Uppehåll i regnet
Bedrövligt. Behövligt. Både och ibland. Uppehållet är här och hur kul är det?
Are we there yet?, ropar den jobbige ungen med en halv Twix i högerhanden. Kex i mungipan. Han sitter näst längst bak i bussen. "Jaja", känner väl chauffören som långsamt styr hem bussen efter en alltför lång resa. Det är inte för inte för inte för inte som denna artikel skrivs på en buss, men det finns en del liknelser som kan dras härifrån (ännu en sak som man kan likna mig med Jesus utifrån).
Dessa två veckor som kommer dyka upp varje början av varje månad från och med nu tills och med november kommer när den är slut hinna driva både en och två fanatiker till vansinne, ty vad ska man lägga sin tid på när klubbfotbollen bara lagts sig och vilat för några dagar, eller veckor. Nu är vi fast i en mörk källare med små fönster där vi kan snegla på Tyskland-Tjeckien, men i källaren är kanalen fastlimmad på en evig repris av Azerbadjan-San Marino.
Kvaliteten är nere, nästan på källarnivå, och tills vi lyckas slå oss loss från landslagsuppehållets handklovar kan vi börja se färger igen. Kanske ser vi fel färger. Nåväl.
Men för vissa lag är uppehållet redan behövligt. Jag tänker naturligtvis på mitt eget Eintracht, men även Werder Bremen. För vissa lag är uppehållet rentav bedrövligt, jag tänker naturligtvis på HSV som nu efter uppehållet utan tvekan kommer börja förlora. De har åtminstone något att skylla på...
Landslagsuppehållen är en evig källa av onödiga skador, otroliga mål och bedrövlighet som får oss att ifrågasätta meningen med EM och VM. Likväl, det är väl nödvändigt. För vissa lag är uppehållet en paus i allt kaos, en andningspaus i ett hektiskt marathon mot saligheten. Det är blott en bråkdel av lagen där uppehållet är en nackdel. Jag har ofta önskat att uppehållen skola upphöra, har länge velat ha en fullfjädrat passionerad åsikt om ämnet, men jag kan inte släppa faktumet att Eintracht alltid verkar behöva det.
Eintracht
Vad har hänt med oss under uppehållet då? Jo, Mijat Gacinovic gjorde mål igen för sitt Serbien och cementerar sin roll som en nyckelspelare från ingenstans och överallt. Renat Dadashov gjorde mål för Azerbadjan! De mötte San Marino, men ändå! Barkok har spelat för Tysklands U21, vilket är ett steg upp. Lukas Hradecky höll nollan för Finland igen och bevisar ånyo att han är en målvakt i underskattad världsklass.
Min absoluta favorit under uppehållet var faktiskt Vladimir Daridas fullträff mot Tyskland. Grabben tryckte till bollen sådär jag vet att han kan och fanskapet bara flög upp i krysset. Mesut Özils två magiska matcher var även en höjdpunkt. Fan, det kanske finns en del att njuta av. När Tyskland spelar som de spelat är bara det värt ett uppehåll i klubblagsspelet.
Nu är det strax åter till hedersamma förluster och frustrerande oavgjorda där Kovac säger matchrubriken blir "Gute Leistung, aber nicht unser Spiel"
Bis dann!
