Lyckoskrik am Main
Jämförelser är dumma. Men vi gör en ändå!
En trio. Några bakom och några till bakom dessa och bakom alla står en målvakt som bär örnens hopp i sina händer. Eintracht Frankfurt 2018 är inte uppgjort av några specifika nycklar. Istället står vi på fältet med ett helt lag fullt med nyckelspelare, där alla drar sitt strå i stacken. Hütter har lyckats skapa ett kollektiv där laget är starkare än jaget, på ett ypperligt Kovaciskt sätt har han skapat en trupp som drar åt samma håll, som mår bra och som är lyckligt nog att skäta ironiskt om sin egen framgång och nederlag.
Jag anser det vara dumt att jämföra. Är det här Eintracht bättre än Kovac bästa Eintracht? Det är en dum jämförelse. Men låt oss ändå göra den. Förra säsongen, vilket måste anses vara det bästa Kovac frammanade på Eintrachts bänk, var ett ruskigt stabilt lag. Vi hade en spets och några riktigt vassa spelare som skapade och rullade. Stundtals spelade vi fantastisk fotboll, men vi hade även stora problem att bryta ner motstånd. Och när vi hamnade i en svacka kunde vi kollapsa totalt. Men vi vann cupen. Och kom åtta i ligan efter ännu en hemsk höst. Men förra årets Bundesliga var historiskt dåligt. Bundesliga hade sin sämsta säsong poängmässigt sedan 1994 och detta kunde lag som Frankfurt, men även Schalke sko sig på.
I år däremot. Vi är efter 12 omgångar ett av de allra formstarkaste lagen i Europa, har två av Europas vassaste målskyttar och en topptrio som tillsammans är värd ungefär 150 miljoner euro. Bakom dessa har vi en pånyttfödd Jonathan De Guzman, en Makoto Hasebe som har druckit kannor och åter kannor med ginseng, smat en backlinje som åter och åter igen låt förvåna och förvilla. Danny Da Costa är en av ligans bästa ytterbackar, Jetro Willems tar steg och Evan N'Dickas transfervärde har skjutit i höjden sedan han kom till klubben. Vi ligger trea i ligan efter 12 omgångar och inte på grund av att andra lag har misslyckats, utan på grund av vår egen offensiva briljans och en bollmässiga ruljans vi ser dag ut och dag in på träningar och på matcher.
Man blir glad, chockad och upphetsad av att se det. Att se på Eintracht är inte längre "värt i slutändan när vi vinner", utan det är en fängslande upplevelse som ger svallvågor av lycka. Hütter har skapat någonting genuint och vackert, vilket vi utan tvekan bör värdesätta över allt annat i klubben just nu. Men jämför inte. Det är ingenting man bör göra.
