Vägen till triumfen 1980: Kvartsfinal mot Zbrojovka Brno
Inför hemmamatchen mot Chelsea går redaktionen genom senaste gången vi var i semifinal i Europa, vad som hände, hur vi tog oss dit och hur allt till slut slutade.
Året är 1980. Det är tidig vår och i Frankfurt börjar gräset längs med floden Main långsamt gå från brunt till blomstrande och prunkande grönt. Eintracht Frankfurt slutade på en fin plats i ligan året innan och har under hösten spelat Uefa-Cup mot lag från andra ligor och andra länder. Nu har man tagit sig till en kvartsfinal, i vilken man ställts mot tjeckoslovakiska Zbrojovka Brno, ett lag som vunnit den inhemska ligan under fjolårssäsongen, en säsong som bland annat innefattat en stor triumf för den tjeckoslovakiska fotbollen när man kommit trea i EM. Brno, som inhemska mästare, belastades sedan smått av Europacupen och slutade trea året efter, varpå man tog sig till Uefa-Cupen 1979/1980.
Brno är ett lag med forna stjärnor och nuvarande tjeckoslovakiska storspelare. Tränaren Masopust vann årets spelare i hemlandet 1962 och anfallaren Horny är en giftig spets i ett skickligt och taktiskt drillat lag. Detta skulle inte bli en så enkel match som många kanske skulle ha anat på förhand. Den tyska fotbollens storhetstid hade precis börjat falna och istället hade länder såsom Polen och Tjeckosolvakien börjat vinna mark i öst. Detta skulle kanske komma att sluta skrällartat för den tyska storklubben.
Det gjordes inte bättre av att både Bernd Hölzenbein och Bum Kun Cha skulle komma att missa båda matcherna mot Brno. Bernd Hölzenbein hade skadat knät under träning och Bum Kun Cha såg dessvärre ut att missa större delen av den kvarvarande säsongen. Istället hade man plockat in Norbert Nachtweih som ersättare, Nachtweih som kom till klubben som östtysk flykting redan 1976, men som på grund av detta lagbrot förbjöds från organiserat fotbollsspel tills 1978. Sedan dess hade han varit en pålitlig inhoppare och avbytare till den topptrio som styrt den tyska toppfotbollen under några år.
Bernd Nickel och Jürgen Grabowski var de uppenbara nycklarna i detta Eintracht, men båda började bli till åren och det var nu egentligen Karl-Heinz Körbel som var den uppenbara stjärnan i framtiden. Dessa tre skulle komma att bli fundamentala i den framtidssaga som de själva var påväg att skriva.
Matchen mot Brno kickades igång en kväll i mars framför dryga 30.000 på Waldstadion. Frankfurt chockades direkt av den sylvasse yttern Horny som var nära att träffa ett inlägg från kanten rakt på anfallaren Janeckes fötter, vilket resulterade i en lös boll som Frankfurts pålitliga nyförvärv i målet, Jürgen Pahl, kunde plocka efter mycket om och men. Tjeckoslovakerna hade visat sina framfötter rappt och kvickt, Frankfurt var inte beredda på denna tidiga anstormning. Men så fort man kunde lugna ner spelet, så fort man kunde börja spela sitt spel kunde Norbert Nachtweih skicka in 1-0 på ett vinklat skott från ett klockent inlägg från det speluppläggande geniet med guldfoten, Bernd Nickel. Waldstadion bröt ut i lyster, stadion omvandlades till ett himmelrike på jorden. Emellertid blev glädjen relativt kortvarig.
Horny, en ytter med fina fötter, kunde nicka in ett inlägg från radarpartern Janecke i den 31:a minuten. Glädjen tystnades. Det började se lite mörkt ut. Tjeckoslovakerna hade visat sin kapacitet och hade även visat sin förmåga att skrämma och förvilla. De fick momentum och hotade igen, om än minimalt. Sen kom 2-1, då var matchen klar. Werner Lorant, som nu är tränare för ett amatörlag i den österrikiska sjundedivisionen, gjorde 2-1 på straff strax före paus.
Efter paus handlade det om en tidsfråga. Tidsfrågan i sig handlade om när Eintracht vom Main skulle träffa 3-1 och sedermera även 4-1. Visst satan kom det. 3-1 kom genom Bernd Nickel, en superstjärna på en relativt ljus natthimmel. 4-1 kom genom Harald "Schädelharry" Karger, som hoppat in och ersatt Bernd Hölzenbein matchen till ära.
4-1 på hemmaplan var ett bra resultat, även om den svår bortamatch väntade. Och bortamatchen blev tämligen svår.
I mitten av mars ställde de två lagen ånyo upp, men denna gång ett antal dussin mil åt öster, i staden Brno där Zbrojovka vunnit titlar under åren som föregått denna kamp. Brno var taggade till tänderna, men Frankfurt hade fått tillbaka en oväntad spelare. Bum Kun Cha hade återvänt från skada, helt oväntat, och han fanns nu inte bara med i truppen, utan även med från start. Vilken chock!
Det hjälpte emellertid bara lite. Brno tog minsann taktpinnen och gjorde 1-0 genom suveräna Horny efter bara 10 minuter. Detta såg illa ut. Om de fick in ett mål till kunde det bli svettigare än man önskat. Men "Schädelharry" Karger hade andra idéer. Han kvitterade 8 minuter senare och saken var biff. Matchen slutade 3-2 till Brno efter tre mål i slutet av matchen, men Frankfurt gick komfortabelt vidare på både bortamål och resultat och kunde räkna sig som ett av Europas bästa lag.
Efter första matchen fick Brnos tränare Josef Masopust en fråga från en Frankfurtsk journalist. Hans svar var rungande positivt angående hemmalaget Eintracht.
"Ett superlag. 10 fantastiska spelare och en mästerlig dirigent." Dirigent? Vem, undrar ni? Jürgen Grabowski. Såklart.
