Shakhtar Donetsk: Klubben och den förlorade identiteten
Inför sextondelsfinalen I Europa League i Kharkiv mot Shakhtar Donetsk tittar redaktionen på våra motståndare och deras senaste fem mörka år utanför planen.
Det vore naivt att kalla Shakhtar Donetsk helt oskyldigt i konflikten i gruvregionen Donbass, men de är nog så oskyldiga man kan vara i en krigssituation. Klubben har inte gjort mycket för att förtjäna den situation de befinner sig i, men ändå är det en klubb med en begränsad fanskara, strandsatt i fel del av landet, nästan oåtkomligt för deras hängivna supportrar i den krigshärjade Donbass-regionen.
Ja, visst är det sorgligt. Donetsk hade en hypermodern arena i en av Ukrainas största städer och största hubbar. De hade ett lag som var attraktivt för diverse nationaliteter och spelare eftersom de erbjöds en tämligen normal tillvara med mycket pengar, en fin arena att spela på och en stor grupp hängivna fans. På många sätt var Shakhtar en klubb som motsatte sig allt vad rika östeuropeiska klubbar hette. De var framgångsrika, välskötta och hade en fanatisk grupp bakom sig som följde vart de än åkte. Men så förändrades allt. Snabbt. På en krigisk afton.
Donbass-regionen blev en krigszon. Proryska separatister och ukrainska armén slog samman i ett antal gerillaliknande slag runtom i den stora regionen i nordöstra Ukraina. Det ligger nära den ryska gränsen, vilket beivrar ryska interventioner, uppenbara eller dolda, i den ukrainska politiken. Det var ungefär vad som hänt här, spekulerades det. Det var egentligen en rysk invasion av ukrainskt område, förklätt till ett separatistanfall. Men vad spelade det för roll för Shakhtar? Vad spelade nationaliteter och konflikter för roll för en klubb som bara ville sköta sitt och spela sin fotboll på sin gräsplätt i stora staden Donetsk? Till en början spelade det just ingen roll, men det kom ju att förändras.
För i takt med att konflikten eskalerade gjordes det klart att man inte kunde spela fotboll på Donbass Arena längre. Man kunde inte bjuda in lag dit på bortamatcher, eftersom regionen i sig var krigshärjad och i et allra största synnerligen osäker. Så man tvingades flytta. Bort från Donbass, bort från Donetsk och bort från sina fans. Klubbens identitet slets från den och gavs till vargarna. Och fansen? Deras historia har knappt berättats ännu.
Jag undrar hur det är att vara en hängiven supporter, men att fysiskt inte kunna åka och titta på sin klubb. Man är instängd i ett nätverk av murar, politiska bestämmelser och ekonomiska spärrar. Fast där man absolut inte vill vara, trots att det är ens hem. Långt ifrån sin passion, mil och åter mil bort från det som skänker en den yttersta glädjen i livet. I centraleuropeiska sammanhang skulle man behöva gå tillbaka till Kalla Kriget för att hitta liknande scenarios. Där Berlinare som hejat på Hertha hela sina liv nu var fast bakom järnridån. Eller Union-supportrar som var fängslade bakom tjocka betongmurar och höga, hänsynslösa vakttorn. Det är vid sådana tillfällen fotbollen inte ger perspektiv, utan raderar. Och det är exakt vad den borde göra.
Shakhtars supportrar hade ingen väg tillbaka. Deras klubb hade slitits från dem, liksom Donbass har slitits från Shakhtar. Det är en ömsesidig tragedi, inspirerad av bombnedslag och stridsvagnars mullrande ljud över marken. Men det är teoretiskt sett någorlunda enklare just nu. Under säsongen då Donetsk spelade i Lviv hade de vansinnigt låga publiksiffror, men sedan de fick tillåtelse att flytta till Metalist Stadium i Kharkiv har supportrarna i allt större siffror kunnat återvända. Det är långt ifrån normalt ännu, men det är på bättringsvägen för en klubb som fått utstå mycket skit under de senaste fem åren.
Shakhtar mår bättre nu, men det är ännu en klubb som i mångt och mycket tappat vad som en gång varit deras identitet. Som en klubb som dykt upp ur Donbass-regionens gruvfanatism är fansen hängivna och klubben ger tillbaka allt de kan. En kan mer eller mindre anta att fotbollen en gång i tiden, och kanske ännu, var precis alla glädjeämnen som kan ha funnits i livet hos en gruvarbetare. Liksom i Dortmund, liksom i Gelsenkirchen. Liksom för hamnarbetarna i Sunderland eller kolarbetarna i Sheffield. Gruvorna och regionen de kom från var en del av deras identitet och en stor del av vad som utgjorde deras arv. Det är nu borta, glädjeämnen som har raderats ut av fientlig och osmidig politik.
Frankfurt spelar sin bortamatch i Kharkiv och kommer åka dit för att både slå Shakhtar, men också för att slå ett till supporterrekord. Vi åker till norra Ukraina med 3000 fans bakom oss. Då är det vettigt att i alla fall komma ihåg att vi kan skatta oss fantastisk lyckliga.
