Vägen till triumfen 1980: Semifinal mot Bayern München
Inför hemmamatchen mot Chelsea går redaktionen genom senaste gången vi var i semifinal i Europa, vad som hände, hur vi tog oss dit och hur allt till slut slutade.
I Frankfurt stiger stämningen. I ett sovrum i centrala Linköping sitter unge Falkfurt och blir övertaggad inför matchen mot Chelsea. Snart ska de två kollidera, undrar vad som kommer hända med mänskligheten då. Vår resa mot finalen 1980 fortsätter med en matchrapport från forna tider, från en tid då pengarna ännu inte styrde fotbollens finrum och där det alltid lönade sig att visa lojalitet och klubbkänsla. Välkommen till april 1980. En varm månad och två matcher mellan Eintracht Frankfurt och Rekordmeister Bayern München, som då precis hade försvunnit ur den tyska fotbollens absoluta finrum och var i relativt fritt fall genom tabellens övre skikt.
Framför en tämligen meslig publik i München ställde de två lagen upp sig inför vad som skulle komma att bli en thriller av ohyggliga slag. Den försyamatchen i dubbelmötet skulle gå av stapeln och Bayern ställer upp med et stjärnspäckat lag. I försvaret är Klaus Augenthaler den uppenbara generalen, framåt är det Karl-Heinz Rummenigge och Dieter Hoeness som ska stå för närvaron. Det var ett lag med spelare på väg mot legendstatus. En åldrande Paul Breitner stod för sitt normala briljansarbete på mittfältet och runt dessa spelare fanns ett Bayerskt nybygge som inte alls påminde om det lag som länge varit überdominant under 70-talet. Emellertid var det ännu ett synnerlgen kapabelt lag Eintracht ställdes emot, men det var inte samma djur som slagit allt och alla under delar av 70-talets tyska storhetstid.
Eintracht å andra sidan ställde upp med spelare av olik kaliber och olik kvalitet. Det var ett lag fyllt med klubbikoner och legendarer, men även spelare vars namn betyder ingenting utan stadens gränser. En betydligt mindre klubb än bayern, om än stor, och spelarnas legendstatus blev alltmer lokal. Bruno Pezzey och Karl- Heinz Körbel som de två försvararna som skulle gör ajobbet svårt för Rummenigge och Hoeness. Hölzenbein, Karger och Bum Kun Cha på topp. En trio av finfin kaliber, även om den varit som allra bäst med en Grabi i storform.
Men matchen på bortaplan mot Bayern München gick inte riktigt som planerat. efter en relativt tråkig och tradig första halvlek som slutat 0-0 började Bayrns rutinerade anfall komma igång. Detta var målskyttar, gjorda av gudarna för att ödelägga allt hopp om försoning bland de mindre skapta. Dieter Hoeness gjorde 1-0 efter 50 minuter, sedan kom 2-0 till hemmalaget efter att Norbert Janzon fallit offer för en onödigt hård tackling från österrikiske Bruno Pezzey i det vänstra straffområdeshörnet. Målskytt var världsmästaren Paul Breitner.
Framför 50.000 på Waldstadion i Frankfurt ställde de upp sig igen ett par veckor senare. Detta var den 22 april. en dag som Frankfurt-supportrar skulle komma att minnas en lång tid framöver. För våren är alltid titlarnas och stormatchernas säsong, våren är fylld med ärorika datum och dagar som får oss att rysa av kärlek. 18 maj, 22 april, förhoppningsvis även 28 maj. Bernd Nickel stod nu bakom topptrion, efter att ha missat första matchen efter en skada. Annars samma lag, förutom att Horst Ehrmanntraut ersatt Helmut Müller i försvaret. Jürgen Pahl åter i eintrachts mål efter att tränare Friedel Rausch roterat.
Man klev in med en hysterisk frenesi framför sina 50.000 trogna på läktaren. Och visst gjorde man även mål. Bruno Pezzey, den charmige österrikaren med ikoniska hårsvallet nickade in 1-0 efter 31 minuter. Rättvisa för honom efter straffen han orsakade mot Norbert Janzon i första matchen. Fortsatt frenesi. Skott på mål, skott mot mål och skott förbi mål. Skott utan att ens vilja träffa mål, spelidér som avlöser varandra, en stjärnlik Nickel i mitten som orkestrerar hela alltet med sina övergripande passningar och sina klockrena hörnsparkar. Bruno Pezzey sätter sedan sprätt på hela arenan. Han gör 2-0 med tre minuter kvar.
Det är som om en bomb från andra världskriget har briserat. Vibrationerna hörs ända till Offenbach där Kickers inte är, eftersom de spelare bortamatch mot KSV Baunatal. Ett vrål, som taget från en avgrund inte ens Dante kände till, dundrar från den öppna ovala parken i Sachsenhausen i hjärtat av Europa. Det Europa som nu långsamt, men metodiskt börjar forma sig till vår ägodel. Men än är det inte slut. Det är bara kvitterat. Nu är det förlängning som väntar. En rafflande tillställning är vad publiken på Waldstadion får se, kanske det mest rafflande man upplevt på länge. Men vindarna är i ryggen, Attila flyger ärevarv runt arenan för att visa sitt stöd. I staden lutar sig tornen spänt för att försöka se vad som pågår på denna ovala gräsplätt med vita målade ränder, denna drömlika grundval som förändrat och förvillat, förälskat och förstört.
I minut 103 dör alla decibelmätare i närheten. Harold "Schädelharry" Karger gör 3-0. Assist från Nickel och från en vänsterpoistion i straffområdet lyckas han överlista Junghans i Bayerns mål. Men glädjen blir verkligen inte långvarig. Man var i final ena sekunden, men andra sekunden är det reducerat. Nu står det 3-3. Lika igen. Med detta reusltet går matchen till paus igen. För att alla ska få en liten stund för återhämtning. För vad är det för match man får se denna sena kväll i april?
I minut 107 får Frankfurt en frispark. Och Bernd Nickel kliver fram. Med sin gudomliga högerdoja skickar han in en bolljävel så precis att den exakta vikten på ett kilo hade skämts. Högst i straffområdet når "Schädelharry" Karger som nickar in läderkulan där den hör hemma. Publiken hoppar i ett slags kaninskutt innan den lägger sig platt för att tråna efter den där finalplatsen. Åh, som man vill ha den. Åh, som man ska få den.
Vi får en straff i 118.e minuten. Werner Lorant, som unde rmatchen varit relativt tyst av sig, kliver fram och sätter dit den framför en lycklig hemapublik. Frankfurt har definierat fotbollen. Igen. Och nu ska man spela final mot ett Borussia Mönchengladbach som slagit ut HSV i en fullkomligt tysk semifinalrunda i Uefa Cupen.
