Ett Gudomligt Vågspel
Om Bobic hantering av den gudomliga situationen med Alex Meier
Att Alexander Meier inte gavs ett nytt kontrakt var fullkomligt legitimt och helt rimligt. Inte en del av mig, nej inte ens en liten, känner att han hade kunnat hjälpa oss rent sportsligt ppå planen med mål eller assist under nästa säsong. Vår anfallsstyrka är redan tjock, Haller, Jovic och Rebic är alla spelare som tveklöst kommer klara av situationen framför mål. Tre spelare som alla är komfortabelt bättre än 35-årige Alex Meier. Men jag kan ändå inte skaka av mig den olustiga känslan av onödvändighet.
Tydligen ska Meier ha fått nyheterna när han besökte sina föräldrar i Buchholz, Hamburg. Tydligen ska han inte ha vetat någonting innan och ska ha haft siktet inställt på att återvända till sitt hem efter sommaren. Som det verkar hade inte Fredi Bobic ens givit Meier en hint, en ynka ledtråd om vad som skulle hända. Det är obarmhärtigt och fullkomligt brutalt. Meier chockades, nästan kvävdes på sin egen besvikelse. Det finns en liten risk att denna kasst hanterade situation kan sluta i kataklysm.
Alexander Meier behöver Eintracht Frankfurt. Eintracht Frankfurt behöver Alexander Meier. Inte på planen, men som legendar. Meier behöver Frankfurt för att ha sin status som en faktisk levande gudakraft am Main, medan Frankfurt inte har råd att förlora sin enda legendar under de senaste tio åren. Vi kan inte gå tio år till utan en ikon. Meier behövs, vi behöver honom, för att kunna ta nästa steg mot vår blomstrande framtid.
Därför anser jag Fredi Bobic hantering av situationen att vara helt ynkligt hemsk. Det är den första situationen där jag känt att Bobic medvetet gjort fel, där han av ren okänsla misslyckats med en delikat övergång. Frankly, mr Bobic, this was f*cking awful. Det är ett vågspel, av gudomliga proportioner, och tyvärr valde Bobic att gå på det breda snöret med en kolsvart ögonbindel.
Alexander Meier är ledsen och besviken. Fansen är ledsna och besvikna. Ingen förvarning, ingen aning, bara en bomb som släpptes över oanande folkmassor. Jag vet inte vad vi kan göra, förutom att lägga oss ner och spela döda. En situation som enkelt hade kunnat omvandlats till kraftfull magi, har nu blivit enklare mugglarbusiness och vi står nu utan kvast, utan fläderträstav och utan vår trolldryck. Vår formelbok ligger djupt i ett slukhål, att hämta den vore en akt av ren och skär desperation, inte gynnande för vår värdighet.
Det är som det är, beklagligt nog. Onödigt att bli ilsken över det en inte kan förändra. Stunder som dessa när det Hessiska ordspråket: 'Mund abbutze, Lebbe gehte weiter' passar förträffligt väl. Torka tårarna, hylla, fira, se fram emot en blomstrande framtid. Förhoppningsvis kan vi göra det med Alexander Meier klubbikon, legendar ooch fortsatt fotbollsgud. Inte på planen, men i minnet och i mentaliteten. Det enda vi kan göra är att hoppas, hoppas på Alex egen storsinthet, kanske även tidens förlåtande eventualitet.
