Optimistjolle am Main ^24
Optimistjolle am Main upphöjt till tjugofyra. Auf geht's?
Så. Var var vi? En drömmarnas vår har tagit över våra blomsterförnimmande sinnen och i Main blomstrar ett fotbollslag så älskat och så bedårat att vi känner dessa pollinerade dofter ända till Sverige. I Landet lagom finns det en allt mer växande skara supportar, eftersom vår klubb inte bara tenderar att fascinera, utan även lockar in samtliga kärlekskranka fotbollsfanatiker in i en blomstrande fälla med honung och sötsaker. Jag vet inte vad jag pratar om, men låt oss börja denna hyperboliska optimistjolle.
"SITT NER I BÅTEN!". Nädu, det tänker jag tamejfan inte. Jag skrev i höstas om hur Eintracht 2018 var definitionen av fotboll, ty klubben skickar sådana kärleksidkande signaler till alla dess supportrar. Nå, nu anser jag det finnas än mer skäl att anse det. Fast nu är vi inte 2018s stora underverk.
Istället är vi fotbollsvärldens stora älskling, de som alla pratar om och inte kan sluta tänka på. Vi är de som alla vill vara, de som alla vill bli. Vi är Jennifer Aniston, Brad Pitt, vi är USA. Vi är de som alla vill bli, men även de som sätter en alltför hög standard. Eintracht Frankfurt är det tillputsade skönhetsmagasinet, vi är reklamfilmen om betting, vi är drömresemålet du aldrig kommer besöka. Vi är instagrammodeller, influencerns reklam, Idoldeltagarnas utopi, vi är Teorin om allt. Frankfurt är barnkalaset alla vill komma till, vi är porrindustrin, vi är de romantiska komedierna, mönsterförhållandet, den gyllene regeln, singulariteten i det svarta hålet. Vi är IKEA-lampan med det perfekta namnet.
"LÄGG DIG NER I BÅTEN!" Nädu, det kan du glömma. Inte när vi ser så här ut. Inte när framtiden, oavsett vad som händer med Jovic, ser så sanslöst och obarmhärtigt finemang ut. Inte när det är en oundviklighet att vi kommer fortsätta charma och försätta alla andras supportrar i avundens gröna fälla. För vi har blivit en klubb som symboliseras av ordet oundviklighet. Det är en oundviklighet att vi kommer förlora till slut, en ounviklighet att vår form kommer sluta. Det är Murphys lag, men än så länge trotsar vi även den. Vi trotsar oddsen, trotsar allt som kan trotsas och seglar in i en ny tid där Eintracht Frankfurt kliver ut som modellen för vad en modern klubb ska göra och hur en modern klubb ska föra sig i den internationella sfären.
"MEN STÅ UPP I BÅTEN DÅ!" Nej, vi svävar ovanför den. Som örnen Attila flyger vi och det finns ingenting världen känner till som kan stoppa oss. Serietidningsförfattare behöver hitta på ett nytt grundämne, CERN behöver hitta en ny partikel, Frida Boisen behöver bestämma sig. Extremt svåra och konstlade saker måste komma till för att vi ska stoppas. Oh, don't stop me now. Ni vet känslan.
Vi trummar vidare. Vilar under uppehållet och slår sedan till med stordåd igen. Då finns Stuttgart och Benfica, bland andra, på agendan. De lite enklare matcherna i ligan liksom radar upp sig och det har alltid varit nu vi, skulle skina, nu vi skulle visa vart vi stod. Som en tiger i högt gräs har vi väntat och väntat. Nu hoppar vi. Ser ni tigern? Ser ni dess majestätiska rödsvarta ränder?
