller med eufori. Det är en överväldigande känsla av kärlek och stolthet. Med den känslan i klorna ska vi se tillbaka på denna vår. För det har varit en sjuhelsikes fest. Och världen var vårt dansgolv.
Jag kunde tycka att vi hade fruktansvärd otur. Vi når Europa för första gången på fem år och hamnar i den grupp som tvivelsutan skulle komma att kallas ”Dödens Grupp”. Det var dock en verklighet vi fick finna oss i, en känsla vi fick komma att kalla hem. För när vi åkte ner till en tom Stade Velodrome och spelade fotboll med gastarna på slottet påmindes jag om att ingenting är skrivet i sten i sporten fotboll.
Att så sakteligen förbereda själ och barm för en hemmamatch mot calcioonanisternas fascistiska förkärlek Lazio var en känsla jag längtat efter. Viljan, längtan, kravet efter mål, doften av succé som lirkade mig genom en labyrint av lögner. Vi drog ner pastaälskarnas pantaloner och skrattade åt innehållet.
Jag skrev inför matchen mot Limassol att vi inte kunde slå Marseille och Lazio för att sedan förlora mot några Halloumibönder. Det gjorde vi inte heller, vi slog dem med bravur och fart och med en medresande fanskara på tusentals som suktat efter chansen att stötta sitt lag över och genom vind, vatten, land och eld. Vi gick in i Europas Rückrunde med tre vinster från tre möjliga, nio poäng från nio och med en form som var tagen från Platons idévärld. ”Är det inte så som det är sagt, Sofokles?”
Vi dansade oss genom hela den rundan. Vann tre till och stod nu i ett slutspel i Europa igen. Ånyo mot Paulo Fonseca som slagit ut oss med Porto för fem år sedan. Ånyo mot ett lag med mycket högre ambitioner än oss, ett större troféskåp och en större mängd dinarer i sina djupa fickor. Vi var i detta nu i en ny situation, fann oss i ett nytt, Nietzscheanskt Status Quo.
”Gud är död”, sade den tyske nihilisten. Vi fann oss vara en av få fotbollsmässiga motstånd mot den kontroversiella tesen. Ett puritansk moraliskt bygge med bättre demokrati än större delen av världen, en högre nivå av kommunikation mellan alla delar och i all sin härlighet ett hus byggt på kärlek och passion, inte till titlar, utan till ett klubbmärke och en stad. Vi sade hej till Mammon och dundrade genom klappartat, Shakhtar och Inter var minnen blott, krossade under örnens vindpustar.
Det Nietzscheanska Eintracht fortsatte sedan sin resa mot fotbollens saliga räddning genom att ånyo få ett lag med högre ambition, djupare fickor och ett större troféskåp. Benfica slog vi ut, Vasco Da Gama fick smaka på Karl den Stores eviga mästerverk. Sen var det så dags för Chelsea. En rysk miljardärs långsamt sjunkande lyxjakt. Kaviar och champagne skulle slåss mot löjrom och billig sekt. Men tyskarna stod upp mot anstormningarna. 2-2 efter full tid och straffar avgjorde det till engelsmännens fördel. Oerhört surt, oerhört tråkigt. Men vi fick några bevis på olika ting. Moralens gudsbevis var för det första motbevisat. Det hade pengarna dödat obarmhärtigt och tydligt. Och Bundesligas fyra stod upp bra mot Englands. Moral lyckades nästan hela vägen, men till slut vann Krösus Sork kampen om guldet. Who could have guessed?
Moralen är död. Pengarna, som äro en ärans mans vapen, har stått ansvarig för dådet. Mammon segrar till sist, som profetian sade.
Dagen efter är det inte med sorg eller ens glädje man sammanfattar våren. Stolthet och kärlek, gemenskap och samförstånd. Det finns absolut ingenting som säger att detta nederlag inte kommer göra Eintracht Frankfurt till en bättre fotbollsklubb. Det jag sett under den senaste våren trodde jag att girigheten redan hade dödat. Och farhågorna besannades av och till. Beuth försökte, Uefa slog, men vi stod pall. Som en bjälke av Volfram fanns vi där som en konstant, den tyska fotbollens moraliska härförare i striden om fotbollens ultimata värdegrund.
Jag är stolt över den klubb jag ägnar tid åt. Stolt och lycklig över att på plats ha fått uppleva den fantastiska hype som funnits kring Eintracht Frankfurt under en längre tid, en hype som knappt kulminerat ännu, men som, om den gjort det, exploderade under hemmamatchen mot Chelsea. En färgglad fest, världen var vårt dansgolv.
Du magisches SGE, du kommer inte komma tillbaka till denna nivå. För vad finns det att komma ”Tillbaka” till? Det är din nivå nu. Din helt egna planet där lagar och regler är styrda av en galning med en örn på axeln.
Till sist, ett enkelt och simpelt meddelande ut i etern:
Tyska fotbollen. Märk hur vår skugga skymmer solen, lägg ut palmblad medan ni kan. Snart är det för sent.
Tack för oss!
SGE
