Krönika: VAR är fru Justitia?
Efter att ha upplevt det nya VAR-systemets gärning under de inledande omgångarna av Bundesliga kan man fråga sig: Var är fru Justitia?
Spelet stannar upp. Domaren för sin ena hand mot öronsnäckan för att försöka undvika dånet från publiken och spelarna. För varje sekund som går blir det dock tystare och tystare. Sedan kommer plötsligt signalen från domarens visselpipa, följt av en vacker rörelse som ska symbolisera en skärm. ”Rättvisa har skipats”, menar domaren. Alla i Publiken jublar, även bortaföljet, och spelarna i de båda lagen kramar om varandra och konstaterar att allt lyckligtvis till slut har gått rätt till. End of story, och alla levde lyckliga i alla sina dar.
Njaaa, fast vänta lite nu. Så blev det ju inte riktigt. Eller det har i alla fall inte börjat så för fotbollens nya era med Video Assistant Referee.
Många VAR-belackare, mig själv inkluderat, var från början rädda för att det nya domarsystemet skulle förstöra hela upplevelsen med fotbollen som sport. Istället för en vulkan som exploderade känslor skulle vi nu få oberörda robotar med linjaler i händerna. Det var även många som var rädda för att matchtempot skulle förstöras helt, och att det dessutom skulle vara svårt att bedöma när de avgörande sekvenserna i spelet började.
Efter de inledande omgångarna i Bundesliga kan man konstatera att belackarnas profetia visserligen inte riktigt slog in så som man hade trott, men konsekvenserna av VAR-systemet har ändå blivit långt ifrån bra.
Det kanske är lite överdrivet att påstå att VAR-fantasterna förväntade sig ett scenario där alla skulle krama om varandra och jubla tillsammans. Men fördelen med Video Assistant Referee var att fru Justitia, med balansvågen och svärdet i sina händer, en gång för alla skulle springa fotbollens ärende fullt ut.
Om det nu är så att fru Justitia springer fotbollens och VAR:s ärende så verkar det dock som att balansvågen är helt skev. Därför av att bedöma av alla märkliga beslut som Bundesliga-domarna har tagit under de första sex omgångarna, så kan man dra slutsatsen att det svingande svärdet helt godtyckligt kan drabba vem som helst, oavsett om det är ”korrekt” eller inte.
Max Kruse fick ingen upprättelse av VAR.
Allt började för några veckor sedan när SC Freiburg och Borussia Dortmund ställdes mot varandra. SC Freiburgs Yoric Ravet fick gult kort efter att klumpigt, fult och oavsiktligt ha stämplat en redan halvskadad Marcel Schmelzer på ankeln. Domarna ändrade dock beslutet till ett rött kort efter att ha använt VAR-teknologin. Och visst kan man absolut tycka att det skulle vara ett rött kort, men betyder det att det då ska vara rött kort för varje stämpling? Svar ja, var det man fick anta, även om jag också kan tycka att det hade räckt med ett gult kort för Ravet.
Veckan efter Ravets utvisning möttes Bremen och Schalke 04 på Weser-Stadion. I inledningen av den matchen gick Thilo Kehrer in fult och vårdslöst med sulan mot Max Kruses fot. Ett rött kort hade minst sagt varit berättigat. Kruse byttes av direkt då han i fallet av tacklingen skadade nyckelbenet. Kehrer däremot fick fortsätta matchen med endast ett gult kort som påföljd, och det utan att ens ha granskats av VAR-teknologin. I mitt tycke var Kehrers tackling betydligt värre än Ravets. Konsekvenserna blev dock att Kehrer endast fick ett gult, medan Ravet fick en fyra matcher (!) lång avstängning. Godtyckligt minst sagt.
Christian Gentner fick ingen upprättelse av VAR.
Men VAR:s slumpmässiga dömande tar inte slut här. Vi har de senaste veckorna även kunnat se Wolfsburg målvakt Casteels gå in och knäa Stuttgarts lagkapten Gentner i skallen utan några som helst påföljder. I matchen mellan Dortmund och Köln på Signal Iduna Park svingades svärdet även så hårt att det måste ha gett eko hela vägen till den stora katedralen i Köln. Dortmund fick nämligen ett mål godkänt trots att domaren blåste för frispark till Timo Horn innan bollen ens hade rullat förbi mållinjen. Efterspelet av målet blev att Köln lämnade in en protest om omspel av matchen, men det utan framgång. Sedan har vi även kunnat bevittna en Lewandowski som filmade till sig en straff mot Wolfsburg, men det verkade vara omöjligt för VAR-systemet att upptäcka.
En av de mer besynnerliga matcherna när det gäller VAR-systemets involvering är annars den som spelades mellan Köln och Frankfurt i onsdags. Frankfurt får en tveksamt dömd straff och ett mål till följd, trots att Timo Horn i Köln-målet gick på bollen i sin utrusning, som dessutom inte på något sätt var vårdslös. Minuter senare drar Köln-försvaren Heintz ned anfallaren Haller i straffområdet. Med hjälp av VAR bedöms det inte vara någon straff, även om det i mitt tycke mycket väl hade kunnat vara det. Ytterligare några minuter senare blir Bittencourt bryskt nedtacklad bakifrån av Falette i Frankfurts straffområde. En solklar straff enligt domaren i Skys TV-studio, men inte enligt varken huvuddomaren eller VAR-systemets domare, som istället lät spelet fortsätta som om inget hade hänt. Godtyckligt var ordet.
Köln fick ingen upprättelse av VAR.
Som ni märker finns det en hel del fall där man kan ifrågasätta om allt verkligen har gått rätt till, och det finns säkerligen ännu flera fall än de jag har tagit upp. Konstigt nog har alltså domarna och deras beslut hamnat i ännu mer fokus än innan VAR-systemet infördes, och det trots att systemet skulle vara ett hjälpmedel för dem att ta ”rätt” beslut.
Problemet med fotbollen som sport är att den faktiskt från första början är ganska godtycklig, och vad som är en filmning, förstärkning, straff, frispark, rött kort eller gult kort är nästan en filosofisk fråga som inte ens Nietzsche eller Kant hade kunnat klura ut ett svar på under en minut om de så hade försökt. Med VAR-systemet blir det dessutom en godtycklighet upphöjt till två. För hur vet vi vilka situationer som ska granskas? Och om de granskas, är det ens möjligt att komma fram till ”rätt” svar?
Så nej, fru Justitia springer inte fotbollens ärende och hon finns inte i VAR:s högkvarter i Köln. VAR är bara ett godtyckligt system, och att påstå att det är ”rättvisans system” är inget annat än hyckleri.